Röster i tomrummet

av Henrika Ringbom

Henrika Ringbom.

Inte bara i Finland utan också i Sverige har flyktingpolitiken stramats åt betydligt under det senaste året. Det har drabbat inte bara de flyktingar som nu nekas asyl eller återförening med sina närmaste utan också den svenska självbilden, Sverige har ju i årtionden sett sig som en humanitär stormakt. Ewa Stenberg skriver (Dagens Nyheter 28.8.2016) att den svenska självbilden krackelerat: ”Där det tidigare fanns ideologi och värderingar finns nu ett tomrum, som väntar på att fyllas.”

Här hemma har vi inte haft någon sådan uppfordrande och smickrande självbild att vårda. I den mån vi berömt oss själva för något i flyktingfrågor är det, som i så många andra frågor, för vår realistiska pragmatism. Under en kort tid var sannolikheten för att en irakier skulle beviljas asyl visserligen större i Finland än i övriga Norden, men den obalansen har numera rättats till. Den mera humana inställningen till människor på flykt hann aldrig riktigt få fotfäste här innan det var dags att återgå till en byråkratiserat avtrubbad hållning.

Migrationsverket avslår asylansökningar med resonemang som i stort går ut på att om det finns minsta chans att en asylsökande kan överleva någonstans i sitt hemland bör hen återvända dit. Att ta hänsyn till att hen där torterats, mordhotats och fått sitt hem förstört är sedan maj i år den sortens humanitära hänsyn vår riksdag och regering anser att vi inte har råd med.

Någon större ängslan för vad som kan tänkas fylla det rådande ideologiska och värdemässiga tomrummet visar statsmakten inte. Eller vilka impulser deras egna motstridiga signaler kan tänkas ge. Till de finländare som funderar på att resa till länder som Irak, Afghanistan och Somalia riktar Utrikesministeriet i sina resemeddelanden den entydiga uppmaningen: ”Undvik alla resor.”

Inför Världsdagen för humanitära insatser den 19 augusti uppgav Claus Jerker Lindroos, enhetschef för humanitärt bistånd på Utrikesministeriet, att förutsättningarna för det humanitära arbete blivit besvärligare och farligare i bland annat Irak, där den humanitära krisen brett ut sig till hela landet och en tredjedel av befolkningen behöver humanitär hjälp (Hbl 19.8). Migrationsverket verkar tämligen ensamt om sin bedömning att säkerhetsläget i Irak skulle ha förbättrats och det numera för en irakisk flykting skulle kunna vara ”tryggt” att flytta till Bagdad, som de menar i det avvisningsbeslut Sunniva Drake och Fredrik Lång gett offentlighet (Hufvudstadsbladet 28.7.2016).

Vad som ses som tryggt för en irakier på flykt anses alltså så riskfyllt för oss finländare att vi uppmanas hålla oss borta helt. Det är inte långsökt att av det dra slutsatsen att ett finländskt liv är lite mera värt att värna, eller helt enkelt lite mera värt. Och att det kan förmodas gälla inte bara i Irak utan också, och i ännu högre grad, i vårt ”eget” land. Den typens slutsatser har också dragits, till exempel av det hundratal demonstranter från föreningen Suomi ensin (”Finland först”) som för någon vecka sedan krävde att de asylsökande skulle avlägsnas från flyktingförläggningen i Forssa.

Från politikerhåll har det varit ganska tyst, i synnerhet har våra ledande politiker låtit förstå att de inte ser några problem med den nu förda asylpolitiken. Kritiken mot den och försvaret av människovärdet har skötts främst av enskilda personer och spridda röster i media. Må de rösterna tränga genom tystnaden och tomrummet, väcka våra makthavare och locka fram medkänsla och generositet hos dem och hos oss alla andra som får leva våra liv i relativ trygghet.

Henrika Ringbom
är författare
Foto: CC/Ben White/CAFOD

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.