Heli Ryhänen (f. 1971) är årets konstnär på Konsthallen i Helsingfors. Ryhänen har skapat sina kännspaka människogestalter i tyg- och konstläder i över femton år. Människans art är hennes största separatutställning hittills och innehåller både plock från karriären och helt nya verk.
På vandringen genom Konsthallen möter man fladdermusmänniskor, vålnader, madonnor, gubb-bebisar och en människokrabba. I den stora salen finns ett svepande plastlandskap, på vars vågor de sydda skulpturerna rör sig. En del samlar plast på vågtopparna medan andra balanserar i små roddbåtar.
Blånad, från år 1998, är utställningens äldsta verk. Det är en blandning mellan tvångströja och människa, en man som kramar sig själv med överlånga armar. Genom honom får man en glimt av hur Ryhänens tygskulpturer utvecklats. Blånad står på en slags piedestal och är jämnt stoppad. Han kunde i sin vithet nästan vara gjord i marmor. Ryhänens senare människovarelser har fått tjockare hud och blivit allt mer expressiva. Gestalterna har tappat en stor del av sin fyllning och de vistas i rummet som levande varelser: de står direkt på golvet, kläms in mellan stegpinnar eller sover i taket. De vill bli bemötta som varelser, inte som verk.
Mänskligt/omänskligt
Skulpturerna går att läsa som medmänniskor, vilket gör dem lätta att ta till sig. Konstlädret är som garvad hud. Det hänger ofta lite halvtomt från metallskelettet inunder eller skapar kantiga, beniga former. Sömmarna påminner om rynkor eller ärr. Ansiktena saknar ofta ögon. Det skapar en stämning av sårbarhet, som om man stod inför en söndrig, hoplappad människa. Formen är mänsklig, men ändå inte. Ansiktsuttrycket är en blandning mellan mask och nakenhet och tyghuden kan vara både inbjudande mjuk och frånstötande.
För mig är denna första, instinktiva reaktion kärnan i Ryhänens verk. Gestalterna förkroppsligar människans fysiska utsatthet och primära känslor. Man ser på dem utifrån som underliga varelser, men känner samtidigt igen sig. Det kan vara både hjärtskärande och befriande.
Som ett skådespel
Människans art är en överraskande homogen helhet för att vara ett halvretrospektiv. Ryhänen har under sin karriär också arbetat med andra material och format. Här håller sig verken inom mänskliga mått och är med ett enda undantag tygskulpturer. Det gör att fokus lätt förskjuts från skulpturernas karaktär till vad de gör och hur de förhåller sig till varandra. Somliga verk plattas till, medan de som har lite avvikande vokabulär kommer till sin fördel. Ett exempel på de sistnämnda är Inverno Frio, där växter slingrar sig ned från taket och bildar en skog runt en rad knyten på golvet. Dess hårdare, mera grafiska uttryck känns fräscht efter all intrikat veckighet. En annan favorit är människokrabban i Plan B, som är effektiv, illröd och precis rätt placerad.
De olika verken är som scener ur ett skådespel eller historiska tablåer. På sitt sätt påminner det hela om en rundvandring i ett naturhistoriskt museum, där vi lär känna den underliga djurart som kallas människa.
Emma Rönnholm
Heli Ryhänen: Människans art, till 11.5. på Konsthallen, Nervandersgatan 3, Helsingfors
