I sin fjärde bok, Santa Psyko, har Johan Theorin valt att lämna det öppna öländska landskapet för mera klaustrofobiska omgivningar.

Under de senaste åren har Johan Theorin blivit ett etablerat namn bland deckarförfattarna. I den ännu inte avslutade och omåttligt populära Ölandskvartetten – i serien har Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge utkommit – arbetar Theorin genomgående med olika genrer – den klassiska deckaren möter thrillern, skräckromanen och inte minst hembygdsskildringen. Theorin känner väl till sitt Öland. I sin fjärde bok, Santa Psyko, har Theorin valt att lämna det karga landskapet. Istället vänder han blicken västerut, nämligen till en fiktiv småstad på den svenska västkusten.

Långa korridorer, glappande lysrör och trasiga väggar. De gastkramade skriken bakom låsta dörrar. Redan när jag ser det något klyschiga omslaget förväntas jag känna lukten och höra ljuden av psykos, ond bråd död och därmed förväntas jag känna en krypande skräck. Denna fristående psykologiska thriller utspelar sig på en sluten rättspsykiatrisk anstalt – långt bortom ära och redlighet, bortom förnuftet.  Oundvikligen drar jag paralleller till amerikanske Dennis Lehanes nu närmast klassiska Patient 67 – om än i en svensk kontext.

I centrum för berättelsen står Jan, en ung, ambitiös förskollärare som fått anställning på Gläntan, en förskola som drivs för de intagnas barn i anslutning till anstalten Santa Patricia, i folkmun Santa Psyko. Beklagligtvis haltar berättelsens logik redan i de inledande kapiteln. Till exempel är det höjt i dunkel vem som lämnar och hämtar barnen, hur deras liv utanför förskolan ser ut och hur kontakten mellan förskolans personal och yttervärlden sköts. Kanske hade det då blivit för mycket vardag och för lite säljande galenskap? Nåväl, berättelsen spinner istället kring vad som händer innanför de slutna väggarna, då främst i källargångarna som förbinder sjukhuset med förskolan. Det är Jans uppgift att eskortera barnen genom de vindlande, dunkla korridorerna till hissen som leder upp till avdelningen, där föräldrarna väntar. Dit förskolans personal är förbjudna att följa med.

Utåt sätt är Jan perfekt för jobbet. Han blir snabbt omtyckt av både barn och övrig personal. Men inledningsvis får vi veta att Jan inte är så oskyldig och trevlig som han utåt verkar. Bokstavligen har han ett antal lik i sin garderob. Successivt ger Theorin oss fler och fler inblickar i Jans mörka förflutna och till varför Jan så desperat ville ha jobbet på den rättspsykiatriska kliniken.

Det mest centrala som går som en dåtida parallell historia genom romanen är att han under ett av sina tidigare vikariat ”råkade” tappa bort ett av barnen under en skogsutflykt. Ingen vet vad som egentligen hände, den där dagen för nio år sedan. Detta känner inte heller någon på hans nya arbetsplats till.

Santa Psyko är omsorgsfullt skriven på ett metodiskt, lugnt och avskalat språk. Tämligen skickligt lyckas Theorin väva samman de disparata berättelserna – nuet med dåtid – till en helgjuten psykopatthriller. Det ska också sägas att Theorin är en intressantare och mer ambitiös författare än den genomsnittlige deckarförfattaren. Genom berättelsen om Jan och det dagliga livet på förskolan och på anstalten blir vi också varse att gränserna mellan det vi lite slarvigt kallar ”normalitet” och ”galenskap” är synnerligen tunna och sköra.

Men skräckförfattarens nemesis – den dramatiska upplösningen då samtliga pusselbitar ska falla på plats – har inte Theorin denna gång lyckats bemästra fullt ut. Det hade också behövts fler sammansatta karaktärer och mera detaljer. Det räcker inte med några rasslande kedjor, lampor som slocknar och dörrar som slår igen. Det måste också dofta, ja rentav stinka, av skräck och osäkerhet för att jag ska bli övertygad.

 

Ylva Larsdotter

Johan Theorin: Santa Psyko, Wahlström & Widstrand, 2011.

1 kommentar

Douglas 13 januari, 2013 - 00:41

Ylva Larsdotter är alltför generös mot Sankta Psyko. Boken gör anspråk på att vara en gastkramande deckare som utspelar sig mentalsjukhusets skrämmande korridorer, men i själva verket hoppar handlingen fram och tillbaka mellan dagisarete då och dagisarbete nu. Huvudpersonen Jan Hauger beter sig också så genuint dumt åt att det inte går att ta honom på allvar. En liten sökning på ratsit.se så hade Jan kunnat lägga om taktiken helt.
Dessutom är en lång. Alldeles för lång. Kvantitet är en dålig täckmantel för kvalitet och i detta fall är slutet i Sankta Psyko någon som understryken den tesen. För handlingen saknar ett verkligt slut. Theorin hafsar fram en fullständigt absurt och osannolik situation som sen inte reds ut ordentligt. Istället får en av bifigurerna avsluta handlingen som alltså inte sker på ett godkänt sätt. I slutet av boken finns även ett kapitel som är på låtsas. Det är ett besynnerligt grepp av Theorin som ger boken en obehaglig lukt av alternativ författarteknik.
Det blir en mycket svag 2/5.

Reply

Lämna ett svar till Douglas

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.