Egentligen vill jag inte recensera den här boken. För den tilltalar mig på ett vis som jag önskar att jag slapp sätta ord på. Det händer ibland att man läser sådant som man tycker om på ett så direkt sätt, att man inte kan värja sig. Och en analys vore att förstöra den känslan.
Johanna Boholms debutbok är en prosalyrisk berättelse om två icke namngivna systrar, som ibland får smeknamn som ”Guldskvätta”, ”Knarrhätta” och liknande. Bygdebok är skriven i korta kapitel, i ett du-tilltal som ibland får mig att tänka på brev. Berättandet flackar mellan barndom, nutid och andra ögonblick och tillbakablickar.
Den person som framkommer tydligast, och som på sätt och vis blir bokens huvudperson, är systern till berättaren, hon som tilltalas som du. Hon har växt upp i ett sjuttiotalshus, med en far som fanns utan att riktigt finnas där. ”Mödrarna och mostrarna” kommer gärna på besök, även till den vuxna systerns lägenhet, med varm soppa och sjalar, men utan att fråga hur det verkligen är.
Boholm återkommer till vissa föremål, som silverskedar, skiddräkter och golvur. Dessa får ett nästan symboliskt värde. Tydligast är kanske skedarna, vilka systern gör sig av med genom att tappa dem en och en ner i ån, som för att göra sig av med en skuld.
”Skulden: vad ska vi med alla skedar” frågar sig systern, när vardagen når upp henne. Boholm laddar tingen med känslor, det är talande och effektivt.
De vardagliga, men vackert framskrivna miljöerna bidrar också till stämningen. Det är glest mellan människorna. Lampor lyser eller lyser inte i fönstren. Omgivningarna bär på ödslighet.
Det har så många gånger tidigare skrivits om den frånvarande fadern att det låter som en klyscha. Men bokens fader är just så frånvarande att han blir suddig i kanterna. Och det är visserligen meningen. Hans huvud får sällan plats på fotografier. De utlovade skidutflykterna blir aldrig av. I systerns minnesbilder sitter han mest och snurrar i sin fåtölj.
”Jag tror att du växte upp ensam”, säger berättaren till systern och hon verkar ha rätt. Fadersfiguren förblir en skugga, spöklik. Tyvärr behöver det mystiska inte alltid vara intressant, och för mig förblir fadern lite av bokens frågetecken.
Istället fastnar jag för systrarnas relation. Jaget speglar sig i duet, såsom man kan göra i en syster. Det heter inte att systern liknar berättaren, istället betraktar hon systern och konstaterar att ”[j]ag liknar dig”, som om det var sig själv hon såg på avstånd.
”Jag tror att jag växte upp ensam”, står det på ett annat ställe i boken. Systrarna verkar sakna gemensamma minnen från sin barndom. Man kan tänka sig att de är halvsyskon, eller vänner, som har funnit varandra först senare och som nu skriver sin egen bygdebok.
Jag läser det som att Bygdebok handlar om att sätta ord på sin historia, att skriva om den berättelse som andra tidigare har lagt beslag på. Det betyder inte att detta är en bok om att ”hitta sitt sanna jag”, utan om att ha rätt till sin egen upplevelse av världen. Att plocka fram det väsentliga och göra det till sina minnen, att ge sig själv ett namn. ”Du kan hitta på namn själv. Vad vill du heta?” frågar jaget sin syster.
På sjuttiosju sidor lyckas Boholm skapa en övertygande helhet och skriver dessutom fram denna på ett skimrande vackert och detaljrikt språk som verkligen tilltalar mig. Ett tips är att läsa Bygdebok långsamt, då räcker den dessutom längre.
Elin Rosén
Johanna Boholm: Bygdebok.
Ellips förlag, 2013.
