Frankrike har i snart femtio år stöttat den blodiga regimen i Togo, vilket oppositionen inför presidentvalet nästa år kräver ett slut på. Samtidigt kräver de garantier för ett land som under fyrtio års tid skrämts av våld och bedrägerier i samband med allmänna val.
Vi befinner oss alltså i Togo, landet som Amnesty International en gång kallade för en ”terrorstat”, och en påtagligt orolig plats för en fransk journalist. Frankrike har under de senaste fyrtionio åren stöttat den blodiga regimen och franska reportrar får helt enkelt finna sig i att bli förknippade med tveksamma yrkesmetoder. Nyhetsbyrån Agence France-Presse, AFP, hade till exempel under lång tid korrespondenten Jean-Christophe Miterrand stationerad i Togo. Miterrand, son till Frankrikes tidigare president François Miterrand, hade nära band till generalen Gnassingbé Eyadéma som var landets ledare mellan 1967 och 2005.
Under de senaste fyrtionio åren har general Eyadéma fått symbolisera det så kallade ”Françafrique” – ett samlingsnamn för de afrikanska länder som tidigare varit franska kolonier och vars regeringschefer har ett tvivelaktigt förhållande både till demokratin och maktens män i Frankrike. Eyadéma var inblandad i mordet på Togos förste valde president Sylvanus Olympio, den 13 januari 1963. Han har efterträtts av sonen Fauré Gnassingbé som gått i sin fars fotspår. 2005 ägde ett val riggat av Faure Gnassingbés ledning rum. Oroligheterna kring valet resulterade i tusentals döda bland oppositionen, och 40 000 flyktingar.
Krossade förhoppningar
Togos moderna historia är en berättelse om en lång rad krossade förhoppningar om en förändring i demokratisk riktning. Fram till 1987 styrdes landet som en enpartistat. Regimen är mån om att förmedla en aura av öppenhet, men presidentens släkt har aldrig dragit sig för att använda våld eller manipulationer för att behålla makten. Överenskommelser som med stor möda och mycket besvär träffats med oppositionen har ogiltigförklarats av presidentens regim.
Under november och december 1991 gjorde slutet på kalla kriget att en ny tid av öppenhet inleddes också i Afrika. Vid ett nationellt möte med Togos politiska krafter valdes Joseph Kokou Koffigoh, före detta president för advokatförbundet i Lomé och grundare av det togolesiska förbundet för mänskliga rättigheter, till premiärminister. Men general Eyadémas trupper satte snabbt stopp för Koffigohs tänkta reformer genom att belägra premiärministerbyggnaden. Utan resultat försökte Frankrikes dåvarande ambassadör Bruno Delaye medla i konflikten. Isolerad tvingades Koffigoh först samarbeta och därefter avgå, samtidigt som Eyadémas parti med våld satte stopp för hoppet om en förändring. Den före detta premiärministern uppmanade till ett slut på den generalstrejk som initierats av paraplyorganisationen COD, den kollektiva demokratiska oppositionen. COD kritiserade öppet Koffigohs attityd som ansågs ambivalent och för ”samarbetsvillig”.
Ställd mot en allt mer bestämd opposition insåg den sittande regimen hur och med vilka nyckelfigurer de kunde skapa ett lämpligt kaos i landet. Oppositionen satte stora förhoppningar till den framstående ekonomen Edem Kodjo och advokaten Yawovi Agboyibo, men båda lockades 1994 över till Eyadémas sida i utbyte mot ministerposter. Den karismatiske Gilchrist Olympio, ett av oppositionens framträdande namn och son till landets förste president Sylvanus Olympio, tappade i förtroende då han samarbetade med den sittande regimen 2010. Efter att upprepade gånger ha träffat president Gnassingbé, accepterade han att ingå i en nationell samlingsregering. Tre fjärdedelar av medlemmarna i Olympios eget parti UFC lämnade honom kort därefter och bildade Alliance nationale pour le changement (ANC) – nationella alliansen för förändring. Namnet var naturligtvis en passning till Nelson Mandelas rörelse i Sydafrika. Förhandlingar äger för närvarande rum mellan ANC:s nuvarande ledare Jean-Pierre Fabre och regimen för att på ett ”transparent” vis organisera 2015 års presidentval. Men stor skepsis råder. Då Fabre ställdes mot väggen och avkrävdes ett svar om vad han tyckte om diktaturen, svarade han ”Sonen är ännu värre än sin far!”
Arabvårens modell
Som den maffialiknande stat Togo är, förlitar sig makten främst på sina milistrupper. Regimens liga består av medlemmar från den etniska gruppen kabyé, som utför handlingar som står utanför lagen och inte backar för något eller någon. Alla oppositionens förgrundsgestalter har kämpat inom aktiva nationella organisationer, som exempelvis Ligue togolaise des droits de l’homme, en organisation som regelbundet och med hjälp av samarbetsorganisationer i västvärlden publicerar rapporter om nationens tillstånd. Regimen fruktar den här informationsspridningen till Europa, men stödet för Gnassingbé visar på en förbluffande ståndaktighet. Den före detta EU-kommissionären och belgaren Louis Michel, med bas i Lomé, vågar sig på att yttra häftig kritik mot Fabre. Kommer Michel att utses till observatör för det kommande presidentvalet? Tidigare har han bland annat fungerat som chef för de ”europeiska observatörerna” vid presidentvalet i Mali. Klanen Eyadéma har redan sett till att föregående val legitimerats av framstående internationella jurister, framför allt av fransmannen Charles Debbasch.
Det mest framträdande exemplet på den nya oppositionen kommer från organisationen Collectif Sauvons le Togo, CST, som leds av den karismatiska advokaten Ajavon Zeus. Kollektivet bildades i april 2012, och består av nio organisationer, varav många arbetar för mänskliga rättigheter, samt av sex politiska rörelser. Kollektivet har under 2014 lyckats få 100 000 personer ut på gatorna för att kräva en rättvis valreform och ett ”slut på enväldet”. Resultatet av det här är fortfarande svagt, eftersom de överenskommelser som uppnåddes nästan genast förnekades av den sittande makten. CST har publicerat en omständlig rapport som handlar om den mordbrand på Togos utomhusmarknad som maktens män lät äga rum i januari 2012 för att misskreditera oppositionen.
Detta märkliga politiska ufo använder sig av alla möjliga medel: sms, brev, affischer, demonstrationer, stämningsansökningar och samorganiseringar med diasporan. Modellen, som uppstod under den arabiska våren, är synnerligen efterfrågad. Oppositionen väntar nu på att den första brickan i det dominospel som består av diktaturerna i Frankrikes före detta kolonier, ska falla. Den utlösande faktorn ser ut att inom en snar framtid bli Burkina Faso, där presidenten Blaise Compaoré försöker tysta kritiken från jurister och oppositionella som misstänker att han, i strid med landets grundlag, siktar på en fjärde mandatperiod. Eller så blir det möjligen Kamerun, där de antifranska demonstrationerna bara växer. Det kan också bli Gabon, där presidenten Ali Bongo saknar sin fars karisma … eller varför inte Togo?
Kan presidentvalet nästa år bli ett tillfälle att störta regimen? Enligt den nuvarande lagen är Gnassingbé inte mera valbar. Men författningsexperten Debbasch hoppas ha funnit ett kryphål genom att ändra namnet på presidentens parti. En ändring av sigillet är alltså allt som skulle behövas för att vara med i leken igen…
Paris förmyndarskap
I princip är det så att lokalvalen, som skulle utgöra ett tillfälle för oppositionen att mäta sig mot sina väljare, borde hållas tidigare än vad som nu ser ut att ske. Men inget är färdigt, varken listorna, den oberoende nationella valnämnden eller reglerna för kampanjfinansieringen. Vallängderna har inte reviderats och valkretsarna har därför delats in på basis av klan- och social tillhörighet.
Endast en enskild kandidat kommer kunna föra oppositionens talan, och troligtvis blir det ANC:s ledare Fabre. Men det finns även andra kandidater, som trotskisten Claude Améganvi för Arbetarpartiet, den så kallade regnbågsalliansens parti och framför allt den före detta premiärministern (2000-2002) Agbéyomé Kodjo, som nyligen seglat upp som en tuff motståndare. På andra planhalvan ställer alltså diktaturen upp med ännu en kandidatur för Gnassingbé. De kommer att utnyttja de problem med korruption och ekonomiska utsvävningar som oppositionen brottas med, liksom lukrativa reklamkontrakt som tecknades med parisiska pr-byråer inför valkampanjerna 1998, respektive 2003.
Intressant är att den togolesiska armén, som vanligtvis gärna slår ner tendenser till ifrågasättandet av landets val, den här gången verkar mindre säker på sin sak. Den tveksamma juridiska process där Gnassingbés bror Kpatcha ställts inför rätta anklagad för högförräderi och tortyr, ska enligt källor som föredrar att förbli anonyma ha delat armén. I Lomé brukar man säga att världen förändras och att det förr eller senare kommer att märkas till och med i Frankrike. Men ett halvsekel efter den formella självständigheten för de före detta franska kolonierna, är det fortfarande i Paris som det slutliga avgörandet i de togolesiska valen äger rum. En fem personer stor, informell grupp av medlare i Lomé, som utgörs av representanter från FN:s utvecklingsprogram, EU, de tidigare kolonialmakterna Tyskland och Frankrike samt USA, skulle kunna förhala dödläget genom att söka bräckliga och mindre trovärdiga kompromisser mellan regimen och den demokratiska oppositionen.
Under 2015 bör vi alltså ge noga akt på de råd som ges till president François Hollande och hans utrikesminister Laurent Fabius av utrikesministeriets så kallade ”Afrikakännare”, Jean-Christophe Belliard, och de två rådgivarna i Elyséepalatset Hélène Le Gal och Thomas Mélonio. För med den senaste tidens oroligheter i Mali och Centralafrikanska republiken, har Frankrike kanske hittat ett sätt att ytterligare förlänga det informella förmyndarskapet i sina tidigare kolonier.
Michel Galy
Översättning Johanna Karlsson
