Det finns en kraftig rörelse som går genom Katarina Frostensons senaste diktsamling Sånger och formler, hennes sextonde sedan debuten 1978. Denna rörelse tar olika uttryck. Ibland kan den ta formen av en flod eller bäck. Andra gånger är rörelsen en människa som vandrar eller går bort, en livslinje som sträcks ut och tonar bort. Men rörelsen kan också uppenbara sig som en sång som drar orden med sig i sin rytm och harmoni, mot en bestämd och obeveklig riktning.
Sången och det ljudande är viktigt i Frostensons poesi och hon läses med fördel högt. Vokaler som ä och e, skarpa konsonanter som k och väsande s skapar en dikt som tränger in i kroppen. Man tar gärna orden i munnen. Känner på dem. I samlingens första dikt, ”Januaria”, skruvar sig saven sakta och säkert. Det etableras en lycka över att vara i världen, att höra ”vaga fågelröster … för första gången på länge / höra en januaridag en gråsparv”. Musiken börjar i fågelsången och poeten ”är den väg sången tar”, ett medium i vilken rörelsen och sången kanaliseras. Frostenson fångar in sången i bokstävernas ”lätesbur”, och låter dem lyfta med ”ordens små vingar”.
Men lyckan vore inte kännbar om den inte var uppblandad med melankoli och sorg. Rörelsen innefattar alltid ett avstannande, den kan inte fortsätta för evigt. Allt som lever kommer också att försvinna, den överordnade processen är förgänglighet. När dikten är framme i sin sista del är det ”oktober redan”, löven har gulnat, ”nu börjar det utdragna / ljuset som går bort”. Det är en bild som är lika giltig för vintern som för döden, men när årstiderna är cykliska är livet linjärt. Ögats ljus slocknar sakta och evigt, ”flöda min tårar och för med er sorgen”.
I somras slog Peter Nyberg, redaktör för den svenska tidskriften Populär poesi, fast att tongivande poeter som Katarina Frostenson med flera är ”estetiskt sett djupt” begåvade men nästan omöjliga att förstå (Expressen 21/7). Obegriplig är ett ord som så ofta häftats vid Frostensons poesi att det blivit vedertaget. Men Frostenson skriver en öppen, och inbjudande poesi, och allt oftare självbiografisk. Hon skriver om sin mammas bortgång så att det sticker till i hjärtat. Hon skriver om överkonsumtion och avfallets rörelser i dikten ”Bråtesgång”, och hon skriver om sina läsningar av den ryska poeten Marina Tsvetajeva och Ovidius Klagosånger. Två poeter som tvingades i exil och skrev i spåret om sina förluster.
I sin dagbok skrev Tsvetajeva: ”Två kära ting i världen: sången och formeln.” Hos Frostenson kan den senare förstås i termer av trollformler, ramsor och besvärjelser. Dessa två ting som stannar i oss, barndomens sånger och sentenser bär vi med oss genom livet. Det sista som lämnar oss är inte hoppet, det försvinner eller tonar ut med accepterandet av döden, eller i demensen, nej ”det sista som går ur kroppen är / sången ur minnet”. Även hos dem som gått allra djupast in i glömskan börjar något lysa i ögonen vid ljudet av vissa sånger eller melodier.
Frostenson har länge haft en förmåga att artikulera känslor som saknar ord, formulera det ordlösa. Det är en egenskap hon delar med sången. Hon skriver fram en diktsamling som man kan återkomma till och vara länge i. Sånger och formler lämpar sig för att plocka fram i svåra stunder eftersom det här finns en viss ton, ett inneboende allvar som är ovanligt och oundgängligt. Dikten kan trösta och stilla oro men den kan även bära upp läsaren på sina rader. Få tanken att lyfta. Katarina Frostenson har än en gång visat varför hon av många anses som en av samtidens bästa svenska poeter.
Text: Mats O. Svensson
Foto: Seppo Samuli/norden.org/Wikimedia Commons
Katarina Frostenson: Sånger och formler.
Wahlström & Widstrand, 2015.
