Konst, klass och grymhet

av Arvi Särkelä

Det finns många sätt att definiera klassamhället – till exempel genom en institutionaliserad åtskillnad mellan löneberoende och profitberoende eller som privat förvaltad utvinning av mervärde. En för vår tid synnerligen följdrik definition lyder att klassamhället är en social livsform som uppehåller sig genom att separera mellan ansträngning och njutning. Livsformen särskiljer dem som sätter målen för den samhälleliga reproduktionen och avnjuter dess frukter från dem som utför den materiella aktiviteten och blir reducerade till den samhälleliga reproduktionens blotta medel. I klassamhället blir arbete obehagligt och konsumtion fåfängt.

Motsatsen till detta slags reproduktion kallas ”konst”. Inom estetisk konst är nämligen produktionen uppfyllande och njutningen kreativ. I konstverket möts en produktion som själv inbegriper en rad estetiska receptioner och en reception som själv utgör en reflektiv upprepning av produktionsprocessen. Detta givande och tagande är konstverket.

Konsten är en högintensiv livsprocess. Den ökar vår känsla för det verkliga, den intensifierar våra liv i en prekär värld, den omgestaltar naturliga energier till något nytt. I ett konstverk växer vi tillsammans, vi stegrar vår makt, som konstnärer och betraktare. Konst håller inte hus utanför naturen. Levande väsen i allmänhet söker höja intensiteten i sitt umgänge med omgivningen. Ickeorganiska väsen, som till exempel stenar, är betydligt mer framgångsrika i att uppehålla sin struktur, reproducera sig. Organismer däremot strävar efter högre intensitet. Organismer växer – tills de stagnerar och slutligen dör.

John Dewey sade att demokrati är frågan om till vilken grad vi kan utsträcka konstbegreppet till att innefatta allt arbete och konsumtion: I vilken mån kan vi uppnå en livsform där arbete är uppfyllande och konsumtionen kreativ?

Förmodligen kommer vi aldrig att lyckas gestalta vår livsform så att samtligt arbete förtjänade namnet konst. Men vi kunde definitivt prestera bättre än vi gör för tillfället.

Å ena sidan har vi museerna. Museet är vad som händer då konst skapas i ett klassamhälle. I vårt oestetiska vardagselände står vi helt enkelt inte ut med idén om ett arbete som är uppfyllande och konsumtion som är kreativ, så vi förtränger alla tecken på en dylik fri och tillfredsställande praxis till museerna. Där kan den förvaltas. Där kan den framställas för en aristokratisk, betalande eller i bästa fall republikansk elit som är tillräckligt tacksam för sitt ynkliga öde för att inte ta den på allvar.

Å andra sidan har vi grymhetens estetik. Grymhet är framställningen av en annan persons eller grupps lidande som självändamål. Det är således inte grymt av tandläkaren att förorsaka lidande hos patienten, målet är nämligen ett helt annat – att skapa hälsa i stället för sjukdom. Grymhet sker däremot när Donald Trump hänger ut och förnedrar sina motståndare och tidigare medarbetare i medierna eller när flyktingar blir kollektivmobbade av sannfinländare och kvällspressen.

Klassiker som Montaigne och Nietzsche, men också den samtida, i Zürich verksamma filosofen Michael Hampe i sin färska bok Die Dritte Aufklärung (Den tredje upplysningen), uppfattar inte företrädesvis grymhet som ett moraliskt ont. Snarare uppfattar de grymhet som fruktansvärt dålig konst. Grymhet fyller dem med ”avsky” (Abscheu, horreur) och de betraktar dess spektakel ”motvilligt” (widerwillig, deplaisant).

Grymhet är en degenererad estetisk erfarenhet. Den utgör en meningslös intensitetsupplevelse som framkallas där intensitetserfarenheter i form av estetisk konst blivit utplånade ur vardagen. Alltså där arbete blivit obehagligt och konsumtion fåfängt. Alltså i klassamhället.

Således är det kanske ändå inte så förvånande att vi efter en vardag som karakteriseras av bullshitjobb, politisk suveränitetsförlust och konkurrensfanatism får skåda Trumps och sannfinländarnas grymhetsspektakel. Vi har trots allt i ett arbetsliv där, enligt David Graebers Bullshit Jobs, 37–40 procent av arbetskraften upplever att det arbete man utför inte har några som helst konstruktiva följder. Vi lever ett politiskt liv där regering efter regering genomför samma politik oberoende av valresultat, offentlig diskussion och vetenskaplig expertis. Och vi utsätts för en universell konkurrenskamp där marknadsimperativ införs till höger och vänster utan hänsyn till de därmed koloniserade praktikernas interna värden. Resultatet är då ett utplånande av estetiska uttrycksmöjligheter i vardagen: ett arbetsliv resistent mot personlig kreativitet, ett politiskt liv utan möjlighet till kollektiv gestaltning, en diskurs där sannings- och riktighetsanspråk reduceras till reklam i den universella konkurrenskampen. När möjligheten till estetisk intensitethöjning sopas bort från vardagen, ersätts den med den oestetiska intensitetserfarenheten i grymhetsspektaklet.

Vi kunde alltså prestera bättre. En tillräckligt hög basinkomst kunde förbättra tillgången till intensitet bortom grymhet genom att minimera bullshitjobb och robotiseringen kunde automatisera bort mekaniskt arbete. Men det kräver också en helt ny kulturpolitik – en som är radikal nog att försköna vardagen – ockupera konsten från museet till gatan, kontoret, butiken, tåget och sängen.

Framför allt innebär upplösningen av det nya grymhetsspektaklet bildning. Bildning förutsätter emellertid en ständig såväl personlig som kollektiv ansträngning. Det är inget som kan garanteras genom regler eller lagar. I en i grunden prekär värld hjälper dylika normers relativa stabilitet bara halvvägs. Vi måste ideligt anstränga oss för att ta hand om oss själva och varann, se till att vi har tillräckliga möjligheter att finna mening i våra liv. Bildning kan bara uppehållas genom förnyelse. Den bor i vår vardag och förnyar sig i den mån som våra vanor gestaltar sig kreativt, estetiskt.

Bildning handlar inte enbart om produktion. Vår nuvarande bildning är fixerad vid effektiv och rationell produktion. Inget illa med det, förutom att det är ”halvbildning”, som Adorno skulle säga. Bildning handlar nämligen också om reception. Den lär oss att uppskatta, inta, de produkter vi skapar. Inget konstverk utan reception.

Kapitalismen ökade vår produktivkraft. Låt oss alltså nu frisätta vår receptivkraft.

Arvi Särkelä
är filosof, verksam som universitets-lektor och postdocforskare vid Luzerns universitet i Schweiz

1 kommentar

Jack 26 december, 2018 - 21:49

Inte kan jag riktigt hålla med om att allt arbete som arbetarklassen och bönderna gör är en plåga. Visserligen förbises arbetarnas och böndernas insatser för det mesta, jag kan ta ett exempel ur verkligheten.
En murare hade murat en spis åt en troende person på en sommarvilla. När spisen var färdig knäppte villaägaren sina hände och tackade Gud för spisen,
varpå muraren sa nog får du göra det där, men nog är det jag som murat – – –
Nog tror jag också att en städerska som ordnat upp mycket som var kaotiskt när hon började, en kokerska som lyckats laga god mat, en bonde som lyckats åstadkomma en god skörd är alla belåtna med resultatet.
Att de får dåligt betalt för sina insatser är en annan sak.
Det tycks hänga med något ännu från den tiden när allt arbete ansågs vara förnedrande. Det var bara sådant som att rida och sticka lansen i varandra som ansågs vara fint och ärorikt. Nå sådant anses Gud ske lov och pris inte vara fint längre.
Men, vanligt arbete får inte ännu den uppskattning det förtjänar.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.