Goter möter Sartre möter McCarthy

av Lasse Garoff

Del två av pjästrilogin Will You Still Love Me Tomorrow har temat ”Verkan” och utspelar sig i ett skyddsrum, eller ”graven” som de kallar det. Väggarna och golvet är intäckta i svart plast, och mitt på golvet står ett badkar fyllt med en blekröd vätska där en kropp ligger nedsjunken och orörlig (Wilhelm Grotenfeldt). Två got-punkare (Ada Halonen och Anttoni Halonen) fördriver tiden med att lyssna på radio och repetera mörka små föreställningar. Emellanåt ringer de på dörrklockan till en stängd dörr, som förblir stängd.
Över radion upplyser väderleksrapporten om de kataklysmiska väderförhållandena som gör allt liv på jorden omöjligt, och avslutningsvis berättar uppläsaren att detta är hans sista sändning, han har inte sett en levande människa på flera månader. Denna undergång är lika total som i Cormac McCarthys dystraste visioner.
Till allas förvåning kvicknar liket i badkaret till, tar en öl och börjar sträckkolla gamla säsonger av ungdomsserien Dawson’s Creek medan olycksbröderna spelar kort vid kaffekokaren, ett nostalgiskt tidsfördriv i väntan på ödets fullbordan.
Föreställningen gestaltar världens slutgiltiga undergång som kommer som den förutsägbara följden av människans ohämmade slöseri. Slöseriet i sin tur gestaltades i trilogins första del med temat ”Orsak”, där åskådarna som passagerare i ett flygplan bland annat serverades drinkar i engångsförpackning. Allt det där lilla extra som vi människor unnat oss har lett oss hit, till världens begravning. Denna dystra tillställning iscensätter ensemblen med svart humor men också med en sträv värme.
Dörren ut förblir en liten nickning till Sartres Lyckta dörrar eller Becketts I väntan på Godot, men får aldrig en större betydelse än så. Karaktärerna har inga namn, det utspelar sig inget drama mellan personerna. Istället får vi en serie monologer och performanser där ett slags existentiellt förhållande till den gemensamma undergången sakta vaskas fram. Tacksamt nog undviker föreställningen alla moraliserande pekpinnar och skuldbeläggande, utan vänder sig istället till en slags buddhistisk acceptans. Allt är förgängligt, även livet på jorden, och nu är det dags att gå vidare. Det laddar föreställningen med en djup sorg och kanske ett styng av ånger. Men all ånger är meningslös inför det oundvikliga. När världen har gått i graven fortsätter stjärnhimlen att stråla.

text Lasse Garoff
foto Ada Halonen

Will You Still Love Me Tomorrow – Part Two. Av och med Wilhelm Grotenfelt, Ada Halonen, Anttoni Halonen. Spelade på Universum 25–26.5.2018.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.