Trots den dagsaktuella tematiken känns ÅST:s uppsättning av Dario Fos Ni betalar inte! Vi betalar inte! onödigt dammig, skriver Ylva Vikström.
Priserna på mat skjuter i höjden samtidigt som människor permitteras och sägs upp till höger och vänster. Lösningen? Vägra betala mer än du har råd med!
Så resonerar väninnorna Antonia (Monica Nyman) och Margherita (Jonna Nyman) och rycks med i kvarterets uppror i mataffären. Problemet är att Antonias man Giovanni (Bror Österlund) är en ”laglighetsfanatisk slappkukig socialdemokrat” som med glädje uppmuntrar polisens husundersökningar.
För att komma undan med sin civila olydnad trasslar kvinnorna därför in sig i en hejdlös lögnhärva av låtsasgraviditeter, kaninhuvuden och helgonmirakel – tills det i slutet bokstavligen finns både lik och kistor i garderoben.
Åbo svenska teater marknadsför sin turnéfars Ni betalar inte! Vi betalar inte som dagsaktuell, och på ett tematiskt plan stämmer det. Italiens ekonomiska kris 1974 med massuppsägningar, skenande levnadskostnader och osäker valuta är skrämmande lätt att relatera till 2014. Speciellt som den nobelprisbelönta författaren Dario Fo själv på senare år uppdaterat pjäsen med aktuella hänvisningar.
Framförandet och humorn känns å andra sidan dammiga. Det är Margheritas man Luigis (Peter Ahlqvist) och Giovannis okunskap om kvinnokroppen, Österlund i ett rosa förkläde och polisen Lasse Fagerström med lösmustachen på sned som framkallar skratt i publiken. För visst skrattas det! Såtillvida lyckas farsen med det den ska – att underhålla.
Själv lyckas jag ändå inte mer än fnissa till. Hur mycket rutin och komisk tajming ensemblen än besitter är det som om de skulle sätta krokben för sig själva genom sin formbundenhet. Österlund har en slipad clownmimik, men den känns tjatig redan efter en halvtimme. Ahlqvists min är ständigt förbryllad – med några riktigt fina komiska utspel där emellan – och Jonna Nyman är ständigt förskräckt eller upprörd.
Fos fars spelar förvisso på traditionen från commedia dell’arte, så de schablonmässiga karaktärerna kan delvis motiveras, men nu känns de snarare slappa än uttänkta.
Bäst fungerar Fagerströms desillusionerade poliskonstapel vars komik tar sig uttryck mer lågmält och subtilt – en välbehövlig kontrast till det i övrigt hysteriska tempot. Monica Nyman lyckas också bra med att skildra en driftig, snabbtänkt men samtidigt utsatt Antonia.
Dario Fo motiverade själv år 1976 valet att kritisera den ekonomiska krisen med en fars med att farsen är ”den teaterform som folket uppfann för att med vass tunga sticka hål i den stinkande säck som är den borgerliga kulturen”. Och mer än gärna kan teater vara folklig också då den är samhällskritisk. Men folklighet är inget statiskt, utan måste uppdateras med varje uppsättning, så att också en publik i dag kan känna igen sig. Folklighet kan inte bara handla om klass- och könsstereotypier direkt från 70-talet. Det är att underskatta folket.
Det känns tråkigt att ÅST inte ger sina skådespelare – och publiken – mer att bita i. Det skulle inte behöva ske på bekostnad av humorn, tvärtom. Humorn borde snarare få användas effektivare, som ett sätt att betona pjäsens samhällskritiska innehåll istället för att bädda in det.
Tillvaron just nu må te sig som en dålig fars, men det är ingen ursäkt för att sätta upp en sådan.
Ylva Vikström
Foto: Pette Rissanen
Ni betalar inte! Vi betalar inte! Text: Dario Fo. Översättning: Anna och Carlo Barsotti. Regi: Kimmo Kahra. Scenografi och dräkter: Peter Ahlqvist. Ljusplanering: Antti Niitemaa. Ljudplanering: Olli-Pekka Lepovuori. På scen: Monica Nyman, Bror Österlund, Jonna Nyman, Peter Ahlqvist, Lasse Fagerström, Keijo Järvinen och Niki Engblom.
