970

Bristande autenticitetskänsla och dåliga skämt gör ÅST:s nya pjäs Ett riktigt fynd till en tveksam teaterupplevelse, som med nöd och näppe räddas av skådespelarnas insatser.

Liz Lochheads Good things, på svenska Ett riktigt fynd, spelades för första gången på svenska i Finland den 19 september, på Studioscenen på Åbo Svenska Teater, i samarbete med Wasa Teater. För översättningen och regin står Pekka Sonck, som också är skådespelare på ÅST. Pjäsen spelas på ÅST hela hösten, men också på Kimitoön, i Bromarf, i Ekenäs, på Åland och på andra orter runtom i Svenskfinland. Det här har varit en av utgångspunkterna för scenografin – eftersom pjäsen är en turnéföreställning ”ska [den] lätt gå att flytta runt i olika slags lokaler och anpassas till olika utrymmen” säger scenografen Maria Antman i programbladet.

Ett riktigt fynd är en två timmar lång romantisk komedi. På ÅST spelas den på den mindre och mer intima Studioscenen, och händelserna utspelar sig på en loppmarknad. En viss farskänsla vilar över pjäsen, och då platsen är en loppmarknad ligger det en viss unkenhet över det hela, någonting som påverkar upplevelsen. I rollerna ser vi de rutinerade ÅST-skådespelarna Lasse Fagerström (som står för den bästa rollprestationen) och Bror Österlund, men inte heller den yngre Daniela Franzell gör ett dåligt jobb. Franzells främsta prestation består kanske av de många rollombytena, som hon genomför på ett trovärdigt sätt. Från Wasa Teater kommer Carola Sarén, som står i händelsernas centrum.

Under bältet

Händelsernas centrum ja – Ett riktigt fynd handlar om en kvinna, Susan (Sarén), som blivit lämnad av sin man för en yngre kvinna. Susan är volontär på loppmarknaden, där hon uppvaktas av sin kollega Frazier (Österlund). Både den ampra och självupptagna chefen, Marjo-Riitta (eller är det Marjorita, Marjo-Riita?), och stamkunden Doris spelas av Franzell. Fagerström spelar David, en nybliven änkling som donerar sin avlinda hustrus kläder till loppmarknaden, och här börjar det som senare blir det förväntat lyckliga slutet då David träffar Susan och tycke uppstår, som det så vackert heter.

Pjäsen är alltså en komedi – publiken skrattar visserligen, men rätt behärskat Och då man förväntas skratta är det i hög grad åt svordomar och åt skämt om sex och onani, missförstånd kring Fraziers sexuella läggning, och då parkeringsvakterna kallas ”kofi**or”. Här går givetvis åsikterna i sär. Personligen anser jag att man kan skapa underhållning och komedi på en högre nivå. Det vore intressant att veta vilket ord som användes i den engelska originaltexten.

Namnproblem

Översättaren och regissören Pekka Sonck säger i programbladet att man hade ”en strävan att den svenska språkdräkten skulle kännas autentisk”, vilket genast för oss in på nästa problem: karaktärernas namn. Vi har Frazier, ett engelskt namn, David och Susan som uttalas på engelska, medan Doris uttalas på svenska och däremellan en Marjo-Riitta (så låter det åtminstone). Det här känns inte autentiskt, i synnerhet inte som både David och Susan är namn som med lätthet går att uttala som svenska namn. En annan brist i den autentiska känslan uppstår då David bjuder Susan på julmiddag på julafton, och påpekar att det är hans tjeckiska svärdotter som vill hålla på sitt hemlands traditioner, och att det är därför man inte äter julmiddagen på juldagen. Jag noterar att publiken blir konfunderad för en stund – tills man inser att originalpjäsen är av brittiskt ursprung, och där äter man traditionellt julmiddag på vår juldag. Också uttrycket Vändagen väcker en viss förvirring, då den ju egentligen heter Alla hjärtans dag. Å andra sidan är det kanske autentiskt, eftersom många ändå använder uttrycket vändag.

Under bältet-skämten och den delvis bristande autenticitetskänslan förtar mycket av upplevelsen. Å andra sidan är det en fartfylld pjäs, med snabba roll- och klädombyten, och skådespelarnas insats får väl bedömas som relativt god, framför allt Fagerströms och Franzells. Den romantiska delen är måhända den som räddar pjäsen.

Petter Björk

Fotnot: Åbo Svenska Teater, Finlands äldsta teater, får under våren 2013 en ny teaterchef då Joachim Thibblin efterträds av skådespelaren och regissören Dick Holmström. Thibblin har varit teaterchef på ÅST sedan år 2006, och byter nu till Esbo Stadsteater.

Ett riktigt fynd. Manus: Liz Lochhead. Regi & översättning: Pekka Sonck. Scenografi & dräkter: Maria Antman. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Smink & frisyr: Sabina Segerström. Sufflör: Katarina Kiiskinen. I rollerna: Lasse Fagerström, Daniela Franzell, Carola Sarén och Bror Österlund.