Till formen är den utsökt, nästan prydlig, David Zimmermans debut, handbunden, prassligt skör som en torkad fjärilskropp och med dygnscykelns mytologiskt enkla tidsram för de tjugotvå korta dikterna. Det blir morgon, det blir afton och till slut natt, däremellan förflyter en loj dag under solen. Den yttre platsen – en stad vid vatten, med parker, terrasser, bassänger och klippor – är ljus som en semesteridyll, men den insida som Zimmermans lyriska subjekt befolkar lyser med ett betydligt mörkare sken. En undergångstematik, ett samtidigt förtvivlat och blaserat memento mori, blåser som en sjuk vind genom samlingen.
Det är därför underligt att den mest omedelbara associationen vid en första genomläsning av Mal för mig blir Ragnar Thoursies dikt ”Sundbybergs-prologen” ur Nya sidor och dagsljus (1952), där skildringen av en skiftarbetares hemväg en vintrigt stjärnklar natt får ge uttryck för en humanistisk tilltro till det framväxande välfärdssamhällets förmåga att skapa mening och gemenskap för alla. Det är de jublande slutraderna som bär min association: ”En öppen stad, / ej en befästad bygger vi gemensamt. / – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.” Zimmermans dikt ekar omvänt tillbaka från ett efteråt där ”något [är] försent”, och där isolering och avsaknad av mening tycks delas av allt som är:
en tillsluten stad med en vanlig himmel
här ska man säkert dö tänker jag
och vad ska man göra nej inget
Jag finner ”slutna städer”, i plural, på ytterligare två textställen, på ännu ett beskrivs i en dröm hur ”städerna var stängda / för någon fara”. Thoursies efterkrigsoptimism och förtröstan på det goda, öppna samhället motsvaras hos Zimmerman av äckel och leda gentemot en ödslig civilisation som apatiskt sluter sig inför ett obestämt hot.
Det skulle kunna gå att jämställa det lyriska medvetande vars depressiva loopar silar diktens verklighet i Mal med den typ av kraftfullt artikulerad interioritet som återfinns i delar av den litterära modernismen: en inre exil till följd av en språklig kris. Och nog är det något med Zimmermans paradoxalt pratiga och hårt förtätade dikt som påminner mig om till exempel Beckett. Språket trampar runt och tar om, liksom föremål, djur och kroppsdelar på diktens innehållsplan flyttas runt och byter plats i ett slags ständig rundgång. Men om det går att tala om en på så vis accentuering av skillnad, brott och icke-kommunikation, löper denna rörlighet också i en motsatt riktning:
de fåglar som sjunker ned i vattnets
gröna betydelser och klippans vita
de sjunker ned och ändras
så vad betyder det med vatten
jag vet inte […]
Den språkliga plasticiteten, hur betydelser ändras, sprids, flyter, koagulerar och tar ny form någon annanstans är hos Zimmerman analog med naturens omvälvningar, hur organismer uppstår och bryts ned, hur mineraler formas och nöts av havsdjupen, hur svärmar av nattflyn som navigerar efter månen plötsligt kan hamna ur kurs och cirkla mot ett dödligt stadsljus. Det är en vägran att fixera mening, att peka ut betydelser, som i sin tur öppnar upp för en subjektivitet med mycket mer porösa gränser mot omvärlden än som tidigare antytts.
Jaget drömmer, minns och observerar, i stundtals bråddjupt branta bilder, sin plats på jorden, dess brist på framtid; ”i drömmar minns jag gräset / slöheten slutet början”. Det gör Mal till en sakligt vacker sorgesång, en subtil civilisationskritik, framsjungen av ett subjekt som är akut medveten om sin delaktighet i en global historia och ekologi.
Hanna Riisager
David Zimmerman: Mal.
Anti förlag, 2017.
