Cosmic Latte gör framtiden till en levd erfarenhet

av Vilhelmina Öhman

Tre rymdökenblommor sitter på scenen i Pannhallen på Zodiak i Helsingfors. De sjunger om hur det känns. Hur det känns efteråt. I framtiden. Bortom alla dikotomier.

Cosmic Latte är tredje delen i Sonya Lindfors och konstnärskollektivet UrbanApas serie som behandlar ”blackness”. (Jag väljer att använda begreppet ”blackness” för jag tycker att det inte ännu finns en term på svenska som på ett uppfyllande sätt lyckas beskriva termens hela innebörd. Med ”blackness” menar jag ”svarthet” ur ett historiskt och konstruktivistiskt perspektiv) Lindfors står för regin och konceptet och står även på scenen. Övriga medverkande är Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg och Geoffrey Erista. Lindfors fick mycket uppmärksamhet för sitt föregående verk Noble Savage som visades på Zodiak 2016. Hennes nya verk lever upp till alla förväntningar och ger mer därtill att fundera vidare på.

I Cosmic Latte är det år 3018. Tre afronauter rör sig i en afrotopi. De rör sig i kanon och skapar en ny kanon. Dansarna använder sina röster; sjunger, talar, reciterar. ”Imagine forgetting time. Remembering the bliss, the wind on my face. We are here forever, forever, ever, forever, ever. Things will never be the same. A change is gonna come.” Jag tänker på Warsan Shires dikter som Beyoncé läser upp mellan låtarna i sitt album Lemonade (2016).

Cosmic Latte är ett afrofuturistiskt verk. Begreppet afrofuturism myntades 1993 av Mark Dery i texten Black to the Future, men har långt före det varit en stil inom jazz, mode, film och science fiction. Den starkaste symbolen för afrofuturism är filmen Space is the Place (1974) av och med jazzmusikern och kompositören Sun Ra, vars musik används i Cosmic Latte. Ljudvärlden är fylld av funk, soul, house, klassisk musik och dissonans. Att blanda Johann Sebastian Bach och Sun Ra beskriver vad arbetsgruppen bakom Cosmic Latte vill göra; visa hur framtiden ser ut när svarta, bruna och vita människor inte längre är motsatspar, utan en porös cosmic latte-blandning av varandra.

Titeln Cosmic Latte kommer från en studie gjord av Nasa som visar att om man skulle blanda universums alla färger skulle resultatet bli cosmic latte. Vad konstnärerna i produktionen vill utforska är vad det finns bortom dikotomierna vit och svart, man och kvinna. De vill utforska en framtid utan dikotomier där den största konflikten är vem av rumskamraterna som lämnat hår på duschgolvet.

Efter föreställningen ordnas den här kvällen ett samtal med konstnärerna. Lindfors säger att arbetsgruppen ville föreställa sig en framtid där svarta och bruna personer inte behöver förklara för vita människor hur rasism fungerar och känns. Hur skulle världen se ut om inte kolonisationen skulle ha genomförts? Vad skulle Pocahontas ha gjort om hon skulle ha blivit lämnad ifred? Festat kanske?

Lindfors verk innehåller alltid djupanalyser av maktstrukturer, men också mycket humor. Cosmic Latte är fri och spontan och radikal i sin glädjeyttring. Hennes förra verk Noble Savage var ett mycket mörkare och mer sorgset dansverk än vad det nya är. Jag upplever även att Cosmic Latte är mindre separatistisk än Noble Savage.

Lindfors och UrbanApa lyckas bättre än många andra scenkonstnärer som det senaste året laborerat med utopier och alternativa framtider för de visar att framtidsscenariot kan bli en del av nuet för scenkonstnärerna och för publiken när den framställs på scen. Speciellt Ima Iduozees och Geoffrey Eristas gripande danssegment blir en metafor för det här. Deras dans visar närhet mellan två svarta män vilket mycket sällan porträtteras i populärkulturen. Men eftersom närheten finns i Cosmic Latte blir den en levd erfarenhet för publiken.

Vilhelmina Öhman

Cosmic Latte.
Regi och koncept: Sonya Lindfors.
På scen: Sonya Lindfors, Deogracias Masomi, Ima Iduozee, Pauliina Sjöberg och Geoffrey Erista.
Spelade på Zodiak till 30. maj.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.