Jag känner mig tvingad att börja med att diskvalificera mig själv från att överhuvudtaget skriva den här recensionen. Jacques Werup är ingen för mig, ett namn jag hört innan, inte mer. Det här är hans andra självbiografi. Den första, Levande tillsammans från 2006, har jag inte läst. Jag är inte född på 40-talet och jag är inget stort fan av varken jazz eller estradpoesi.
Men med det sagt kan man också mena att en bok bör bedömas som bok och inte efter vem som har skrivit den. Medan jag levde skulle man kunna kalla ett bokslut över Jacques Werup, som författare och musiker. En man som vandrar genom sin lilla skånska stad, ner mot vattnet, upp genom de tomma gatorna förbi grannarnas villor. Från den småborgerliga barndomen och ungdomsåren i 60-talets Malmö, fram genom en karriär som jazzmusiker, poet och författare – i den ordningen. Och tillbaka till den lilla staden. Jacques Werup lider av patologiskt förstorat hjärta och har fått en pacemaker inopererad. Framför honom tycks bara döden ligga.
Det är ingen munter självbiografi. Ständigt följer den melankoliska, poetiska tonen med. Det berättas om galna upptåg i ungdomen, ofta med nu döda eller halvdöda rollfigurer. Men allt förflutet förefaller ha en lätt likgiltig ton. Små brottstycken av tragiska kärleksaffärer och misslyckade äktenskap. Allt beskrivs med nån slags distans. Som visserligen på ett sätt är vacker, men svår att ta till sig. Vi är inte med i händelserna utan vi svävar över dem.
Det är svårt att känna sig inbjuden i boken. Jag har hela tiden en känsla av att det är mer pliktskyldighet än vilja som gjort att Werup satt sig ner för att skriva. I ett avsnitt tar han upp frågan varför han skriver sin självbiografi. Och som tidigare nämnts är detta därtill hans andra självbiografi. ”Varför utsätta sig för risken med något som luktar sommarprogram?” Svaret på frågan är otydligt. Kanske är det som terapi, eller helt enkelt för att han kan? Att han som författare behärskar skrivandets konst. Förövrigt en konst han ser som en förbannelse, något som får honom att gräva ner sig i sig själv och bli frånvarande, ensam. Men det är det enda han kan.
Många är personerna som passerar revy. Rikskändisar som Ernst-Hugo, Lill Lindfors, Mikael Wiehe. Och de mindre kända, jazzpianister, poeter, författare, skådespelare, kända personer från en annan tid. För någon som följt Jacques Werup genom några av hans fyrtiotal böcker och mängder av framträdanden kanske det här ger stor behållning. Själv finner jag mig mest glida iväg och börja tänka på annat. De flesta är nya bekantskaper och jag har svårt att hålla intresset uppe. När plötsligt två jag känner väl till möts så glimmar det till – och säkert just därför. När, som Werup skriver, tjuven och mytomanen, nazisten och pornografen Johnny Bode under en blöt natt i en risig lägenhet i Malmö spelar sin grovt rasistiska och sexistiska låt om Neger Joe för en ung Jimmie Hendrix, som viker sig av skratt på grund av den roliga melodin, så klart utan att förstå den svenska texten.
Jacques Werup är född 1945. Sin debutroman Returbiljett Polen gav han ut 1971.
Personerna som passerar i boken är ofta, väldigt ofta, döda. Och Werup är själv på väg dit. Han föraktar ålderdomen, sin ömklighet och sitt arbete. Han berättar om sina föräldrars trista liv och sitt uppbrott därifrån, och nu om sina egna barns uppbrott. Och hela tiden melankoliskt, vemodigt med döden lurande inte särskilt långt där framme. Dock ligger den inte bara där som ett bittert slut på livet. Som när Werup efter ett uppträdande på ett ålderdomshem välkomnar det annalkande slutet:
”Och plötsligt skrek jag spontant. ’Yippiee, tack och lov för min hjärtsjukdom! Jag slipper bli så jävla gammal!’”
Rasmus Lundgren
Jacques Werup: Medan jag levde. Bonniers 2011.
