Att den digitala omvälvningen fört med sig böcker som handlar om böcker var väntat. Jan Kåhres och Nora Kitinmäkis Detta är en bok har ändå en slagsida mot de industriella processerna, skriver Jolanda Tirkkonen.
Bokens framtida vara eller icke vara har diskuterats flitigt de senaste åren. E-bokens inträde på marknaden har setts som ett hot mot den traditionella pappersboken. Den digitalisering av världen som nu sker har till och med jämförts med den revolution som skedde i samband med att Gutenberg uppfann boktryckarkonsten på 1400-talet. Detta i kombination med rapporter om barns sänkta intresse för läsning och ökade intresse för digitala spel och appar har fött en rädsla för att boken i sin traditionella form håller på att dö ut. Mot den här bakgrunden är det inte så överraskande att det dyker upp böcker om böcker. Att målgruppen är barn känns givet.
Ode till boken
För några år sedan utkom bilderboken Det är en Bok! av Lane Smith, en dråplig berättelse i dialogform om en apa som läser en bok och en hopplöst modern åsna som för sitt liv inte kan förstå vad apan håller på med. ”Hur scrollar du neråt?” frågar åsnan. ”Kan du blogga med den?” ”Behöver den ett lösenord?” Den allt mer irriterade apan svarar inte mycket annat än att ”det är en bok”. Inte helt överraskande slutar det med att åsnan dras in i bokens berättelse och apan får gå till bibban och låna en ny bok åt sig själv. Situationen är dragen till sin spets och det är oklart om boken gillades lika mycket av barn som av vuxna, men hur som helst fungerade Det är en Bok! som en pamflett för Boken och Litteraturen. Under den skojfriska ytan anar man en kritik mot den alltmer litteraturfrånvända och alltmer teknologitillvända världen.
Bland höstens finlandssvenska utgivning finns Jan Kåhres och Nora Kitinmäkis Detta är en bok!, en faktabok för barn om hur en bok blir till, även den en form av ställningstagande för boken i sin traditionella form. Titeln tyder på att man, eventuellt med en viss lekfull ironi, utgår från att det här med vad en bok egentligen är inte är en självklarhet för dagens unga generation, som lär känna de traditionella barnboksfigurerna via spel, tv, appar och diverse kringprodukter snarare än genom själva litteraturen. Undertiteln antyder att målgruppen inte är precis vilket barn som helst: För smarta barn som vill veta mer (än pappa) om böcker.
Läsaren av den här boken ska vara vetgirig och genuint intresserad av ämnet från början. Och då menar jag verkligen från början. ”Vill man göra en bok riktigt från början så är det bara att först plantera en tall” kan man läsa några kapitel in i boken. Då har författaren redan redogjort för hur cellulosa bildas med hjälp av fotosyntes, hur cellulosamolekylen är uppbyggd, hur man fäller ett träd, hur man utvinner cellulosa ur det fällda trädet samt hur man framställer papper av cellulosan. Den läsare som önskade en inblick i förlagsbranschen har en bit att gå.
Litteraturen då?
Den detaljerade texten fortsätter framåt i tillverkningsprocessen: framställning av tryckfärg, tryckning av pappersark, vikning av arken, bokbindning, framställning av pärmar och slutligen limning av alltihop för att få en färdig bok. Informationen är trovärdig, saklig och uttömmande. Med tanke på de stora omvälvningar som skett och sker inom förlagsbranschen just nu känns det trots allt snopet att innehåll, förlagsarbete, korrekturläsning och bokförmedling får dela på de sista sex sidorna. E-böcker nämns överhuvudtaget inte.
Författaren är ingenjör med industriell bakgrund, något som tydligt sätter sin prägel på bokens fokus. Tyngdpunkten ligger på den industriella processen, hur en bok blir en produkt snarare än hur en bok blir litteratur. Det är den här obalansen som är bokens dilemma- det faktum att det är så mycket som blir osagt i fråga om vad en bok är. Detaljerna på atomnivå kan vara intressanta för läsare med ett intresse för kemi, men sätter sig knappast i minnet på gemene läsare. Inblicken i den industriella processens detaljer bidrar trots allt till helhetsintrycket av att det ligger en väldans lång process bakom tryckandet av en bok, något som kan vara nog så hälsosamt att förstå i en värld där boken blivit en slit-och-släng-vara och fjolårets kvalitetsutgåvor säljs bort på superrea för att ge plats åt nyutgivning.
Den tekniktunga informationen lättas upp av exempel på hur man själv kan utföra vissa av processerna vid det egna köksbordet. Med potatistryck kan man få en mer praktisk inblick i boktryckarkonsten, med nål, tråd och lim lär man sig idén bakom bokbindning. I pysselbeskrivningarna är boken som mest barnläsarvänlig – de mera informationstunga partierna fungerar troligen bäst att läsa tillsammans med en vuxen. Eller varför inte som informativ läsning för en vuxen läsare som vill veta mer om hur boken blir en bok?
Bok om kemi?
Illustrationerna fungerar som ett behövligt komplement till texten. Layouten bjuder på en lekfullhet som lämpar sig ypperligt för en bok som vill framhäva sig själv som fysiskt föremål. Det visuella språket gör bokens fysiska egenskaper påtagliga, exempelvis en tecknad hand som bläddrar vidare till nästa sida. En insikt om att en bok är mera än sitt innehåll får man som läsare också av förläggarens val att använda olika slags papper i boken.
En pamflett för boken behövs absolut. Kåhre och Kitinmäki är ute i ett viktigt ärende. Däremot är det oklart om boken fungerar som en läsfrämjande förespråkare för litteraturen eller om den främst gynnar ett intresse för kemi. Den läsare, såväl gammal som ung, som vill lära sig om de kemiska processerna i boktillverkningen kommer dock att få alla frågetecken uträtade under läsningen av denna bok.
Jolanda Tirkkonen
Jan Kåhre (text) och Nora Kitinmäki
(illustrationer): Detta är en bok!
PQR, 2013.
1 kommentar
Admittedly, I did not read Jan Kåhre’s book before writing this comment, but I do still have vivid memories how important books which were simply EXPLAINING things have been in my own childhood and youth. With this in mind, I do feel a clear irritation about Jolanda Tirkkonen’s criticism (”Litteraturen då?”) of what she perceives as an obalans. Is she really so unaware of the importance of facts and of insights into processes and mechanisms for general (also political) opinion making?
In general (and scientific, biological, psychological, political …) reasoning it is, already as a protection against being misled, of quite some importance to be able to see by what MECHANISMS phenomena come about (and how perhaps to prevent unwanted ones). Looking carefully, trying to see patterns, trying to get more information about mechanisms which might be at work, and further analytical efforts are certainly more helpful for the understanding of the world than (exclusively) reading masses of however inspiring skönlitteratur.
Perhaps it illustrates the point if one reminds of the background of a few ”great names”. Rudolf Steiner, whose ideas about schools seem to be working quite well, had studied mathematics, physics, chemistry and biology. Ludwig Wittgenstein had studied engineering. More recently, a rather convincing, new interpretation of the Minoan ruins of Knossos/Crete was formulated by a prof. of geology, and about the age-old discussion concerning Atlantis it was a retired captain of the British Royal Navy (i.e. a man of practice, specialized in navigation) who came up with a convincing explanation.
Altogether, if one really wants to SOLVE (or CLEAR UP) a problem, it is often very helpful to get down to FACTS, to well-established evidence (so-to-say detective-wise) and to clear conclusions from these instead of indulging in endless (however exciting or otherwise satisfying) speculation. This is what I have sometimes called rat think, and I certainly still recommend it very much.
And as to Jan Kåhre’s book, if it explains all those processes in the production of a (non-electronic) book in a not too boring way, that would be quite enough to make it a good book.