Mot slutet blev jag tårögd. Inte för några melodramatiska tricks eller tragiska utspel. Inte heller komedins krav på ett lyckligt slut fick mina ögon att tåras. Utan jag blev berörd av ännu ett annat prov på att mänskligheten kan producera blixtrande konst av ord, även i dessa dagar då skrivande människor finner mening i att beskriva var syltburken finns eller hur man polerar sin Subaru på framgården en söndagseftermiddag med biltvål och vax man köpt på Ebay, direkt från Ruhrområdet. Den som påstår att fiktionen är död är antingen en idiot eller så läser idiotkandidaten inte längre böcker för att det är roligare att spegla sig på Facebook.
En vän gav mig som gåva A Horse Walks into a Bar av David Grossman. ”Den är underlig”, sa hon, ”hela boken utspelar sig under en kväll på en komediklubb, men fascinerande, den vann Man Booker International Prize 2017”. Min vän hade köpt boken till sin man i julklapp och han hade inhandlat samma bok till henne. Jag fick därför hushållets extra exemplar. Utgiven i Tel Aviv 2014 och översatt från hebreiskan till en sprakande amerikanska av Jessica Cohen 2016; ett mästerverk. ”A work of sombre brilliance and disquieting rage”, som Financial Times recensent skriver. Rage. Raseri, ursinne. Det handlar om ett raseri och en sorg som sublimeras med den svartaste humorn, som gör att jag ibland skäms in i märgen för att jag skrattar. Exempel: huvudpersonen berättar om hur hela hans fars familj (förutom fadern själv som emigrerade till Israel som en pionjär ”30 sekunder” före allt började) och hur hela hans mors familj (modern inkluderad) fick privata men korta konsultationer av Dr. Mengele i sin ”selektzija”, höger, vänster, vänster, vänster… ”You could say, in fact, that in his own special way, he was like our family doctor, You know? Not so?”
Fråga: varför skrattar jag? Svar: efter 74 sidor är jag redan härdad och har insett att denna veteran-ståuppkomiker är kapabel till krumbukter bortom all reson, smak och fantasi. Ramen består av en sunkig komediklubb i småstaden Netanya utanför Tel Aviv, där vår karismatiska, oberäkneliga, frånstötande ståuppkomiker kör sin sista show. Publiken är fylld av förväntan att bli road och underhållen, men ganska snart, efter att vår Dovaleh G förolämpat sin åskådarmassa, misshandlat sig själv på scenen, serverat nattsvart Holocaust-humor, chikanerat sina åskådare igen; ”Welcome to our humble abode, and may you have a very crystal nacht”, slagit sig själv ännu mer i ansiktet, bröstkorgen, magen… Hans far hade tuktat honom i uppfostringssyfte och vår berättare begriper att Dovaleh här på scenen tycks förena sig med sin tuktare. Snart inser publiken att deras underhållare snarast håller på att bryta samman på scenen, de buar och sällskap efter sällskap lämnar klubben, vilket verkar vara Dovalehs mål, som direkt föraktar sin publik ju mer den skrattar åt torra skämt som det om papegojan!
”So this guy had a parrot that wouldn´t stop cursing. From the minute he opened his eyes til he went to sleep he cursed the most vulgar, disgusting swear words you can think of. And the guy was this terribly cultured, educated, polite gentleman. In the end he had no choice, he started threatening the parrot: `if you don´t stop, I´ll lock you up in the closet!´ The parrot just got even more whacked out and started cursing in Yiddish, too. Anyway the guy grabs the parrot, throws him in the closet and locks the door. The parrot, from inside, lets out such a load of filth that the guy wants to die, he´s so embarrassed. Finally he can´t take it any more, he opens the closet and grabs the parrot with both hands. The parrot screams, he curses, he bites, he slanders, he even libels, and the guy takes him to the kitchen, opens the freezer, throws him in and slams the door. The guy puts his ear to the freezer and hears curses from inside, scratching, wings flipping. After a while it goes quiet. A minute, another minute, nothing. Silence. Not a peep. He starts getting worried, his conscience acts up, maybe the parrot´s frozen to death in there, hypothermia or some shit. He opens the freezer door, prepared for the worse, and the parrot steps out with his feet trembling, climbs up the guy´s shoulder and says: ´Sir, words cannot express the depth of my apologies. From here on out my master shall not hear even one uncultured utterance depart my lips´. The guy looks at the parrot and can´t believe his ears. Then the parrot says: ´By the way, sir, what exactly did the chicken do?´.
(Berättarens beskrivning om hur skämtet levereras på scenen och publikens beteende icke beskrivet ovan, bara Dovalehs repliker om papegojan.)
Bland publiken sitter en konfunderad Avishai Lazar som försöker komma underfund med varför han kallats till komikerns makabra show. Han är vår briljanta, sörjande änkling till berättare, inte befriad från svart humor han heller, – och forn barndomsvän under en kort tid till Dovaleh G för Greenstein. Efter ett avbrott på över fyrtio år blir Avishai uppringd av Dovaleh, som ber och bönar att han dyker upp på Dovalehs ståuppshow. Orsak: komikern vill bli sedd av just Avishai. Dovaleh vill att Avishai ska se honom för att sen berätta vad han såg.
”I want you to look at me…I want you to see me, really see me, and then afterwards tell me”, säger Dov i telefonen.
”Tell you what?”, svarar en perplex Avishai.
”What you saw.”
I grund och botten handlar Dovalehs overkligt kufiska ståuppnummer denna kväll om en uppgörelse med hela helvetiska Holocaust genom hans livshistoria som han berättar den. Hela hans liv har präglats av Holocaust, hela släkten på fädernet dog i Auschwitz, hans mamma överlevde Auschwitz som en sorts zombie. Därav alla becksvarta Holocaust-skämt, för att det är det enda sättet han kan prata om det. Och underligt nog är det just här, när han framstår som mest motbjudande för att han gör komedi av Holocaust (”Seriously, people, we came for some laughs and this guy´s giving us a Holocaust memorial day. And his making jokes about the Holocaust”, protesterar en åskådare), det är just här Dovaleh också är som innerst mänsklig, för att han så totalt blottar sin själ, spyr ut alla trauman, beter sig just så ursinnigt galet en människa med bagage från Auschwitz egentligen borde, men inte gör det på grund av salongsregler och överlevnadsmyter. Han reagerar för helvete! Och det är hjärtskärande. Och i sista analysen spökar Auschwitz också som grund för ett obehagligt beslut han tvingar sig att fatta på en något klärvoajantisk nivå som yngling i valet mellan en zombie och en tuktare.
Han döljer inga blödande sår och resten av själen pryds av ett mönster av ärr liknande en snirklig spetsduk. Ska vi minnas Auschwitz eller glömma? Ska vi glömma Auschwitz genom att gilla mysiga överlevnadsklipp som folk delar på Facebook? Eller ska vi minnas Holocausthelvetet genom att se det i vitögat, höra Dovalehs historia till slut med allt vad det innebär på scenen som slag i sitt eget ansikte, djup försjunkenhet, personligt riktade hån mot publiken, rappt tal, kvick tanke, kuslig teatralitet, sjuka vitsar, smädelse av alla tre abrahamitiska religioner, självförebråelser in absurdum. ”I´ve long ago forgotten if it´s my dignity I lost or my shame.” Det är för övrigt en jävligt bra fråga Dovaleh Greenstein ställer sig.
Men det utlovades ju ståuppkomik och inte nån ”Holocaust memorial day”. A horse walks into a bar låter ju som arketypen av inledningen på en vits. ”A horse walks into a bar and asks the barman for a Goldstar on tap. The barman pours him a pint, the horse downs it and asks for a whisky. He drinks that, asks for a tequila. Drinks it. Gets a vodka shot and another beer…”, sen försvinner Dovaleh in i sina egna tankar…
Det är fascinerande hur David Grossman lyckats skapa en så trovärdig veteran ståuppkomiker. Där finns hela tiden en oberäknelig humor i förgrunden, medan bakgrunden färgas av ett mörker. Bra vitsar, dåliga vitsar, galna vitsar, extrem kvicktänkthet –sällan smickrande någon. Den ena vitsen obscenare än den andra. Det far under bältet och över djurarter. En vits i boken är de facto så vulgärt fräck att jag inte fattar den. Tänk, det kanske handlar om bokens roligaste vits och jag fattar inte den! Antingen för att jag är för oerfaren, naiv eller dum. Och tänk att vara så dum? Kan jag vara så dum att jag konstant ler i salongen utan att förstå skämtet? Tänk om jag är så dum att jag går miste om det absolut roligaste i livet för att jag inte förstår vitsen? Kusligt, alltför kusligt, att läsa om när en häst promenerar in på en bar.
Vad Avishai ser i Dovaleh under kvällen där han står på scenen och beter sig som en manodepressiv apa kan jag inte veta. Vad jag själv ser i Dovaleh vågar jag inte ens försöka beklä i ord. Men jag undrar dock vad det är, det som frigörs av en person utan att hen själv vet vad det är. Mot slutet av showen skriver Avishai: ”He takes his glasses off and glances at me. I believe he is reminding me of his request: the thing that comes out of a person without his control – that´s what I want you to tell me. It cannot be put into words, I realize, and that must be the point of it. And he asks with his eyes: But still do you think everyone knows it? And I nod: Yes. And he persists: And the person himself, does he know what this one and only thing of his is? And I think: Yes. Yes, deep in his heart he knows.”
Och jag tänker: vad är den där ena saken som kommer ut ur min själ, vare sig jag vill visa den eller inte. Den där ena saken som inte kan beskrivas med ord, men som alla kan se. Den där ena saken som jag varken kan förklara, se eller kontrollera. Men den enda saken jag djupast i mitt hjärta borde veta. What a mindgame!
Julia Knežević
foto: mgstanton /Flickr CC
