Gosskören

av Anna Friman

Ska jag, en av världens mest privilegierade människor, behöva hjälp för att komma över det faktum att andra människor lever i misär, frågar Anna Friman i en essä som belönades med tredje pris i årets Hans Ruin-tävling.

1. Dubbelexponering

Mitt barn ler mot mig och hjärtat går i bitar.

Barnet vet inte att det är en slump att han kan ligga där i trappuppgången och vara trött efter dagen på dagis och veta att jag kommer att hjälpa honom gå uppför trappan, ta av sig kängorna, handskarna, vinteroverallen, sockorna, fleecetröjan, mössan och halsskyddet. Han vet att han kommer att få mat snart, att han inte kommer att hinna bli särskilt hungrig ens, han vet att det kommer att bli bad och kvällssmörgås med mjölk och slutligen saga. Han vet att han kommer att få somna tryggt i en varm säng i en lugn lägenhet.

Det är därför han ler, och han ler för att han litar på mig, för att jag snart kommer att säga: ”Upp och hoppa, bara några steg kvar, klart du orkar!” Och om han fortfarande segar, lite otåligare: ”Kom igen nu!” Han ler för att han är ett barn. Ett barn ler när det tittar upp i ansiktet på sin sol.

Här står man och är sol alltså. Jag tänker: Den här betongtrappan kunde vara en annan sorts betong. Den kunde vara rå, den gula väggen kunde vara grå. Den kunde vara nersölad med blod. Ingen skulle le i den här trappan, ingen skulle ens gråta. Hjärtslag. Snabba hjärtslag. Hjärtan i panik, i ångest. Blodets sus. Järnet i munnen, smaken i munnen, helvetet på jorden. Det kunde vara här, eller vi kunde vara där.

Det är en dubbelexponering som blixtrar till i särskilt fina ögonblick. När barnet ler så där tillitsfullt, när jag stoppar om till natten. Snabb panorering: ett annat rum, en kall kår. Jag måste skydda det här, jag kan skydda det, jag måste skydda alla barn, jag kan inte skydda dem.

Eftersom jag är vuxen vet jag mycket som inte går att förklara för ett barn ens genom att linda in det så att det blir nästan helt och hållet förvandlat. Medan jag står vid spisen och väntar på att potatisvattnet ska börja koka umgås jag med sådant jag håller hemligt för barnen. Jag har min mobil i handen. På Twitter klickar jag på en länk och får upp en bild på en ettåring i Syrien som knivskurits över hela kroppen. På Facebook delar någon en artikel om en massaker på ett syriskt dagis. Barnen ligger på golvet i mjukisbyxor, döda. En flicka har något vått i skrevet. Är det blod eller kiss? Mina barn ligger i mjukisbyxor och bygger lego. Eftersom de läser mina tankar kommer en av dem in i köket och frågar: ”Inte är det väl krig nånstans i världen just nu?”

En varm augustimorgon slår känslan ut som en ond pion. Barnen och jag cyklar till dagis och på vägen passerar vi skolan som fortfarande är sommarstängd. Försvarsmakten övar där, de har riggat upp taggtråd kring skolområdet och vid infarten patrullerar ett par unga män i kamouflagedräkter. De bär vapen och det intresserar mina barn, de tycker det är spännande och vill stanna och titta. Vi stannar, vi tittar på vapnen. Jag vet inte ens vad ett sådant vapen kallas. Jag vet ingenting om vapen, vill inte veta, har väl sett ett hagelgevär någon gång och det räckte. Jag fattar inte om det är ett riktigt vapen eller en replika men jag fattar att min bestörtning är ett privilegium. Mina barns intresse är ett privilegium. Vi stirrar på vapnet och taggtråden som turister på krigsmuseum. Vi behöver inte vara rädda, jag är som mina barn, jag vill också le tillitsfullt mot min sol men vem är min sol?

Vem är sol för den lilla flicka som torteras och förnedras systematiskt i sitt hem och som till slut dör av det? Augusti tippar över mot september och medierna är fulla av rapportering kring fallet med flickan, vars namn var Eerika. Det är så vidrigt att en hel nation hamnar i chock; trottoarer, bussar och snabbköp vibrerar av kollektiv ångest. De fasansfulla detaljerna kring mordet. Löpsedlarna. Tiaran som flickan hade på huvudet när hon dog. Det går inte att komma undan. ”Jag kan inte släppa in det”, skriver någon som en kommentar på Facebook. Kanske är det rätt hållning? Man släpper bara inte in det? Själv upplever jag mig inte ha något val, flickans öde går in i mig och håller mig vaken på nätterna. Det är en akut ångest: Hur kunde det hända? Vem kan göra sånt här? Hur kände hon? Hur var hennes liv? Hur stor var vidden av hennes utsatthet och ensamhet? Den finländska flickan får sällskap en syrisk sexåring jag läser om. Han har torterats i flera dagar, inte fått mat eller vatten, han har inte förstått nånting men hela tiden varit skräckslagen – enligt ett annat lite äldre barn som var vittne till bestialiteterna. ”Till slut bara dog han. Han bara dog.” Den finländska flickan och den syriska pojken får sällskap av den lilla brittiska pojken ”Baby P” som torterades och vanvårdades ihjäl i sitt hem för några år sedan och som fortfarande syns i media. Den finländska Eerika, den syriska pojken och den brittiska Baby P får sällskap av en annan liten pojke i något annat land (minns inte vilket, till slut minns man inte sådant, det blir lidande utan sammanhang, bara scenerna är kvar). Han hittades i öknen med tiotals små borrhål i huvudet.

Hur kan man sova när det här är sant. Varför måste jag veta de här sakerna. Jag kommer aldrig mer att kunna vara helt lycklig, för all lycka står i kontrast till vad jag vet om de här barnen.

 

2. Neuros/logik

En dag sitter jag hos psykologen. Jag gråter nästan obehärskat. Psykologen frågar varför jag gråter, jag säger att det är för situationen i Syrien. Hon ber mig förklara närmare men det finns liksom inte så mycket att säga, det är som det är med Syrien och vi kan inte lösa det här, på tu man hand.

”Men”, frågar jag, ”är det normalt att bli så här knäckt över en sån sak?” Jag berättar att jag blev nästan lika berörd av en annan kris i ett annat land år 2003. Nu har jag glömt vilket land och vilken kris det var, detta är suspekt.

Psykologen tittar lite förvånat på mig.

”Det beror på. Folk är olika mycket medvetna.”

I Helsingin Sanomat (20.1.2013) skriver en journalist om hur hon går till psykiatern Johannes Lehtonen för att få hjälp med den ångest hon känner inför klimatkatastrofen. Psykologen säger att det är en logisk och rimlig reaktion på ett reellt problem. Han förklarar: ”Det hör inte till människans verklighetsuppfattning att det finns sådant som vi inte kan kontrollera.” Han talar om ”klimatneuros”. Lider jag alltså av barn-som-far-illa-neuros? Det känns neurotiskt. Det känns logiskt. Är det neurotiskt eller logiskt? Den mest grundläggande försvarsmekanismen, säger psykiatern, är att förneka faktum: Jag kan inte tänka på detta, alltså tänker jag inte på det.

Jag väljer att tänka lika om min reaktion på våld mot barn: den är logisk och rimlig. Det ska visa sig att det är bra att ha det klarlagt för sig, för jag kommer att bli mycket bekant med känslan av att bli ifrågasatt, både av mig och av andra.

Enligt psykiatern i HS-artikeln är det viktigt att göra ångesten uthärdlig så att den inte förlamar en. Hans tips är enkelt: tänk på det ibland, koncentrera dig sedan på andra saker. Jag råkar se en intervju i det svenska litteraturprogrammet Babel, där deckarförfattaren Elizabeth George berättar att hon håller sin depression stången genom att lära sig italienska. ”It occupies the brain.”

HS-psykiatern påminner också om att ingen klarar av att hantera sin ångest ensam. Han har säkert rätt. Ändå: Ska jag, en av världens mest privilegierade människor, behöva hjälp för att komma över det faktum att andra människor lever i misär? Ska jag lägga mig och sprattla på golvet och bli en behövande? Om det ska vara någon mening med att jag är så privilegierad måste det väl vara den här: att mina privilegier ska göra det möjligt för mig att hjälpa, göra någonting.

Jag måste vara en sol.

 

3. Crazy Moder Teresa

På vägen till jobbet har jag den norska artisten Rebekka Karijord i öronen. När jag lyssnar på musik gör jag ofta så att jag väljer ut ett par låtar och växlar mellan dem tills jag har lyssnat sönder dem. Nu spelar jag en låt som heter Save Yourself. Växlar till Bandages. Tillbaka till Save Yourself. Den mäktiga känslan i att gå gatan fram med musik i huvudet. Volymen är hög, solen stark, jag går: You have to save your-, you have to save yourself. Å andra sidan: Don´t look away, don’t ever look away. Karijord använder en gosskör i sina arrangemang och det är de som sjunger don’t look away. Styrkan i stegen, styrkan i musiken, det klara ljuset och ändå vill jag sjunka ner på trottoaren. I musklerna finns ingen kraft kvar. Bröstkorgen imploderar. Det får låta hur teatraliskt som helst, för så är det. Det är sorg – men också någonting annat. Är det en masochistisk ritual som ska fungera förlösande på mig, eller något annat vrickat? Är det en njutning, en reningsprocess för mig personligen? En vriden övning i svart mindfulness?

Gosskören: de ljusa rösterna, de klara ögonen, falsetten som kommer att vara en omöjlighet inom bara några år. Gossarna kommer att gå in i puberteten och förvandlas, gossarna kommer att försvinna. De kommer att bli vuxna med den vuxna mannens normer. Många av dem kommer att bära vapen. Mannen är som idé korgossens motsats. Korgossen är en hägring, en omöjlighet, och när gossarna psalmaktigt sjunger orden everyone will get their share, om och om igen, everyone will get their share, grande finale, everyone will get their share, då –

En sen natt sitter jag för mig själv och dricker rödvin och googlar fallet Eerika. Som besatt letar jag, vad letar jag efter? Jag vill hitta nånting förmildrande. Jag vill hitta någon omständighet som gör fallet lite mindre hemskt. Via en obskyr diskussionssajt kommer jag in på sida där man kan tända virtuella ljus för avlidna. Många har tänt ljus för den mördade flickan. ”Lilla, nu kan ingen göra dig illa mer.” Jag klickar på ”tänd ett ljus” och skriver ”Vila i frid”. Jag har druckit alldeles för mycket vin. Gråten kommer. Jag har tänt ett virtuellt ljus, jag har gråtit, vad hjälper det. Jag önskar att jag kunde be till gud. Jag ber till gud.

 

4. Se eller titta bort?

Det finns strategier. Inte är jag utan.

Mina barns ögonfärg, den blå färgen. Den skyddar mot mycket. Jag kan titta på mina barn och konstatera att de inte alls till sitt yttre liknar barnen i de vanligaste krisområdena. Det här fungerar förstås inte i alla lägen, till exempel inte när det gäller den lilla blåögda pojken Peter, ”Baby P”, i England. Vad den finländska flickan hade för ögonfärg vet jag inte, för finländska medier fungerar på ett annat sätt än brittiska.

Avhumanisering. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka: ”De är säkert annorlunda i det där landet …”, ”Men hon var säkert inte van vid något annat än våldsamheter så hon kanske inte fattade hur hemskt hon blev behandlad …”, ”Hon kanske inte var så rädd …”, ”Ett barn på bara drygt ett och ett halvt år känner kanske inte smärta på samma sätt och förstår ju inte så mycket …”,”Det kanske inte gjorde så ont, kanske just det där barnet … ” Ja, vad? Sjuka tankar. Sjuka, fega tankar. Hjärnans sätt att försöka uppfinna lindring. MINNS hur du tänkte när du höll ditt nyfödda barn i din famn, MINNS att du tänkte att du skulle DÖ om någon så mycket som rispade hans tånagel. MINNS hur du sa, när du badade din nyfödda: ”Det här barnet är heligt.” MINNS att du sa det till en annan person i rummet. De skändade barnen är exakt som ditt eget barn. Exakt som ditt eget barn.

Tanken är trots sin självklarhet outhärdlig.

Som det är med alla viktiga känslor tror jag ibland att jag är ensam om den här. Jag har märkt att det inte är något populärt samtalsämne och när jag försöker uttrycka ens något av det känner jag mig naiv och känslostyrd, det är lite som om jag hade börjat prata om tomtar och spöken. Bättre att vara sval, skeptisk, pragmatisk. Varför? Är det för att man inte ser att det finns någonting man kan göra åt det? Men det har funnits tider när man tänkte att man kunde göra saker. Om inte annat kunde man höja sin röst. Man kunde benämna, kräva, pressa, demonstrera. Man ville påverka genom sitt dagliga värv. Nu ser jag diskreta uttryck för en ångest snarlik min, jag ser dem främst på nätet, men också i bisatser på radio, i tidningar, i podcasts. Ändå, märk: alltid i bisatser när jag själv känner mig som en enda skrikig huvudsats, varning, varning, hjärtat på huden, röd lampa! Är det jag som är galen? Behöver jag nån sorts kognitiv terapi för att börja tänka som alla andra?

Men så händer det en dag att serietecknaren Nina Hemmingsson tänder också sin röda lampa och mitt i flödet twittrar: ”hur gör man för att leva samtidigt som allt lidande. Det är så tungt”. Hon twittrar: ”hjälp. tänker på barn som skadas/dödas. förlåt om jag sänker även er men jag vet inte var jag ska ta vägen riktigt.” Det uppstår en kort diskussion kring tipset att sluta läsa tidningarna. Signaturen ”Du har DM” svarar: ”@ninahemmingsson Men en måste nog ta in det. Frågan är: om man verkligen lyckas förstå [barnoffrets] förtvivlan – kan en leva vidare då?”

Jag tror som signaturen ”Du har DM” att man måste ta in det. Don’t look away, titta inte bort, bygg inga murar runt din snygga lilla värld. Det är vår skyldighet att se, annars blir vår värld ännu mer fel. Den blir förstås också fel om vi frossar i misär, men att vägra se och inse har också konsekvenser. Att titta bort dödar engagemang. Det har konkreta följder, man låter liksom bli att göra det där lilla för en annan människa, man ingriper inte i övervåld om man kan smita runt hörnet själv, man hjälper inte den som har svårt att ta sig över gatan. Minns tvååringen i Kina som blev påkörd av en bil. Ingen hjälpte det döende barnet. Alla passerade. Det är borttittandets gärning.

Att välja att se har också politiska konsekvenser, för vår världsbild ger direkt utslag i röstningsbeteendet. Politiska val avgör hur våra barn har det. Kanske är det enklare än man skulle kunna tro.

 

5. You have to save yourself: Ayn Rand

Nu krävs logiskt tänkande. Hela min bildningsgång pekar mot att det måste finnas en disciplin, en filosofi, en kunskap som vet vilken livshållning som är den bästa i förhållande till livets värsta sidor. Det kan ju till exempel vara bra att se till att själv må bra så man inte ökar misären? Är det kanske inte ens skyldighet att sköta om sin lycka om man råkar ha alla förutsättningar?

När jag utforskar tanken hamnar jag hos den amerikanska filosofen och författaren Ayn Rand. Jag får tag i hennes tegelstensroman Atlas Shrugged (1957). Det är, har jag hört, en bok som många högerpolitiker gillar att nämna som sin favorit. Också Björn Wahlroos har rankat den som en höjdare. Det låter alarmerande. Jag bekantar mig även med Rands verk The Virtue of Selfishness:  A New Concept of Egoism (1964) och kommer åt utsagor som: ”In a free society, one does not have to deal with those who are irrational. One is free to avoid them.” Vidare: ”The freedom of speech of private individuals includes the right to not agree, not to listen, and not to finance one’s own antagonists.” Det är kanske lätt att lite tankspritt bjussa sig själv på tröst som utgår från Rands plädering för objektivismen, som försvarar individualism, ”rationell egoism”, kapitalism och ”objektiv moral”. Någonstans läste jag att extremt rika människor finner amnesti hos Rand för att hon lindrar eller avlägsnar det dåliga samvete de har över att de har så mycket pengar då en stor del av världen svälter och dör av triviala sjukdomar. Jag kan förstå det. Men jag köper inte Rand. Hon är förförisk i sin vältalighet, men jag köper henne inte. Hon tågar rakryggat mot exakt allt jag lärt mig betrakta som odiskutabelt. Som till exempel människors lika värde.

 

6. En simpel melankoliker?

Hela tiden kämpar jag mot patologiseringen av min reaktion. Jag håller fast vid att den är rimlig, logisk och riktig.  Jag går till idéhistorikern Karin Johannisson och hennes Melankoliska rum (2009), där hittar jag patologiseringen av mig. Genom hela boken går ändå en tanke om narcissism, om världssmärtan som en sjukdom, som ett symptom snarare än en reaktion. Och det finns bot: ”Melankolin kan […] övervinnas med just melankoli – så som Robert Burton [i The Anatomy of Melancholy] en gång suveränt formulerade det. Den kan rentav bejakas som ett eget självreflexivt rum, ett meditativt tillstånd, en särskild sensibilitet. Den försvarar försjunkandet i ett jag, en kropp, en tanke, en stämning, en oro.” Fast jag vill inte försjunka. Jag vill ju – ja, vad vill den här reaktionen?

Sigmund Freud”, tipsar någon, ”kolla med hans klassiska essä Sorg och melankoli”. Jag läser: ”Vid sorg har världen blivit fattig och tom, vid melankoli har själva jaget blivit det.” I sorgen, menar Freud, försvinner intresset för omvärlden och endast det sörjande egot existerar. Också melankolikern stänger ute omvärlden, enligt Freud. Freud gör alltså skillnad mellan dessa två begrepp men utgår hela tiden ifrån att sorgen/melankolin är en angelägenhet för individen själv, skild från världen. Den är en isolerad upplevelse.

Det jag pratar om nu handlar inte om mig. Följden av min reaktion tar sig uttryck i mig och endast i mig – det är ett problem. Eftersom tillståndet i så oerhört liten grad handlar om mig, måste det finnas en poäng med att må som jag mår. Det måste finnas ett utlopp, en förlösning, en riktning.

The Guardian rapporterar om rättegången efter mordet på Baby P. Det handlar om straffen de socialarbetare ska få som inte stoppade misshandeln. Jag kommer in på analytiska artiklar om fallet och fastnar för en flera år gammal artikel som handlar om pojkens mor. Artikeln heter Tracey Connelly: the story of a woman defined by abuse (The Guardian, 11.8.2009) och innehåller en kommentar av psykologen Anna Motz, som har undersökt kvinnor som misshandlar sina barn eller låter sin partner göra det. Motz säger: ”Det finns en föreställning om att de här fallen är ovanliga, det stämmer inte. Själva mängden av fall betyder att man inte kan bortse från den dynamik som förekommer i fall med misshandlande mödrar, vanvård, eller deltagande i misshandel. Den behöver undersökas och tas itu med.”

Utsagan är förfärande i sitt sakliga konstaterande om att de här fallen förekommer oftare än man kunde föreställa sig, men den ger ändå tröst genom sin vilja till förklaring. För första gången har jag hittat vad jag letat efter när jag läst om misshandel av barn: en seriös analys fri från jakt på skyldiga, en strävan efter bättring genom att synliggöra mekanismer och strukturer. Motz vill se sammanhang och orsak-verkan, hon refererar inte till något som bara kan sammanfattas som ”ondska”. Artiklar av den här typen skulle jag vilja läsa flera av: artiklar som inte frossar men som inte heller förnekar, som i stället undersöker sammanhangen. Även om barnet med borrhålen i huvudet är omöjligt att omfatta, kan det ge viss variation i ångesten att förstå mekanismerna bakom, hur fruktansvärda de än är. Lösryckta och obegripliga grymheter skapar de värsta demonerna, och demoner främjar aldrig handling.

 

7. Jag tror; en parentes

Jag tror att vi behöver en livshållning som är ny och anpassad till vår tid. Behovet av en hållning som kanaliserar reaktionerna på nyheter om människor som far illa måste vara stort, för vi nås av sådana nyheter oftare och snabbare än förr. Det måste finnas en tanke för oss som dagligen översköljs av rapporter om katastrofer och misär, för vår verklighetsuppfattning kommer att förändras, böjas, vridas, kommer att plåga oss, och för att slippa kommer vi att undertrycka mer och mer, det kommer att bli en böld, en stor och öm knöl på den samhälleliga bröstkorgen.

Jag skriver med en önskan om att någon ska läsa och säga: Jag känner som du. Ska vi göra något? Ska vi ta oss själva i bruk och göra det här lilla som vi kan? Det måste vara bättre än att inte göra någonting alls.

Jag vill inte känna så här i onödan.

 

8. Liturgi

Det är som om jag vänt på varje sten. Det har jag förstås inte, men jag vet inte var jag ska leta längre. Trots att jag frågat många har ingen kunnat föreslå skönlitteratur som kan hjälpa mig att hantera eller tolka min reaktion. Det är ett ödsligt läge, jag är van vid att kunna hitta det mesta i bokhyllan. Ändå vill jag inte sluta hoppas att det ska finnas ett yttrande som ska hjälpa. Religiösa lösningar verkar inte aktuella, jag har alldeles för många invändningar mot den diskursen. Eller?

Eller? 

Är det kanske inte det psalmliknande i Rebekka Karijords Save Yourself och Bandages som ger låtarna deras kraft? Är det kanske inte de ljusa pojkrösterna, som man gärna föreställer sig i ett kyrkorum, som suggererar sorgen till ytan och förvandlar den till muskelsvaghet där på trottoaren i solen? Som tillåter sorgen, världssorgen, att sippra ut ur sina gömda vrår inuti kroppen och egot och ta sig ut, genom hud, för att möta luft och stark sol?

 

9. Öppning; försök

”Empati är att lida med andra. Även det här kan gå för långt. Vi kan inte ta del i allt lidande i världen, annars kommer vi aldrig att sluta lida och kommer i själva verket att förhindra oss själva från att aktivt försöka minska på detta lidande. Altruism innebär att man hjälper sin nästa. Men man kan också se det så här. Du är också ”en nästa”, och värd samma omtanke och respekt som någon annan.”

Orden är Siri Hustvedts. Henne har jag vänt mig till i ett mejl för att hon ofta uppehåller sig vid legeringen psykoanalys-neurologi-samhälle, en kombination som kan vara relevant nu. Hennes svar är en smekning över hjässan. Jag tittar på skärmen en stund, blicken blir suddig, bokstäverna flyter ihop. Hon säger: Jag hör vad du säger och jag förstår, tänk så här. Man får inte bli lamslagen eller förstelnad, man måste kunna handla. Det verkar vettigt. Det verkar rimligt. Jag vill det.

Men det som är nästan revolutionerande för mig är det enkla konstaterandet att också jag är ”en nästa”. Att barn far illa är fruktansvärt, men det betyder inte att mitt eget värde som en följd av det skulle bli mindre. Min sorg är nödvändig för den ingår i empatin, men det finns inget egenvärde i att jag ger ifrån mig lusten att själv leva, lusten att se det goda.

Gosskörens ljusa röster som kommer att mörkna; skönheten i den metamorfosen, inte endast sorgen. Mina barn som sover i sina sängar; godheten i det, inte endast sorgen. Leenden upp i mitt ansikte som om jag var en sol; glädjen.

Men också sorgen.

Anna Friman
Illustration: Jenny Lucander-Holm


4 kommentarer

Ernst Mecke 19 augusti, 2013 - 21:01

This is certainly a good and impressive text, and not such a surprise that it got a prize in the Hans Ruin competition.
To the questions it puts it is of course not easy to find an answer, or solution. But some possibly helpful hints do come to mind:
About criminal psychopaths there was just now (Må 19 Augusti 2013) an article by Jeanette Björkqvist in Hbl (pp. 2-3), titled ”Rättspsykiatrisk expert ogillar trenddiagnoser”. Of course the article does not offer any immediate solution to the problem of, e.g., child torturers, but it does leave one with the impression that such problems are in fact being considered and researched about by pretty reasonable people. Thus, in some not too far future there may be some improvement, perhaps even solutions to many of those problems.
And while waiting for those, it may be an idea to turn to similar problems which it may be easier and more straightforward to do something about. As one possibility one could turn, e.g., to Peter Singer’s book ”The life You Can Save – How to play your part in ending world poverty” (see also http://www.TheLifeYouCanSave.com). It is a good and well-reasoned book which does not either put too high demands on the reader (in the way of imposing a bad conscience). And it certainly could help, both the reader and the world.

Reply
Om att vara privilegierad | CEREBR4L MOTION 26 augusti, 2013 - 20:48

[…] Jag läste en så väldigt fin text häromdagen; återkommer ständigt till den i mina tankar. Det var Anna Frimans bidrag i Hans Ruin -tävlingen, en essä hon vann tredje pris för. Texten är lång, spara den tills du har en lugn stund. Du hittar den här. […]

Reply
Ann-Sofie Öist 18 september, 2013 - 17:33

Tack för en angelägen text. Med några olästa Ny Tid for jag på ett arbetsseminarium och hittade Anne Frimans novell. Liknande tankar och känslor gick jag igenom vid tiderna för Erikas död och med förnyad styrka efter att jag i somras deltagit i Nordisk familjecenterkonferens i Tromsö. I Norge är engagemanget på en annan nivå än hos oss. Christoffer 8 år, misshandlades till döds 2005 av sin styvfar och med hans mammas goda närvaro. Christoffer har nu blivit en symbol för arbetet för barn som far illa.
(Christoffers mormor har skrivit en bok tillsammans med en journalist ”Jeg tenker nok du skjønner det sjøl”.)
Barnombudskvinnan i Norge, Anne Lindboe är pediater och har stor erfarenhet av barn som misshandlats. Hon lyfter fram misshandeln på ett konkret, chockerande och konstruktivt sätt, dvs. hon visar också på vad var och en kan göra. Forskare jobbar tillsammans med politiskt aktiva med att få en ändring till stånd i barnskyddslagen, så att den biologiska principen inte skall ha första prioritet, utan istället skall barnet få stanna hos den vuxna som gynnar barnet utveckling.
Istället för att vädja till medkänsla – som lätt väcker skuld talar man om att ”rädda barnens hjärnor” (det finns redan mycket forskning kring vad som händer med hjärnan vid psykisk och fysisk misshandel) och de kostnader som det handlar om när en mänska slås ut i starten.
Vad kunde vi lära av Norge i dessa frågor blev min undran.

Reply
Gosskören | Simona Ahrnstedt 19 juli, 2014 - 15:50

[…] här texten/essän är nästan ett år […]

Reply

Lämna ett svar till Gosskören | Simona Ahrnstedt

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.