Debatt bland glastaken

av Ylva Larsdotter

Bäste Viktor Idman, jag vill börja med att tacka dig för att du i ditt debattinlägg i Ny Tid 5/2016 svarade på de frågeställningar som väcktes hos mig efter att ha tagit del av Lampedusa – Dreams of Eutopia och som jag ställde i min recension (Ny Tid 4/2016). Jag är uppriktigt glad över att debatten förs i pappersversionen av Ny Tid. Det ger tid för eftertanke och nyanseringar.

Som du mycket riktigt påpekar är det i första hand det homogena teaterfältet som jag kritiserar och vill diskutera. Det här är inte något som gäller enbart teatern, utan kulturfältet och kulturinstitutioner överlag. Alltjämt är det den vita, heterosexuella, medelklassen – oftast av manligt kön – som syns, hörs och får sina berättelser berättade och tolkade om och om igen. Ingen nämnd, ingen glömd. Här kommer vi till de komplexa frågorna om representation, diskriminering och maktstrukturer. Diskussionerna och analyserna om mångkultur, etnicitet, hur konstscenen skapar och reproducerar ”den andre” – ett vi och de – är otillräckliga och har fram tills nu med några få undantag varit så gott som obefintliga. Liksom Idman är jag glad över att dessa frågor äntligen lyfts upp på agendan på ett seriöst sätt i medier, på utbildningar, inom institutioner i Finland och Svenskfinland. För vem får egentligen berätta vems historia och på vilket sätt?

Lampedusa bygger på dokumentärt material. Jag förstår att det är omöjligt för alla de människor som delat med sig av sina livsöden till er i arbetsgruppen att stå på scenen, utan ni som ensemble har valt att fungera som språkrör för ett urval av dessa.

Jag menar inte att en skådespelare inte ska ta sig an roller som inte har med hens eget liv eller erfarenheter att göra. Det vore att hamna tillbaka i ruta ett. En vit skådespelare kan naturligtvis spela en färgad person, liksom en färgad person kan spela en vit person. Det senare händer alltför sällan.

Dock kan jag inte låta bli att tycka, vilket jag tog upp i min recension, att det problematiska med Lampedusa, som explicit handlar om rasism, flyktingskap, diskriminering, makt och skapandet av ”den andre” – och som dessutom bygger på autentiskt dokumentärt material – är att de inte ens här ges utrymme åt en större etnisk mångfald på scenen eller för en problematisering av det egna perspektivet. Detta särskilt som Idman lyfter fram att medarbetarna på Viirus är medvetna om just den egna maktposition som teatern har som ensembleteater. För med makt kommer ansvar. Ansvar att komma åt, synliggöra och problematisera rådande normer, men också ansvar att se sina egna privilegier och delvis avstå från dem.

Sist och slutligen handlar det inte om Teater Viirus som enskild teater eller ens om Lampedusa som enskild pjäs utan om vilka strukturella glastak, blinda fläckar och osynliggörande som finns inom kulturinstitutionerna och vilka tolkningar som råder av vilkas berättelser i Finland idag. Det finns inga enkla svar eller lätta lösningar men min förhoppning – som teaterkritiker och som publik – är att vi i framtiden kommer att få ta del av en större mångfald, fler röster och perspektiv på scenerna, på utbildningarna, men också bland publik, bland kritiker och i medier runt om i Finland. Här är jag övertygad om att Teater Viirus kommer att vara en viktig scen och forum för detta inom teaterfältet.

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.