Lärt försvar av den persiska kulturen

av C J Erixon

SHEIBAN OMSLAGMan har hävdat att det var genom att läsa den persiske diktaren Hafez arbeten som Goethe en gång myntade begreppet världslitteratur. Det är inte otroligt. Den klassiska persiska diktningen tillhör onekligen det allra yppersta av den samlade mänskliga litteraturen; den förmår uttrycka människans allra djupaste aningar, förmår erbjuda oss tröst och stötta oss i vårt sökande efter värdighet. I detta avseende förtjänar den att uppmärksammas i lika hög grad som den antika epiken eller Tangperiodens kinesiska diktare.

Därför är det mycket glädjande att ellerströms förlag nu valt att ge ut Hossein Sheibans arbete om tre persiska diktares inställning till och kritik av sin samtids religion. Sheiban, som är universitetslektor i historia vid Stockholms universitet, har valt att utgå ifrån den debatt som förts bland framför allt exiliranska intellektuella om förhållandet mellan den iranska kulturen och moderniteten. Vissa hävdade att den medeltida islamiska teologin och litteraturen innehöll idéer och förhållningssätt som ägde en stor potential att frammana en persisk modernitet, definierat som ett kritiskt förhållningssätt gentemot verkligheten och historiens auktoritet. Andra ville däremot göra gällande att det rådde en oöverkomlig skillnad mellan å ena sidan ett upplyst Västerland och å andra sidan ett medeltida, primitivt Iran, vars hela civilisation karakteriserades av en ”ovilja att tänka”. Denna tolkning har inte minst efter det så kallade kriget mot terrorismen blivit en attraktiv förklaringsmodell.

Sheiban har med sitt arbete försökt påvisa det orimliga i denna senare uppfattning. Dess företrädare uppvisar inte bara en förenklad orientalistisk tolkning av hela Irans mångtusenåriga och mångfacetterade kulturarv, utan även en lika essentialistisk syn på ett så kallat upplyst och humant Väst. Hela denna dikotoma föreställning, menar Sheiban, är ett uttryck för den tankeströmning som den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said sökt kartlägga i sitt arbete Orientalism.

Genom en noggrann läsning av Hafez, ’Obayds och Sa’adis arbeten visas här tvärtom att den intellektuella verksamheten i 1200- och 1300-talets Iran ingalunda kan anses underlägsen det europeiska; att hela denna rika kultursfär skulle ha saknat autonoma, tänkande subjekt avfärdas med rätta som absurt. Däremot åskådliggör Sheiban en tydlig skillnad mellan situationen i Europa och Iran. Sheiban jämför sina egna resultat med forskningen kring den europeiska antiklerikalismen – det vill säga de disparata tankeströmningar som explicit och obönhörligt kritiserade sin samtids hegemoniska religion – och visar tydligt att de persiska diktarna aldrig vände sig mot sin samtids islam per se: kritiken riktades här inte mot den islamiska teologins moraliska ideal eller metafysiska grundsatser, utan snarare mot den diskrepans som kunde uppstå mellan religionens ideal och den politiska maktens övergrepp. Här kritiserades främst det religiösa hyckleriet, utnyttjandet av religionen i egoistiskt strävande efter världslig makt.

Det är glädjande att i Sheibans lärda arbete se ett försvar av den persiska kulturen gentemot dem som envetet söker förringa dess förtjänster. Att – med upplysningen som ursäkt – så slentrianmässigt fördöma en hel kultursfär (som man ofta gjort i fråga om Iran) är inte bara att göra skada på denna civilisation, utan även på vår egen. En värld utan den persiska diktningen vore en värld lika tom som en värld utan Bach eller Homeros.

C. J. Erixon

Hossein Sheiban.
Den sargade dygden
– Religionskritik hos tre klassiska persiska poeter: Sa’adi, ’Obayd och Hafez.
Ellerströms
förlag, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.