En mycket ung aktivist viftar med Västsaharas flagga då gamla vänner som inte sett varandra på länge firar.

Fler än hälften av de 200 000 invånarna i Västsaharas huvudstad El Aiuns är marockaner. Också polisen och administrationen är marockansk. Kolonialmakten håller staden i ett järngrepp och från El Aiuns hamn skeppas landets fisk- och fostfatrikedomar ut.

Trots varningar från stadens polischef träffar jag en grupp uppmärksammade människorättsaktivister. Ökenkvällen är lite sval och åt det håll jag och en anonym aktivist promenerar, finns allt färre gatlyktor som lyser upp de sandbruna väggarna. Vi passerar åtskilliga piketbussar, polisbilar och soldater.

– Två poliser promenerar bakom oss och han som just körde förbi oss var också polis. De vet precis var vi är, men de vågar inte arrestera er, säger aktivisten.

Husväggarna blir ruffigare och på väggarna står det ”polisario” – Frente popular de Liberación de Sagiua el Hamra y Rio de Oro – Den västsahariska befrielsefronten, målat med sprayfärg.

Vi har kommit in i ett bostadsområde för västsaharier. Gatan är sandigare och belysningen  sparsam. I ett hus här håller människorättsaktivisterna till.

– Marockanerna ser till att vi bor på samma ställe, i ghetton, så att de kan kontrollera oss. Därför var det så många polisbilar på vägen hit, säger aktivisten.

Inlåst i 24 år

Vi träffar Sidi Mohammad Daddach som är ordförande för människorättsorganisationen CODAPSO, kommittén för det västsahariska folkets rätt till självbestämmande, samt fyra andra aktivister.

Daddach börjar berätta sin historia medan alla sätter sig ned på kuddarna på golvet och blir serverade den första omgången med te på västsahariskt vis. Teet värms i en liten kanna över glödande kol och hälls fram och tillbaka i glasen tills det är lagom varmt och starkt. Den första koppen är ”besk som livet”.

– Jag har suttit 24 år i fängelse varav 14 i dödscell. Jag är ett offer för det koloniala förtrycket och jag är inget undantag. Förtrycket är genomgående och går emot all internationell rätt, säger Daddach.

Han fortsätter att berätta om bristen på tryckfrihet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Enligt honom är det omöjligt att ifråga-
sätta de offentliga sanningarna utan svåra konsekvenser.

– Vi blir utsatta för extremt övervåld i vår pacifistiska människorättskamp och vi är svikna av det internationella samfundet.

MINURSO

Han är inte den enda som är mycket besviken på det internationella samfundet. Många västsaharier är så angelägna om att världen ska få veta att Västsaharakonflikten existerar att de är beredda att ta risker. De vågar tala med utlänningar fastän det innebär en stor fara för dem. Speciellt bland de unga är frustrationen stor. De har gett upp hoppet på en fredlig lösning och vill allra helst ta till vapen igen.

FN-uppdraget MINURSO, The United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara, är den enda av FN:s fredsbevarande insatser som inte har som uppdrag att övervaka mänskliga rättigheter. Men i rapporter från människorättsorganisationerna Amnesty och Human rights watch får Marocko kraftig kritik angående situationen i Västsahara. Ändå har EU nära ekonomiska samarbeten med landet.

Inget land i Europa har heller erkänt staten Västsahara. Den svenska folkrättsexperten Ove Bring anser däremot att kraven för att erkänna en stat har uppfyllts i fallet Västsahara.

Grova övergrepp

– I år har 23 personer fått militär rättegång i El Aiun och 15 av dem sitter fortfarande i det ökända svarta fängelset här i staden. Fem av dem har hunger-
strejkat i femton dagar, med krav på en rättvis rättegång, säger Daddach.

Någon knackar på dörren och en spänd tystnad lägger sig över rummet. Det visar sig att det bara är en till aktivist som slår sig ned på golvet. Den andra omgången te, den som är ”söt som kärleken”, serveras och Daddach fortsätter att berätta.

– Det sägs att lagen ska vara lika för alla. Så är det inte här.

En av de yngre aktivisterna lyfter fram en stor pappersbunt. Han sprider pappren på golvet. Pappren visar människorättsövergrepp som de har dokumenterat.

– Det är han, säger Daddach och pekar på ett av dokumenten och sedan på mannen som tog fram pappershögen.

En stor del av CODAPSO:s arbete går ut på att dokumentera människorättsövergrepp. Många av pappren är polisanmälningar. De har officiell stämpel, men ingen av anmälningarna har lett till något.

– När vi frågar polisen om fallen så säger de att det inte finns någon anmälan trots att vi har bevis för det. Så är det alltid. Vi får inte registrera våra människorättsorganisationer heller.

Territoriell integritet

I Marocko är det olagligt att verka i en organisation som inte är registrerad. Därför är det ett brott i sig bara att vara medlem i CODAPSO.  Myndigheterna vägrar ta emot deras registreringsansökningar eller så hänvisar de till att organisationernas verksamhet strider mot landets territoriella integritet. Det finns en sådan formulering i Marockos grundlag och den används ofta för att motivera förtrycket. Att insinuera staten Västsaharas existens är ett brott då Marocko anser att området ska betraktas som vilken provins som helst.

– Vi har lämnat de här dokumenten till FN. De har frågat riksåklagaren och han säger att det inte finns några polisanmälningar. Vi vet inte vad MINURSO har för syfte här längre. Det verkar som att de är här på semester, säger Daddach.

Den tredje och sista koppen te serveras. Den är ”mild som döden”.

– Dessutom har Frankrike ett stort ansvar för vår situation. Mycket av utsugningen av våra naturresurser görs av Frankrike och dess multinationella företag.

Han fortsätter att betona hur viktigt det är att Frankrike slutar stöda Marocko politiskt och ekonomiskt. Frankrike är det land som med sitt veto brukar blockera resolutioner om Västsahara i FN:s säkerhetsråd.

Naturresurser

I Västsahara finns världens näst rikaste fosfatfyndigheter. Från jättegruvan Buu Craa går ett transportband till hamnen i El Aiun varifrån fosfaterna skeppas bland annat till Europa. Också de lägst betalda jobben i fosfatindustrin går i princip bara till marockaner. Skattefrihet, arbete och andra förmåner används för att locka fattiga marockaner till Västsahara. Kustfisket är också mycket rikt. Det fiskas ut av utländska fiskeflottor utan att vinsterna kommer folket till del.

– Marocko för en systematisk bosättarpolitik. De stärker sina ställningar inför en eventuell folkomröstning, säger Daddach.

Det har blivit sent och är dags att åka. Färden går förbi en skola utanför Saharawighettot. Vid skolan står både polisens och militärens fordon. De är riktade rakt in mot ghettot på mycket symboliskt vis.

text&foto Frans Jansson

 

Fakta

Då kolonialmakten Spanien övergav Västsahara år 1976 invaderades landet av Marocko och Mauretanien. Mauretanien lade ned sina anspråk på Västsahara efter hårda strider och 1991 tecknades ett avtal om vapenstillestånd med Marocko. Vid vapenstilleståndet bildades FN-missionen MINURSO, som skulle se till att en folkomröstning om Västsaharas statstillhörighet hölls. Den stupade på Marockos krav om att de hundratusentals soldater man hade i området skulle ha rösträtt.

I dag kontrolleras merparten av området av Marocko och över 160 000 människor bor fortfarande i flyktingläger på andra sidan gränsen till Algeriet.

Lämna en kommentar