I Laura Ruohonens nyskriva pjäs Luolasto får en lite platt kärlekshistoria och en spexande ingenjörstrio för mycket plats på bekostnad av den brännande frågan om vad man ska göra med det radioaktiva avfallet, anser Anna von Bonsdorff.
Att människan är girig och oeftertänksam i sina förehavanden är i sig ingen nyhet. Det heter ju att mycket vill ha mera. I Laura Ruohonens nya pjäs Luolasto ställs människans egensinnighet och kärnkraftens förödande faror i proportion till jordens långa historia. Här handlar det om hur man förhåller sig till vad som ska göras med det radioaktiva avfall som kärnkraftsindustrin lämnar efter sig.
Kati Lukkas scenografi har förvandlat Nationalteaterns stora scen till en underjordisk grottvärld där scenutrymmet utnyttjas vertikalt med hjälp av ett antal hissanläggningar som rör sig upp och ned. I den här grottmiljön är det meningen att finna en förvaringsplats för det kärnavfall som man planerar att gömma – och helst också glömma – djupt nere i berggrunden.
Den ansvarsfulla uppgiften att hitta en optimal förvaringsplats för det farliga avfallet har anförtrotts åt en komiskt omaka ingenjörstrio. Den barska chefen (Sari Mällinen), praktikanten Asko (Heikki Pitkänen) och storgråtaren Myyrä (Markku Maalismaa) kammar hem många lustighetspoäng under pjäsens gång.
Samtidigt som ingenjörerna förirrar sig allt djupare ned i grottsystemet sker det också andra saker på scenen. En arkeolog (Alma Pöysti) som är ute i forskningsärenden möter en man som är väktare i grottorna (Martti Suosalo) och mellan dessa två flammar hastigt en översvallande romans upp. Och så inrymmer pjäsen ytterligare en mytisk dimension då tre spöklika andeväsen (Emilia Kokko, Helmi-Leena Nummela och Katja Salminen) smyger omkring och levererar reflekterande repliker om människan, världen och tiden. Till de mera sagoaktiga inslagen måste också Petri Manninens märkliga filur som lever som guide i grottorna räknas.
Kärnkraft och kärlek
Luolasto drar iväg i många olika riktningar, utan ett klart huvudspår. Då pjäsen utgörs av flera olika handlingar som präglas av olika stilar och stämningar resulterar det i ett rätt splittrat intryck. Ruohonens text bjuder visserligen på överraskande repliker som får en att dra på mungiporna fler gånger, men det frekventa växlandet mellan de olika berättelserna på scenen gör att helheten lider.
Då ingenjörerna äntrar scenen brister de gärna ut i sång, vilket för tankarna till studentikost spexande. Det är också ingenjörernas rollkaraktärer som försetts med mest personlighet. Vad som däremot står i skarp kontrast till ingenjörernas humoristiska framtoning är det allvar som vävts in i romansen mellan arkelogen och väktaren. Här är det ändå som om någonting skulle saknas, för förälskelsen känns platt och den seriöst vinklade relationen övertygar åtminstone inte undertecknad. Tvärtom undrar jag varför detta får så mycket plats, samtidigt som frågan om kärnavfallet liksom tycks hamna i skymundan.
För att lyfta fram någonslags röd tråd mellan två så olika teman som kärnkraft och kärlek kan man säga att det i båda fallen faktiskt handlar om hur människan gärna vill ha allt, på en och samma gång. Några konsekvenser vill man helst inte tänka på, vilket klargörs flera gånger i pjäsen. Men på grund av den splittrade helheten blir Luolasto ändå inte ett direkt inlägg i kärnkraftsdebatten, utan riktar sig snarare till redan frälsta kärnkraftsmotståndare.
Anna von Bonsdorff
Luolasto. Text och regi: Laura Ruohonen. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik: Riikka Talvitie. Ljusdesign: Ville Toikka. Ljuddesign: Heidi Soidinsalo. Videodesign: Timo Teräväinen. Koreografi: Liisa Risu. Mask: Jari Kettunen. På scenen: Emilia Kokko, Markku Maalismaa, Petri Manninen, Sari Mällinen, Helmi-Leena Nummela, Heikki Pitkänen, Alma Pöysti, Katja Salminen, Martti Suosalo.
