Nylandskandidaten Markus Drake hör till vänster-falangen i de Gröna – ett parti vars ledning ekonomiskt har en viss högerlutning. Gnabbet mellan hans parti och Vänsterförbundet har ändå uteblivit under den gångna valkampanjen, vilket han ser som ett positivt tecken.
Orden väller ur Markus Drakes mun i en strid ström från minuten vi sätter oss ner på ett stökigt lunchcafé bara ett stenkast från vänsterborgen Hagnäs torg i Helsingfors. De Grönas riksdagsvalskandidat i Nyland är ”kokad i många buljonger” som finnen säger, och det tar inte länge förrän han är inne på historien om hur fransk polis försökte skjuta honom i huvudet med en tårgaskanister under en våldsam Natodemonstration i Paris för några år sedan. I bagaget har Drake en färggrann bakgrund av aktivism, politisk teori och praktik, och många års arbete inom olika organisationer i Europa. Senast ställde han upp i riksdagsvalet som ung aktivist 2003. Nu är han tillbaka, lite äldre och kanske klokare.
– Det som har hänt sedan 2003 är att de sociala mediernas betydelse för valkampanjen kommit och farit, på sätt och vis.
Ännu i valet 2011 kunde man sticka ut ur mängden med en stark profil på nätet, i dag förväntas alla kandidater ha åtminstone en Facebooksida.
– Men 2003 var det helt otänkbart att man skulle ha en chans att bli invald utan att satsa 15 000 euro på tidningsannonser.
Basinkomst och säkerhetspolitik
– Det som känns konstigt, roligt, krejsigt, är att jag år 2003 gjorde kampanj för basinkomst – och nu är den diskussionen här igen. Men nu understöder nästan alla en sådan. Jag tror att det var 66 procent av alla kandidater som svarat på Yles valmaskin som sade sig stöda basinkomst.
Basinkomsten tror han på allvar att kan bli en realitet inom de kommande åren – konsensusen om att det behövs en reform av utkomststödssystemet är såpass total.
Säkerhetspolitik är en annan fråga som ligger Drake nära hjärtat. Själv förespråkar han utökat försvarssamarbete med Sverige och en gemensam europeisk säkerhetspolitik, men för de Gröna är Natofrågan inte entydig. Trots att det finns ”rabiata” Natoförespråkare inom partiet, är atmosfären sådan att det går att föra en vettig diskussion om saken internt, menar Drake.
Balans i privatiseringarna
Vänsterförbundet och de Gröna klumpas ofta ihop som ”blomsterhattar”, men så enkel är verkligheten inte. Trots att partierna har många beröringspunkter ligger de Grönas ekonomiska politik tydligt till höger om Vänsterförbundets – och partiledningen kommer till stora delar från de Grönas högerfalang. Markus Drake hör, som många Ny Tid-läsare vet, till partiets vänsterflygel. Han håller brandtal mot privatisering av offentlig service – högerpartiernas uttryckliga mål är enligt honom i många fall att helt enkelt avskaffa servicen genom att skeppa ut den till ett så billigt pris att kvaliteten blir undermålig, vilket gör att ingen använder den, och den försvinner.
– Men jag motsätter mig inte heller alla privatiseringar.
Korruption och slöseri med skattepengar ska sättas åt hårt, och om man kan förbättra servicen och effektiviteten genom åtstramningar eller entreprenader, så bör det göras.
– Att man tar bort saker från den offentliga handen är inte alltid dåligt.
Tudelningen inom den gröna rörelsen har egentligen funnits sedan dess födelse i och med aktionen till skydd för fågelsjön Koijärvi 1979, men den tydliga ekonomiska liberalismen i partitoppen har förstärkts under de senaste 10-20 åren. Drake förklarar det till en del med att det i dag inom miljörörelsen finns andra karriärmöjligheter till exempel inom miljöministeriet, forskningen och den privata sektorn än det fanns på 80- och 90-talen. Bevekelsegrunderna för att syssla med miljöfrågor är helt enkelt inte längre enbart ideologiska.
Älskar inte betong
Det är ett val att bo på landet, säger Drake. Foto: Janne Wass
Där Vänsterförbundet har ett starkt historiskt stöd också på landsbygden, framför allt i norra Finland, är de Gröna i mångt och mycket ett urbant parti med stark Helsingforsprägel. Elaka tungor talar också om stadshippies som inte förstår sig på landsbygdens realiteter. Drake medger att bilden av de Gröna som ett parti som i viss mån favoriserar städerna inte är helt osann.
– Jag har också gjort mig skyldig till det. Jag stöder till exempel inte tanken på att hela Finland ska hållas bebott på konstgjord väg.
Enligt Drake kan man inte vänta sig att servicen på landsbygden ska vara lika nära och lika snabb som i städerna.
– Visst ska det finnas ett bibliotek – det är viktigt – men man ska inte förvänta sig att det finns bakom hörnet.
Det är ett val att bo på landet, menar Drake, och om man väljer att kunna breda ut sig på landsbygden kan man inte på samma gång välja den urbana servicestrukturen.
– Det är inte så att vi älskar betong eller människor som bor i betong, men det är bara så att det är en bra lösning att bygga tätt, och man måste skapa bra lösningar med de resurser som finns tillgängliga.
Nyttig erfarenhet
För både de Grönas och Vänsterns del ser Drake med tillförsikt på valet.
– Ännu 2011 fanns det en viss smutskastning partierna emellan under valkampanjen, men det har inte synts till inför det här valet, och jag tror att det gynnar båda partierna att det finns en stark rödgrön rörelse som kan samarbeta.
Han poängterar att både Vänstern och de Gröna har bakom sig regeringsmedverkan, och utträde ur densamma.
– Man har sett helhetsbilden och regeringspolitiken. Man har insett vilka principer man inte kan tänja på, men också att det visst blir jäkla mycket sämre om man inte är med och påverkar.
Janne Wass
