Hiromi Itos diktsamling Gratulerar till din förgörelse är en hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp av sex, våld, slukande och födelse, skriver Henrika Ringbom.
Efter att livet under en tid hade farit hårt fram med mig hörde jag då och då ett avgrundsskratt skalla inom mig. Det lockades fram av all världens föreställningar om att världen beskedligt ska låta oss känna att vi har kontroll över våra liv. Våra prydligt uppgjorda tidtabeller och karriärförväntningar, vårt behov av solljus och en ungdomlig kropp, vår olust inför att tvingas fylla i blanketter och hålla tider – det kan väl aldrig vara för mycket begärt att tillvaron ska stryka MIG medhårs vad gäller allt sådant?
Just det skrattet hör jag eka genom översättningsurvalet Gratulerar till din förgörelse av den japanska poeten Hiromi Ito. Ito, som är född 1955, är en av Japans mest tongivande och översatta poeter och delar sin tid mellan Kalifornien och Kumamoto.
Långdikten ”Jag är Anjuhimeko” blir för mig tveklöst urvalets starkaste. I den väller avgrundsskrattet, förkroppsligat av en fruktansvärd ”skojarhäxa från bergen”, upp ur världens kaos, våld och vansinne. Häxan inte bara glufsar i sig folk utan är dessutom våldsamt kåt. Hon tvingar diktjaget att kånka upp henne på ett berg där hon parar hon sig med en stenfallos varefter hon föder fram en oändlig mängd igelbarn. När jaget klagar över att hela tiden bli uppätet släpper häxan ur sig ett hånfullt skratt: ”vadå, när jag har ätit dig, har du väl alltid kommit tillbaka till livet utan problem?”
Det är allt levandes öde i Itos dikter: att lida och dö men komma tillbaka, liken må styckas men de fortsätter plågas och plåga varandra i alla fall, de har samlag med hundar och slingerväxter, förökar sig, dör, kommer tillbaka, det tar ingen ände. Det är som en grotesk hyperrealistisk vision av buddhismens eviga kretslopp, ingenting upplöser sig och uppgår i det osynliga utan begäret består och kräver att bli kött också efter döden.
Vansinnesflora
I ”Jag är Anjuhimeko” suger sig ett av igelbarnen fast på diktjagets rygg. Barnet är språklöst men begär kunskap. Jaget svarar med språk: ”jag vet inte om det är bra eller dåligt, men språket är allt jag har, mitt enda sätt att svara är språk, jag har inget annat än språk, jag svarar med språk, jag svarar, och när jag svarar känner jag hur begäret långsamt tillfredsställs, för igelbarnet som jag bär på ryggen.”
Språket är alltså räddningen. Det bärs i dikterna av en besvärjande röst, formler, ramsor och fraser upprepas och varieras. I en dikt skriver Ito att kvinnorna i hennes familj under flera generationer besuttit andliga krafter av ovanligt slag, hennes mormor var schaman, hennes mor medium. När hon läser sina dikter högt tar rytmen över och driver upp tempot, japanskan blir en accelererande maskin, hon skakar i hela kroppen, slår handflatan i bordet. Man hittar både uppläsningar av och intervjuer (på engelska) på Youtube – för den som är det minsta intresserad är de värda att höra och se.
Översättaren Johanne Lykke Holm talar i sitt efterord om Itos skrivande som en sorts ”röstuppfångande”. Det känns som en helt riktig benämning, och stämmer också bokstavligen för ”Jag är Anjuhimeko” som bygger på en transkribering av en kvinnlig schamans version av en känd japansk berättelse om ett syskonpar. Vanligen berättas historien ur broderns synvinkel men hos Ito talar systern. Här, som i flera andra av dikterna, finns en destruktiv far. Just den här fadern gräver ner sin babydotter i sanden vid floden ”där alla begraver sina bebisar”. Om inte modern hade stuckit ner ett vasstrå i hennes öra att suga dagg genom hade flickebarnet dött, men nu växer hon upp till ”en skrattande, levande kropp”. I Itos diktvärld är flickan chanslös men lever i alla fall, som Lykke Holm skriver i efterordet: ”Om inte hennes mamma dödar henne så gör någon annan det.”
Översättningen av Lykke Holm och Lisa Pääjärvi är smidig och fungerar rytmiskt och efterordet är tätt och lysande. Jag skulle gärna citera mer ur det, men nöjer mig med ytterligare en språklig nyskapelse, ”vansinnesflora”. Ordet beskriver exakt växtlighetens art i Itos dikter.
Botgöring
Jag har ändå en invändning, eller önskan. Visserligen domineras urvalet av Itos tidiga produktion, men i det ingår också några nyare texter som starkt avviker från de begärsstyrda dikterna. Som en vattendelare framstår dikten ”Laga mat, skriva poesi” om den förödande jordbävningen och tsunamin år 2011. Tempot är lågt, uttrycket närmast prosaiskt, långa stycken utgörs av citat ur en klassisk text om en jordbävning i Kyoto på 1100-talet, samt ur lotussutran. Medan Ito i dikten ”Coyote” från 1986 lät en annan sutra, hjärtsutran, upplösas i skrattliknande bebisspråk: Haa, haa, haa, haaaaaaaa-uuu, haraharagyatei , gyaagyaagyaatei, skriver hon nu otvetydigt att det enda budskap hon har är lotussutrans: ”Först och främst ska du hjälpa människor / Det är det som är bodhisattva.”
Lite senare följer den korta lakoniska texten ”Botgöring” där Ito rakt av säger att hon ur sin kropp vill skära ut varenda ett misstag hon gjort på grund av sin ”oändligt fortsättande” girighet, ilska och dumhet. Och i urvalets sista dikt skriver hon högstämt om den Ärade Buddhan, lärornas konung, som finns i världen i form av ett stort moln och är den enda medicin som kan bota oss, jaga bort hettan och skänka svalka.
Särskilt de här två sista dikterna hade jag först svårt att hitta en läsart för, jag undrade till och med om Ito var ironisk. Men det är hon nog inte, utan det har skett ett verkligt brott i hennes tänkande och poetik – kanske orsakad av konfrontationen med lidandet, kanske med åldrandet. Gärna hade jag läst något om den utvecklingen i efterordet, fast hennes verk som helhet då blir svårare att inordna i det västerländska feministiska frigörelseprojektet.
Henrika Ringbom
Hiromi Ito: Gratulerar till din förgörelse.
Översättning och urval: Johanne Lykke Holm och Lisa Pääjärvi,
W&W Internationell poesi 2016