Maria Lundström har i snart ett halvår varit kulturchef
på Svenska Yle, en post där det per definition är omöjligt att leva upp till alla publikens förväntningar.
– Det är ännu för tidigt att tala om några stora visioner.
Det säger Maria Lundström, som sedan mars i år suttit på en av de mest inflytelserika posterna i Svenskfinlands kulturlandskap, nämligen den som Svenska Yles kulturchef.
– För tillfället arbetar vi med de övergripande riktlinjerna för hela kulturredaktionen, och det är ett arbete vi gör tillsammans på redaktionen.
Lundström säger att hon särskilt velat poängtera samarbete som arbetssätt. Innan de nya arbetsuppgifterna var Lundström konstnärlig chef på Teater Viirus, och hon uppger att en av orsakerna till att hon sökte Yle-jobbet var att hon tyckte att det var spännande att arbeta med konst och kultur ur ett helt annat perspektiv än tidigare. Smältdegeln av olika talanger och infallsvinklar på Svenska Yles kulturredaktion är inspirerande och samtidigt en utmaning.
– Jag vet inte hur uppenbart det är utåt, men faktum är ju att ungefär hälften av de som arbetar på redaktionen själva är producerande konstnärer, regissörer, dramatiker eller journalister med dokumentär inriktning, medan en annan grupp är mer traditionella redaktörer. Den del av redaktionen som sysslar med kulturbevakning är egentligen ganska liten.
Recensera eller inte?
De stora linjedragningarna är alltså fortfarande under grupparbete, men några stora förändringar är ändå inte att vänta, trots att det för några veckor sedan stormade en aning i det lilla finlandssvenska kulturvattenglaset. En hetsig diskussion uppstod på sociala medier då några finlandssvenska författare hade tolkat något som Lundström skrivit som att Svenska Yle skulle skära ner på antalet recensioner på webben.
Såpass tunga namn uttalade sig att Lundström såg för bäst att gjuta olja på vågorna med ett inlägg där hon förklarade att Svenska Yle ingalunda tänker nedprioritera recensionerna, men däremot göra bedömningar om huruvida andra sätt att uppmärksamma på någon annan plattform i vissa fall är mer ändamålsenligt än regelrätta recensioner på webben.
Något rakt svar på om andelen recensioner kommer att minska på bekostnad av till exempel personintervjuer ger hon inte heller för den här artikeln, utan hänvisar till att det är redaktionen som i sitt normala arbete gör avväganden om vad som ska recenseras och hur något ska bevakas. Som på vilken redaktion som helst handlar det delvis om att resurserna sätter vissa gränser, och inte ens en gigant som Yle kan bevaka allting jämlikt.
– Det ges ut närmare 60 finlandssvenska böcker under hösten, och vi har helt enkelt inte resurser att recensera alla, precis som vi inte heller recenserar alla föreställningar och filmer.
Vidare, säger Lundström, visar Yles läsarsiffror att recensioner inte alltid läses i den mån en skulle önska, och menar att man då måste fundera på vad som är mer ändamålsenligt både för verket, konstnären och publiken – är det viktigare att det finns en recension eller att fler läsare tar till sig informationen om ett verk via någon annan form som ibland har större genomslagskraft? Men Lundström poängterar att det här alltså inte handlar om några nya riktlinjer på redaktionen, utan det är samma typ av journalistiska avväganden som alltid har gjorts.
– Men om du frågar om förändringar så är jag inte främmande för sådana, sådär generellt sett – jag föredrar nytt framför gammalt, och det är ju vårt jobb att göra förändringar i den mån som det förbättrar kvaliteten och tydligheten i vår rapportering. Ingenting är stabilt i samhället, varken då det gäller personer, institutioner eller kulturen. Medievärlden har förändrats drastiskt under de senaste åren och vi måste beakta de premisser som vi har gällande nätet och sociala medier.
Hierarkier existerar
I ett brett och långsiktigt perspektiv ingår det i Svenska Yles public service-uppdrag att måna om kulturens existensberättigande, slår Lundström fast. Till detta hör också att det ska finnas utrymme för djuplodande och analyserande innehåll som tilltalar en redan insatt publik, men också öppna kulturen för en ny publik. De här tankegångarna anknyter till temat för detta nummer av Ny Tid, det vill säga folkkultur, ett begrepp som ska visa sig vara rätt svårfångat.
– Jag tycker egentligen att det är ganska ointressant att kategorisera olika typer av kultur, det är intentionen och idén bakom verket som är intressant, inte huruvida det är påkostat och framförs i finrummet. Men visst finns det fortfarande en hierarkisk skillnad mellan ”finkultur” som opera, balett och klassisk musik, och sedan punk och hiphop och andra genrer som ses som mer marginella.
I det här hänseendet anser Maria Lundström att det är relativt bra ställt hos Svenska Yle: ser man på mediehuset i stort, uppmärksammas enligt henne kultur på en väldigt bred front, från högt till lågt, marginellt och populärt, både sådant som kan anses som ”finkultur” och ”folkkultur”.
Slaget om musiken
Svenska Yle har som public service-kanal på svenska i Finland något av ett specialansvar att dels bevaka den finlandssvenska kulturen på bred front, och dels fungera som en förmedlare av kultur på bred front åt finlandssvenskarna, ett uppdrag som aldrig kan utföras på ett sätt som gör alla nöjda. Dels finns det ett stort tryck från finlandssvenska kulturutövare att just den finlandssvenska kulturen ska ges företräde, dels finns det ett stort segment av lyssnare, tittare och läsare som förväntar sig ett heltäckande utbud nyheter, aktualiteter, sport och kultur, och som mycket hellre till exempel hör och ser program om fransk film eller lyssnar på amerikansk popmusik än tar del av finlandssvensk poesi eller körsång.
Musiken på Radio Vega är en evig källa för uppretade känslor. Än är det någon som upprör sig på att det spelas för mycket dansbandsmusik och för lite rock, än någon på att det är för mycket engelskspråkig och för lite finlandssvensk musik. Av de finlandssvenska kulturutövarna är utan tvivel musiker försatta i en ovanligt knepig sits: det finns nämligen mycket litet draghjälp från det kommersiella hållet. Det finns flertalet förlag som ger ut böcker på svenska, och många svenska teatrar, men däremot inget skivbolag som ger ut musik på svenska, förutom små indiebolag som fungerar mer eller mindre på ideell basis. Små summor kan erhållas av Kulturfonden för att spela in skivor, men det täcker inte på långt när de omkostnader som krävs för efterarbetet med licenser, marknadsföring och distribution. För många artister som gör musik på svenska är Svenska Yle den enda chansen att nå ut till en bredare publik. Denna musik, gjord av finlandssvenskar för finlandssvenskar, måste ju kallas för folkkultur i det avseende att den bär vidare en specifik folklig kulturtradition.
Maria Lundström ansvarar inte för musikvalet på Radio Vega, men nog för hur den finlandssvenska musiken, och för den skull övrig ”marginalkultur”, bevakas och lyfts fram inom ramen för kulturredaktionen, bland annat genom specialprogram. Hon poängterar att det faktiskt finns program som helt ägnar sig åt finlandssvensk musik, och andra program där dylik ingår som ett starkt inslag. Heltäckande kan det naturligtvis aldrig bli.
Inget museum för finlandssvenskhet
I vilken utsträckning anser du att det ligger på Svenska Yles ansvar att så att säga helt och hållet bära upp sådan finlandssvensk marginalkultur som inte lyckas konkurrera kommersiellt och som inte heller får märkbart stöd från andra institutioner? Om man lite elakt vill säga ”ge konstgjord andning”?
– Vi ska ge uppmärksamhet åt kultur med innehåll som är angeläget eller originellt såtillvida att det är unikt. Det är klart att vi utgår ifrån minoritetsaspekten – i vårt uppdrag ingår en skyldighet gentemot den finlandssvenska publiken som gör att vår verksamhet inte går att likställa med finskspråkiga Yles, varken resurs- eller innehållsmässigt. Men vårt uppdrag är också bredare än att bara ”bevara” en finlandssvensk kulturtradition. Vi måste undersöka vad hela begreppet finlandssvensk betyder idag, det är ju inte så att min identitet bara hänger på det som är specifikt finlandssvenskt – det är ju en helt befängd tanke. Identiteten omfattar så mycket mer än så och det finns en diversitet också bland oss finlandssvenskar. I dagens läge då det är så lätt att välja och vraka i utbudet av kultur, så skjuter vi oss själva i foten om vi sluter upp bakom någon slags stagnerad idé om finlandssvenskhet, vi borde framför allt fråga oss om det vi gör är viktigt. Så, nej, jag anser inte – som du uttryckte det – att vi ska syssla med att ”ge konstgjord andning”. En viss grad av konkurrens måste också finlandssvenska kulturutövare räkna med, vi måste våga mäta oss med resten av världen.
– Vi tar avstamp i den finlandssvenska verkligheten och det mesta vi gör handlar om det finlandssvenska. Men jag anser att vi borde sträva till en större öppenhet snarare än slutenhet. I dag då många lever i en mer eller mindre trespråkig verklighet känns det som en extremt skrämmande och kvävande tanke att finlandssvenskarna exempelvis inte skulle påverkas av de demografiska förändringarna som pågår i lika hög grad som den finskspråkiga befolkningen.
Utopin är öppenhet
Ser man folkkulturen som en bred definition av det som människor tar till sig för att bearbeta de existentiella frågorna och skapa mening i livet, anser Maria Lundström att det är Svenska Yles uppdrag att försöka erbjuda något för alla – om man så får sin kulturella näring från opera, tv-serier eller brädspel.
– Vi ska inte skärma av kulturbegreppet vid konsten, och vi erbjuder en bred skala av såväl djup som ytlighet och långa, inte helt lättillgängliga essäer som aktuell, kort och snabb rapportering. Som ett exempel på något som man väl kan kalla för klassisk folkkultur hade vi nyligen en dansbandskväll som vann jättestort gehör bland våra lyssnare. Dansbandsmusik är en genre som verkligen inte har speciellt hög status, men som likväl är otroligt viktig för en stor grupp människor.
Hur tror du att framtidens folkkultur kommer att se ut?
– Om jag försöker svara utopistiskt så hoppas jag att vi i framtiden har en så inkluderande kultur som möjligt, att vi inte sluter oss utan öppnar upp för personer av olika bakgrund och med olika språk som kan ge oss större och bredare förståelse för tiden, samhället, andra människor och oss själva. En kultur som alla kan ta del av, oberoende av etnicitet, sexualitet eller klass. Och så hoppas jag att de olika kulturella inriktningarna inte ska verka exkluderande, för de är alla uttryck för ett grundläggande behov i människan, behovet att skapa och bearbeta sina upplevelser. N
Text & foto Janne Wass