Hur många minns att det snöade den 10 november 2016? Alla har säkert sina egna minnesbilder från dagen efter att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA. Jag kommer ihåg att det snöade kraftigt, utsikten från köksfönstret skymdes av vitt, mina flöden på sociala medier fylldes av bilder på landskap som helt förändrats under natten. Anna Rotkirchs Känslornas svall inleds med en sekvens från samma kväll, människorna skyndar hem genom skymningen som lägger sig bland de växande snödrivorna, ”det är som att de förstulet utbytta blickarna säger: Vi vet. Trump vann.”
Känslornas svall är en dagbok, eller månadsbok, där Rotkirch för anteckningar av året som följer Trumps valseger, från november 2016 till oktober 2017. Behovet att anteckna föds ur känslan av att en vändpunkt inträffat, ”en ny världsordning verkade födas och ifrågasatte min fattningsförmåga och framtidstro”. Det är en känsla som Rotkirch säkert inte var ensam om. Underrubriken ”Månadsbok om året då det politiska blev personligt” fungerar som ledord, och upplägget att utforska det politiska läget genom ett slags vardagens filter känns lovande. Texten och likaså analyserna som förs följer Rotkirchs egna liv, som får fungera som både fond och försöksarena. Hennes vardag präglas av kärnfamiljen (en institution hon i sin ungdom kritiserat men senare i livet omfamnat) och tjänsten som forskningsprofessor vid Befolkningsförbundet, med de internationella konferenser, seminarier och möten som är att förvänta. Därutöver innefattar hennes tillvaro ett umgänge och intellektuellt utbyte med vänner och släktingar, både hemma i Helsingfors men även utspridda på Upper West Side på Manhattan, i exklusiva professorvillor i Oxford eller lyxiga pensionärskolonier i Florida.
Men trots uppläggets potential och flera välformulerade passager kan jag inte hjälpa att tycka att slutresultatet är ojämnt. Något jag slås av tidigt i läsningen är att den här boken kanske kommer för sent, alternativt alldeles för tidigt. Dagboksformatet gör att de politiska skeendena kommenteras fortlöpande an efter att de sker, men händelserna det gäller redan ligger två år i det förflutna i läsande stund. Som läsare sitter man på en mängd tilläggsinformation som är svår att förbise. Det är alltså inte dagsaktuellt, men samtidigt finns inget riktigt historiskt eller politiskt perspektiv då det ännu finns utsagor vi inte kan förutspå.
Dessutom är själva innehållet spretigt. Lite ska sägas om mycket: USA:s inrikes- och utrikespolitik ska diskuteras, likaså Brexit, Rysslands utbildningsväsende, det yngsta barnets knäskada, den sjunkande nativiteten i Finland, den egna kroppens åldrande, och så vidare. Förvisso finns det en relevans i att visa den breda skala på vilken politiken kan verka i vardagen, i vilken hög grad det privata har betydelse och inverkan på det politiska, vilka historiska samband händelser och tendenser kan ha, hur olika människor uppfattar samma skeenden. Men samtidigt resulterar det i att en välgrundad argumentation stundvis går över i ett omkringkastande av åsikter som varken verkar genomtänkta eller motiverade.
Ett exempel på det här är passagen om trans- och queerfrågor där förkortningen HBTQIA irriterar, ”inte på grund av vad den står för utan för att den inte går att uttala”. ”Mantrat” om ”könets mångfald” frustrerar också, då ”många tolkar det som att det finns ungefär hur många kön som helst, eller i alla fall inte ”bara” två.” Rotkirch egna förslag är att utgå från två kön och ”olika sätt att känna sig mellan eller utanför dem”. Det är förvisso uppiggande att någon struntar i politisk korrekthet, men frågan blir om det ska ske på bekostnad av redan utsatta minoritetsgrupper? Att begreppen är till för att alla ska känna sig inkluderade, att ingens könsidentifikation ska kategoriseras som ”utanför”, alltså i förlängning ”icke giltig”, verkar ha gått Rotkirch förbi. Då hon någon sida framåt ännu erkänner en viss ovetskap angående termer blir det oklart varför hon överhuvudtaget upplever att hon måste uttala sig om saken.
Vid sidan om spretigheten är det just Rotkirchs självkritik vad kommer till sin privilegierade tillvaro som haltar. Visst redogör hon för sin bakgrund och livssituation, men i konstaterandet av dess oundvikliga inverkan på hennes perspektiv når kritiken ändå inte riktigt hela vägen fram. Den stannar upp vid någon slags medelklass (medelålders?) invanda rätt till sina privilegier. Den övergripande känslan blir att hon egentligen inte har ett behov av en förändring, eller att det räcker med att den sker långsamt. Ett sådant tankesätt är ett privilegium en yngre generation inte längre kan ge sig själv. Därför blir hennes konstateranden om hur svåra vissa vanor (till exempel köttätande) är svåra att ändra på och hur hon, trots sin obevekliga tro på vetenskapliga fakta har lätt att förbise dem i sitt privatliv, i den här kontexten banalt och stundvis ignorant.
Känslornas svall är i slutändan främst ett porträtt av en intellektuell medelklasstillvaro, där det politiska nog berör, men snarast på ett emotionellt plan. Det politiska diskuteras över middagsbord med vänner och kolleger, men det hålls ändå på en armlängds avstånd och är sällan något som kunde hota den egna vardagen. Analyserna ska inte leda någonstans, det är det salongs-, eller som Rotkirch själv kallar det, soffpolitiska som dominerar.
Anna Rotkirch:
Känslornas svall. Förlaget, 2018.
