När jag inte längre måste tillbringa mitt liv sittande på möten och läsande snabbt hopkomna stenciler inträder det overkliga tillståndet då det obligatoriska kneget inte längre befriar mig från mig själv och från alla de efterhängsna frågor som infinner sig, lika självklart och oemotsägligt som när solen efter en molnig tid plötsligt tittar fram och guldbelägger allt som är synligt och synliggör sådant som tidigare inte synts.
Vad tänker jag på då jag uppmärksamt tvingas följa en fyra timmars diskussion om jordbrukssubventioner och tvåprissystemet på mjölk? Frågorna smyger sig på mig och in i min själs skrymsel och vindlingar alldeles oavsett om jag vill det eller inte. Ingenting i världen tycks kunna hejda frågor som: Vad är viktigt i livet? Finns det osjälvisk kärlek? Vem är jag, i själva verket?
Bestämmer situationen och omständigheterna våra val och handlingar, eller finns det verkligen goda och onda människor? Och vidare: Vad allt kan bli följden av att bli lurad, förrådd, sviken och övergiven? Styrs världen av lurade, hämndlystna, svikna och förrådda mänskor? Är det just sådana mänskor som älskar krigen, komplotterna, korruptionen, maskopierna, hämndaktionerna, utrensningarna och folkmorden. Hur har de mänskorna blivit sådana som vi tror att de är? Eller är det vi, vi alla. Andersson och Petterson och Putin och Trump och Erdogan och jag? Frågorna tränger sig på, det är trångt som i en väldig ordsamling, man blir andfådd och upprörd.
Vilka bindningar och beroenden är livsviktiga och nödvändiga, vilka är destruktiva och dödliga? Är det vi kallar depression i själva verket ett uppdämt hat eller en aggression som vi inte förmår kanalisera i handling utan i stället riktar mot oss själva, för att på detta sätt bekräfta vår egen storhet och härska över våra närmaste med vår storartade depression? Älskar jag mig själv? Eller älskar jag bara min kärlek? Eller älskar jag mest av allt att någon älskar mig? Eller säger sig? Finns det som kallas kärlek? Om den finns, finns den utan beroendets ångest och tvivel?
Vad är viktigt i livet? Givetvis att leva, att våga befinna sig här, just nu, med alla mina sinnen, med hela min kropp och hela mitt psyke. Att inte leva i gårdagen, inte i minnenas och besvikelsernas värld. Att inte leva i morgondagen, inte drömma för mycket. Att våga vara här, med mig själv, med dem som också är här. Att känna att jag inte längtar bort, någon annanstans. Inte tillbaka, inte till morgondagen. Jag försöker tänka på alla de mänskor jag tycker om, och som jag vill vara nära. Och jag tänker på allt det onyttiga. På konsten, poesin – speciellt poesin! Det allra onyttigaste, men mest oumbärliga! Kärleken? Vad betyder ordet egentligen? Handlar det om en drift, som våra andra biologiska drifter? Är kärleken tvånget att hitta en partner, att fortplanta sig? Är kärlek botemedlet mot den förfärliga ensamheten, tomheten, att inte veta vem man är? Jag ställer fler frågor än alla världens lärda orkar besvara. Eller är kärleken bara en affärstransaktion, en byteshandel där trygghet byts mot trohet, tillfredsställelse mot egendom och pengar? När någon säger: Jag älskar dig. Vad säger han/hon? Betyder det egentligen: Jag vill äga dig? Eller: Vill du ha mig som den jag är? Eller: Måste jag göra mig förtjänt av din kärlek? Kan du ta mig för den jag är?Hurdan är man när man är den man i själva verket är? Kan man vara sådan hela tiden? Är förälskelsen egentligen ingenting annat än uttrycket för en form av bipolär psykisk instabilitet? Varför insjuknar somliga offentliga personer i förälskelse regelbundet, flera gånger per år?
Ju flera frågor desto färre svar.
Är det omständigheterna som gör att somliga av oss blir massmördare, krigshetsare, kamratavlivare medan andra blir godhetens sinnebilder, världssamveten, kristuslikna hoppingivare, Obamor, Theresior, Gandhir, Mandelor? Eller behövs de onda för att vi andra skall få känna oss goda? Varför döms somliga till livslång internering av domstolen i Haag, medan andra som tagit livet av hundratusentals oskyldiga mänskor får pris, förlagskontrakt och nya höga befattningar. Nobels fredspris till exempel …
Finns förklaringen till onda handlingar i människans barndom? Är ondskan en hämnd efter egna oförrätter? Är terroristen en människa som berövats allt hopp, all framtid och som därför ingenting har att förlora, och allt (paradiset och sju gånger sjuttio jungfrur) att vinna? Varför begår inte alla berövade människor onda handlingar? Blir jag mördare om någon människa jag älskat blir mördad? Vågar jag blir beroende, symbiotisk, parasitär, addicted? Om jag vägrar viktiga beroenden vägrar jag då samtidigt att bli delaktig av människonärhet och av kärlek? Sexualiteten finns också utan kärlek, som en mekanisk nötning mellan två köttstycken. Men vad botar det? Inte ens brunsten? Ensamheten bara fördjupas. Man måste våga beroendet, också med risk för den smärta som följer på att bli övergiven och förskjuten. Vågar jag det? frågar jag mig. Ibland. Inte tillräckligt? Försiktighet är ingen dygd. Kanske försiktigheten är min synd?
Och hur är det med mina depressioner, egentligen? Bucklorna i min självkänslas plåtpansar? Inte handlar de om någon riktig ”sorg”? Sorg är något annat. Depressionen har jag för att få tillåtelse att isolera mig, vara i fred, visa mitt förakt, demonstrera hur lite mina närmaste betyder och kan hjälpa, ”ingen bryr sig om mig, ingen kan hjälpa mig”. Med min klagan regerar jag över världen? Vilket effektivt vapen är inte min depression då jag vill straffa mina närmaste, terrorisera dem med min olycka, härska över dem och visa hur hjälplösa de är gentemot mig, Kung Jag.
Despot i kraft av min ensamhet och olycka?
