O! Du underbara banalitet!

av Janne Wass

Musikalen Chess på svenska har en handling som kunde skrivas på en caféservett och mer politiskt än inledningens videoprojektion blir det aldrig. Men ABBA-gubbarnas musik är fenomenal, och Svenska Teatern levererar under tre fjärdedelar av föreställningen sin konstnärligt mest helgjutna musikal på åratal.

Jag har en tendens då jag skriver teaterrecensioner att rada upp det negativa först, och det positiva efteråt, och då jag skriver långt brukar folk ha svårt att orka med ända till slut, så min recension framstår som negativ då den egentligen är positiv. Låtom oss alltså allra först konstatera: Jag gillade Svenska Teaterns Chess på svenska. Nu kan vi gå vidare.

”En av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler” kallar författaren och musikalproducenten Adrian Mourby Chess för i Svenska Teaterns programblad. Ribban är inte så fruktansvärt hög, men om vi ska vara ärliga så finns det betydligt mer dramaturgiskt ambitiösa musikaler bara i upphovsmännens egna katalog: Chess väger nog lätt i jämförelse med till exempel Kristina från Duvemåla eller Evita. Utgångspunkten bjuder visserligen på saftig dramatik: musikalen som fick premiär 1986, i kalla krigets slutskede, följer den ryska schackmästaren Anatolij Sergijevskijs öde under fyra dagar under schack-vm i italienska Merano, och det diplomatiska rävspel som följer efter att han förälskar sig i sin amerikanska motståndares flickvän och meddelar att han deserterar till väst. Anatolij och hans amerikanske rival Freddie Trumper är båda fiktiva. Båda har ändå verkliga förebilder. Anatolij är ett slags hopkok av olika sovjetiska schackmästare som Viktor Kortjnoj, Anatolij Karpov och esten Paul Keres. Freddie är naturligtvis modellerad på Bobby Fischer.

Denna svenska version, Chess på svenska, är en omarbetning av det engelskspråkiga originalet, gjord av Lars Rudolfson som redigerat, komprimerat och omskrivit Tim Rice ursprungliga text i samarbete med Benny Andersson och Björn Ulvaeus. En kraftigt omarbetad och förlängd version sattes också upp på Broadway 1988, och olika internationella versioner i slutet av 1980-talet försökte adaptera musikalen till den turbulenta politiska atmosfären under Sovjetunionens sista år. Detaljer från den amerikanska omarbetningen har överlevt i den svenska versionen.

Chess på svenska fick urpremiär 2002, över ett decennium efter kalla krigets slut, då den världspolitiska situationen var en helt annan än då ursprungstexten skrevs. Musikalens politiska innehåll var föråldrat, och upphovsmännen skalade också bort så gott som all politik från uppsättningen utom den allra mest grundläggande ramen för historien. Kärleksdramat gavs större utrymme och Anatolijs hustrus karaktär Svetlana fick mer material. Anatolij gavs också en son, som ytterligare bidrog till att starkare fokus fästes vid relationsdramat.

En central förändring i manuset var att tidslinjen komprimerades från ett år till fyra på varandra följande dagar under vilka hela handlingen utspelar sig. Antalet shackpartier drogs ner från fem till två och hela historien förlades till Merano, med undantag för korta avstickare till Moskva. I tidigare versioner hade en del av turneringen skett i Bangkok, därav en av musikalens allra största radiohits, ”One Night in Bangkok”, som i den svenska versionen trimmats ner till ett rumphugget karaokenummer – tyvärr. Den amerikanska versionen landade också i Budapest.

Resultatet av bearbetningen är dels att föreställningen klockar in på den för sittmusklerna bekväma tiden 2 timmar och 15 minuter (exklusive paus), dels att den talade dialogen inte upptar mer än ett par minuter i hela föreställningen. Ett annat resultat är att bottnen faller ur det politiska innehållet, som hastas igenom i några sångtexter. Ett positivt resultat är att bearbetningen gett upphov till ett par nya, starka sånger, framför allt den berörande balladen ”Glöm mig om du kan”, sjungen av Anatolijs Kreml-överrock Molokov. Molokov spelas till vardags av Kristofer Möller, men Ny Tid ser en föreställning där rollen axlas av hans understudy Jussi Ziegler. Ziegler kämpar lite med det svenska uttalet under pjäsens gång, men hans baryton är helt förtrollande i sången, som är en av pjäsens höjdpunkter, trots att operasångaren Ziegler inte behöver använda mer än kanske 30 procent av sin potential i numret.

Glenn Edell som Freddie i Svenska Teaterns version av Chess.

Som musikal har Chess ett något blandat förflutet. Broadwayversionen fick nästan universellt ljumma recensioner, och fick lägga ner efter två månader på grund av dålig publiktillströmning. ”Chess attackerar publiken med en outtröttlig anstormning av scener och nummer som alla blåser upp sig i självtillräcklighet” skrev till exempel Newsweek. Den brittiska originalversionen var däremot en stor publikframgång, och spelades i tre år mellan 1986 och 1989 med Elaine Paige, Tommy Körberg och Murray Head i huvudrollerna (brodern Anthony Head var också med, heads up till alla Buffy-fantaster). Trots detta var kritiken blandad. ”Gift-wrapped and gorgeous” kallade Daily Telegraph den för, och även The Times och Today berömde uppsättningen, ”nästan ett mästerverk” skrev den senare. Men också originalversionen fick kritik av bland annat Guardian och Sunday Times för att fumla med de politiska och dramaturgiska klossarna. ”En musikal är bara så bra som sitt manuskript, och här möts man av en osammanhängande röra”, skrev Guardian.

Det som ändå alla varit överens om, i alla versioner av uppsättningen, vare sig de gillat själva musikalen eller inte, är att Björn & Bennys musik är helt makalöst bra. Merparten av musikalens låtar släpptes som konceptalbum redan 1984, och blev internationella bästsäljare. ”One Night in Bangkok” med Murray Head och Anders Glenmark som solister blev en discofavorit och nådde tredje plats på Billboard-listan, medan balladen ”I Know Him So Well” med Elaine Paige och Barbara Dickson toppade Storbritanniens singellista i fyra veckor. Pösballaden ”Anthem” sjungen av Tommy Körberg och den uppstudsiga popdängan ”The Arbiter” med Björn Skifs är andra av skivans låtar som blivit odödliga.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är än i denna dag svårslagna som skapare av medryckande och mångbottnad popmusik. Chess var deras första musikal, och flera av sångerna var i själva verket överblivet material från tiden med ABBA. Musikalen ger prov på det som Björn & Benny är allra bäst på: svulstig partymusik med krokar att dö för, och skandinaviskt vemodiga ballader om förlorad kärlek. I detta nyarrangemang för liten orkester, gjord av ursprungliga arrangören Anders Eljas, tar också de klassiska balladerna ett steg närmare popen, utan att fördenskull tappa i omfång eller styrka. Tvärtom är Chess en musikal som nästan gör sig bättre med en mindre orkester än med alla de ”bells and whistles” som ett stor teaterorkester kan bjuda på. Svenska Teatern är den första proffsteater som använder nyarrangemanget, som skrevs i fjol för Underhållningspatrullen i Kristianstad.

För att nu efter mångt och mycket komma till biffen, så kan vi alltså konstatera att Chess på svenska inte är den politiska tungviktare som Svenska Teaterns programblad vill göra den till, delvis med hjälp av Adrian Mourbys fem sidor långa utläggning om kalla krigets schackdiplomati. För schackfantaster finns inte mycket att hämta i Chess på svenska: Själva partierna är det som i filmtermer brukar kallas för MacGuffin, det vill säga den i slutändan betydelselösa krok som driver berättelsen framåt. Som publik bryr en sig inte särdeles mycket om hur det går i schackpartierna som spelas, främst för att deras vikt är såpass flyktigt förankrade i manuskriptet.

Kort och gott är det fråga om ett relationsdrama. Vi har två manliga karaktärer, Anatolij och Freddie (spelade av de svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell), som båda vill ha Freddies (ex-)flickvän Florence Vassy (Maria Ylipää), samt fjärde hjulet i dramat, Anatolijs hustru Svetlana (Johanna Ström, ytterligare en svensk gästartist).

Handlingen, komprimerat, är denna: Freddie och Anatolij möts i schack-vm i Merano. Den sympatiska Anatolij har med sig sin gamla vän och överrock Molokov, och är trött på att hans liv och karriär ska styras av Kreml. Den självcentrerade storskrävlaren och playboyn Freddie beter sig illa, vilket slutgiltigt får hans sekond och flickvän, ungerskfödda brittiskan Florence, att stöta honom ifrån sig, och i stället förälska sig i Anatolij, vilket i sin tur leder Anatolij till att hoppar av och ansöka om asyl i Storbritannien. Den här vändningen kommer ungefär halvvägs in i första akten, och resten av akten går sedan åt till att på olika sätt processa det skedda. Och sedan fortsätter processandet i andra akten, både processandet av Anatolijs avhopp (Kreml kräver att Anatolij återtar sin asylansökan och förlorar schackmatchen) och personrelationerna. Svetlana flygs av kommunistpartiet till Merano för att tala Anatolij till rätta, och Anatolij tvingas överväga om hans hjärta verkligen ligger med Florence i friheten i Väst eller med hans hustru och son i Sovjet. Problemet är att det här processandet aldrig riktigt leder till några egentliga dramatiska vändningar. Under hela andra akten står historien i praktiken och trampar vatten.

Grundproblemet här är delvis att Tim Rice försöker undvika att göra svart-vita karakteriseringar – ett i sig alltid beundransvärt mål. Bäst fungerar det i fallet Anatolij, som dras mellan sin längtan efter frihet, representerad av den unga, vackra och spännande Florence, och trygghet, alltså familjen han hotar att lämna bakom sig i Ryssland.

I fallet Florence får vi veta att hennes far föll offer för Sovjetvåldet i Budapest – en flashbackepisod som för övrigt är den visuellt snyggaste stunden i föreställningen, en eloge går här till koreografen Carl Knif samt ljus- jämte videodesignarna Tom Kumlin och Joonas Tikkanen. Det är bara det att Florences bakgrund inte har någon som helst betydelse för berättelsen. Tanken är att den ska fungera som en motpol till Anatolij: han en företrädare för kommunistapparaten, hon ett offer för densamma. Problemet är bara att Anatolij redan från början är avogt inställd till Sovjet, så motsättningen fungerar inte dramatiskt – Anatolij behöver inte Florences berättelse för att fatta sitt beslut om avhopp. Freddie utmålas som musikalens bad guy, men i det populära sångnumret ”Vem ser ett barn” (”Pity the Child”) berättar han om sin emotionellt svåra uppväxt, som format honom till den han är. Den här nyanseringen av Freddie tjänar ändå till slut inget egentligt syfte.  Och Svetlana, som sagt, var snarast en biroll i den ursprungliga versionen av Chess. Att hennes roll förstorats för Chess på svenska ger den inte nödvändigtvis någon större tyngd. Freddie och Anatolij är båda osannolika stereotyper, och i kraft av det är det svårt att riktigt engagera sig i deras historier. Den enda karaktär som en som publik verkligen engagerar sig i är Florence, som tyvärr i slutändan framstår som en rollfigur utan egen agency, något som visserligen motverkas i Svenskis uppsättning av Maria Ylipääs rasande starka rolltolkning.

Alexander Lycke som Anatolij, Silva Lillrank som Domaren och Glenn Edell som Freddie.

Vi har alltså ett manus som är lika innehållslöst som inkonsekvent, med papperstunna karaktärer. Det är dramatiskt banalt så det förslår. Och det är det inget fel på. Tvärtom kan det vara fantastiskt skönt att ibland gå på teater, film eller konsert och, som det heter så fint på finska, hänga hjärnan i garderoben. Det som blir irriterande är då något som är hopplöst banalt utger sig för att vara djuplodande och insiktsfullt. Och här utför Chess en knepig balansakt, framför allt 30 år i efterhand, då musikalen sedan länge förpassats till åttiotalets kitsch-avdelning.

Det som bär upp musikalen, och som gjort att den överlevt i tre decennier, är kort och gott musiken. I programbladet kallar Tim Rice Chess för sin musikaliskt mest helgjutna musikal, och det är det ganska lätt att hålla med om. På samma sätt som ABBAs låtar har hållit för tidens tand, då så mycket annat i popväg från 1970- och 1980-talet åldrats väldigt illa, känns musiken i Chess inte som kitsch. Från domarens snärtiga electro-inspirerade partyörhängen till de starka balladerna är musiken fortfarande helgjuten och tidlös. Den lyfter hela musikalen ur sin banalitet och gör den till en känslostark upplevelse. Tyvärr håller inte magin riktigt till slut: kring halvvägs in i andra akten blir upplevelsen att luften börjar gå ur konceptet, den ena balladen avlöser den andra utan att handlingen alls går framåt. Manuskriptet skulle ha behövt en konkret, handlingsmässig vändning i andra akten, som aldrig infinner sig.

Men i tre fjärdedelar av föreställningen är Chess på svenska kanske Svenska Teaterns mest gedigna musikalhantverk på åratal. De svenska förstärkningarna Alexander Lycke och Glenn Edell är båda fenomenalt bra – både skådespelet och sången sitter i det närmaste perfekt. Lycke behöver inte alls skämmas för sin insats, trots att giganten Tommy Körberg sedan länge gjort rollen som Anatolij till sin egen, både i originalversionen, på skiva och i den svenska nypremiären 2002. Edell låter lite pressad i de högsta partierna, men är en mer dynamisk skådespelare än svenska urpremiärens Anders Ekborg. Dessutom är han betydligt mer lik förebilden Bobby Fischer. Johanna Ström som Svetlana imponerar med sin naturligt starka sång, synd bara att hennes rollfigur är så intetsägande.

Att Maria Ylipää kan sjunga vet vi redan. Ylipää har under de senaste åren etablerats sig som Finlands främsta musikalartist, och det säger något att hon är den enda finländaren bland huvudrollsinnehavarna. Senast jag recenserade en föreställning med Ylipää var det Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Hade jag då några reservationer angående hennes förmåga att dramatiskt bära en pjäs på sina axlar, är de fullkomligt bortblåsta efter att jag sett Chess. Maria Ylipää är en Florence för 2018: stark, självständig, karismatisk, vibrerande av energi och emotion. Elaine Paige i all ära, men det här är så långt från 1980-talets axelpuffar och marängfrisyrer det går att komma. I byxor och kortklippt hår hämtar Ylipää en chosefri naturlighet och ett lugn till rollen, utan att fördenskull förbise karaktärens bräckliga och känsliga ögonblick.

Alexander Lycke och Maria Ylipää gör urstarka rollprestationer.

Silva Lillrank som Domaren (uppiggande med en kvinnlig domare) har i princip två sånger på sig att märka ut sitt revir i musikalen, och det gör hon med bravur. Kören/ensemblen behövs i många av låtarna i musikalen, speciellt de rivigare popnumren kräver dess tyngd i refrängerna, och den utnyttjas också väldigt bra, både musikaliskt, koreografiskt och dramatiskt.

Maria Sid har i sin regi valt att inte uppenbart förankra pjäsen i någon specifik tidsperiod. Visst, nåt slags 1970–1980-tal är det naturligtvis vi talar om, men det finns inga tydliga markörer. Teemu Muurimäki har skapat snitsiga dräkter som känns nästan helt tidlösa: de kunde lika gärna vara från sjuttiotalet som från närmaste modeaffär i dag. Samma linje går igen i Pirjo Leinos mask: karaktärernas frisyrer och smink skvallrar på inget sätt om att pjäsen beskriver förfluten tid, utan känns alldeles gångbara i dag. Det skulle vara lätt att tänka sig att denna tidsmässiga konturlöshet skulle skära sig med den ändå såpass tidsbestämda handlingen, men pjäsen lyckas undvika detta, antagligen delvis tack vare Sids åtstramade regigrepp och Erik Salvesens avskalade dekor.

Förutom några svarta möbler – stolar bord, sängar – som bärs in då och då, upptas så gott som all fysisk scenografi av en fullkomligt genial konstruktion av Salvesen: en supersimpel central Transformer till scenografisk element, som kan fungera som catwalk, backe, trappor, scen, mellanvägg, hiss, rullband, transportsträcka, för att markera geografiskt eller tidsmässigt avstånd, etc, etc. Det är på samma gång en av Salvesens enklaste och snillrikaste uppfinningar. Överlag är dekoren så avskalad att det är snudd på black box. Och det fungerar också så länge som resten av musikalen orkar bära. Men mot slutet bidrar denna avskalade scenbild till den monotoni som lägger sig över helheten. Lite visuell omväxling hade kanske gett ett lyft. Ljus- och ljudmässigt är hantverket oklanderligt. Joonas Tikkanens fotografiska videoprojektioner är snygga, men deras funktion går på det stora hela mig förbi.

En akilleshäl i Svenska Teaterns musikaler har ibland varit koreografin. Så icke denna gång. Genom att anlita dansgurun Carl Knif har Svenskis skapat kanske sin snyggaste musikalkoreografi till dags dato. Knifs filmatiska grepp går som en röd tråd genom hela musikalen och känns på samma gång modern och naturlig: det är klart att det är precis så här som ensemblen ska röra sig. Koreografin bjuder på musikalens emotionellt mest gripande ögonblick i en replik- och sånglös kärleksakt mellan Anatolij och Florence, som är en kärleksförklaring långt större än alla föreställningens ballader.

För att knyta ihop denna överlånga recension av Chess på svenska, kan jag konstatera att jag känner mig helt och fullt underhållen under nästan hela föreställningens gång. Medryckt, hänförd och stimulerad. Jag lämnar salongen på gott humör. Är det ”en av 1900-talets dramaturgiskt sett mest ambitiösa musikaler”? Nej, inte på långt när. Det är en banalitetens triumf vars handling lätt kunde skrivas på en caféservett – ett platt manus med fler problem än fördelar. Trots Svenska Teaterns föresats att säga något om kalla kriget och till och med dra paralleller till dagens världspolitik, blir det aldrig mer politiskt än i den inledande videoprojektionen där historiska och nuvarande världsledares porträtt passerar revy. Efter det blir det revy för hela slanten. Men vilken revy!

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

Svenska Teatern: Chess på svenska. Musik: Björn Ulvaeus & Benny Andersson. Sångtexter: Tom Rice. Översättning & bearbetning: Lars Rudolfsson, Jan Mark, Björn Ulvaeus. Arr: Benny Andersson, Anders Eljas. Orkestrering: Anders Eljas, Regi: Maria Sid. Kapellmästare: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräktdesign: Teemu Muurimäki. Ljuddesign: Andreas Lönnquist . Ljusdesign: Tom Kumlin. Videodesign: Joonas Tikkanen. Mask & hår: Pirjo Leino. I rollerna: Alexander Lycke, Johanna Ström, Maria Ylipää, Glenn Edell, Krisfofer Möller, Silva Lillrank, Joel Zerpe, Lineah Svärd, Elisabeth Hammersbøen Rustad, Johan Hwatz, Peter Pihlström, Minna Kettunen-Enberg, Jussi Ziegler. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.