Vattna vargen är en samling tidigare publicerade texter som genom sin heterogenitet återger stora delar av Pär Thörns författarskap: här återfinns citatsammanställningar, noveller, misslyckanden, instruktioner, listor, med mera. Men somliga av Thörns viktiga verk – såsom Röda rummet (alfabetiskt), en strikt alfabetisering av August Strindbergs Röda Rummet, och Dräl, en snorgrön nästan tom bok formad som ett rektangulärt vedträ – finner inte sina motsvarande former i Vattna vargen. Dessa konceptuella verk, som härbärgerar bokobjektets hela form, låter sig såklart inte inlemmas i ytterligare ett bokobjekt. Utöver detta går emellertid Vattna vargen i mycket att betrakta som en metodologisk mix av Thörns bokproduktion.
Trots de alternerande formerna är Thörns ton omisskännlig. Och jag tänker att det ofta är i dislokationerna av de dokumentära, byråkratiska och institutionella textformer som Thörn gärna arbetar med – där språket brukas likt ett entydigt kommutativt redskap – som den specifika tonen produceras. Dikten som skär upp dokumentet inifrån.
Det är ömsom sorgligt, ömsom dråpligt. Speciellt då textsubjekten, som i sin oupphörliga strävan efter det objektiva talets trygghet, framträder i misslyckandet av att artikulera just detta tal. Jag fastnar framförallt för ”Vi är som en båt med vatten upp till relingen och det slår in vågor hela tiden!”. Denna dikt, som består av sammanfogade citat från chefsföreningen Ledarnas internetforum, använder sig av parasitism som poetisk metod. Chefernas röster blir ett polyfont subjekt, och i frågornas tonfall ljuder alltjämt en förtryckande oförståelse inför arbetarnas utsatta situation:
Vad gör man när man känner att jobbet bara tar energi istället för att både ge och ta?
Vad gör man när man känner sig ifrågasatt (kritiserad) underifrån och inte känner något stöd uppifrån?
Vad gör man då?
Det är någon som har klottrat www.arbetarmakt.com i närheten av vår arbetsplats.
Jag undrar om det är något hot eller liknande?
Thörn reorganiserar rösterna, tvingar dem att bilda en vinglande stapel av frågor och utsagor. Ett staplande som, i och genom hotet om rämnandets ögonblick, osäkrar det auktoritära talets säkerhet.
Marxistisk saga
En annan text med arbetet som grundande tema är ”En kortfattad redogörelse för hur stora delar av det manuella lönearbetet avskaffades och återuppväcktes i Imperiet eller vad som skedde efter att Godheten besegrat Ondskan”. En marxistisk fantasysaga där medborgarna i Imperiet, efter att ha ”segrat över Ondskans trupper i Det Slutgiltiga Slaget”, fjättrar ”de överlevande Svartmagikerna, Demonologerna och Epidemikerna”, för att, efter omfattande offentlig debatt och dispyt, exploatera Svartmagikernas magi. De tvingas återuppväcka de döda så att de kan brukas som billig arbetskraft i Imperiets och Godhetens tjänst. Men efter det att Svartmagikernas arbetstid slutligen sträcker sig till ”ständig jour” börjar strejker organiseras; sabotage i produktionen exekveras:
Svartmagikernas arbetsvägran fortsatte. Den rentav ökade i styrka. De skapade allt snabbare förruttnelse i de vandödas språkförståelse, de sänkte tempot till dess att matproduktionen temporärt föll sönder (med svält och hungersuppror till följd), de mumlade felaktiga trollformler som gav verkningslösa resultat och de vägrade helt sonika att arbeta genom spelad minnesförlust. Till sist gav Ministerrådet för de för det Vandöda arbetet med sig och sänkte Svartmagikernas arbetstid från tjugofyra till arton timmar per dygn. Det visade sig dock inte vara tillräckligt, för Svartmagikernas kamp fortsatte.
Skiljelinjen mellan Godheten och Ondskan abstraheras alltmer, och lägren byter snart sida: Svartmagikerna blir representanten för Godheten; Imperiets medborgare för Ondskan. Det är explicit, enkelt och effektfullt. Fantasysagan skiljer sig således från den mer implicita arbetskritik Thörn vanligtvis skriver fram, liksom i Survivalisten, som återpubliceras i Vattna vargen. Eller som i romanen Tidsstudiemannen från 2008, vilken kan läsas som en fiktiv arbetsstudie med ondskans banalitet som förtecken.
En text som jag däremot har svårt att greppa är ”Tryck på knappen och historien ändrar riktning”, som, enligt samlingens avslutande appendix, från början ”skrevs till en [ännu outgiven] kassett med inspelningar av elektricitet som genomförts av den danske ljudkonstnären Tobias Kirstein”. Texten vill, genom både sin radbrytning och pausering, vara dikt: ”1933 talade den valda, / men ännu ej tillträdda amerikanska presidenten / Franklin D. Roosevelt / från en öppen bil i Miami. / I publiken stod muraren Giuseppe Zangara / med en revolver han köpt för åtta dollar, / några dagar tidigare.” Händelseförloppet fortsätter: attentatsmannen misslyckas; elektrifieras. Men diktens vilja att vara dikt känns halvdan. Den insisterar inte, formen aktiveras inte.
Upprepat argument
För kanske är Thörns textarbeten som mest produktiva när den befintliga formen trotsas av innehållets insisterande. ”Trettiofem nedslag i ’det meningslösa monstruösa Eiffeltornet’:s historia” är ännu ett bra exempel. Listformen, som ordnar och klassificerar, överskrids – dess funktion bryts av en oväntad vändning då samtidens tidsramar överskrids. Det börjar år
1884
Byggnadsingenjörerna Maurice Koechlin och Émile Nouguier skissar på det som ska komma att bli Eiffeltornet åt sin arbetsgivare ingenjören Gustave Eiffel.
och efter några sidor, plötsligt:
2024
Natten mellan 28/2 och 1/3 försvinner tornet spårlöst. En utredning med såväl beteendevetare som kvantfysiker och poliser tillsätts. Innan kriminalaren Eva Roi somnar tänker hon: ”Hela denna utredning är som att vandra i en uppförsbacke i totalt mörker.”
Fiktionen presenteras inledningsvis som en pockande potentialitet: de många fakta som framträder är först och främst fantastiska, inte fiktionella. Jag dröjer, först i en omläsning, vid alla detaljer Thörn omöjligen kan ha vetskap om. Överskridandet förändrar det föregående, förstärker fiktionens närvaro.
Thörns konstnärliga metod får mig att tänka på Ernesto Laclaus beskrivning av Slavoj Žižeks (som figurerar flitigt i Vattna vargen) verk som en serie aktioner där ett specifikt argument upprepas inom en rad olika områden, snarare än en systematisk utveckling av argumentet som sådant. Skiftandet av metodens hur i relation till materialets vad stärker med andra ord Thörns konstnärliga och kritiska konsekvens. Konflikten består, figurer och former byts ut. Det är bra; beundransvärt.
Filip Lindberg
Pär Thörn: Vattna vargen.
Diskret förlag, 2016.
