Rättfram och skärpt Jane Eyre

av Bianca Gräsbeck

En pangsuccé, det kan gott sägas om Åbo Svenska Teaters uppsättning av Jane Eyre, Charlotte Brontës roman om den fattiga föräldralösa flickan i 1800-talets England. Flickan som behandlades illa på grund av att hon saknade de sociala nätverk som rika föräldrar och armbågar skulle ha tillfört hennes liv. Också om det nu är etthundrasjuttioett år sedan romanen utkom och den onekligen är lite tung av melodram är problematiken den aktualiserar inte det minsta dammig. Det yttre – konventionerna, idealen, levnadsstandarden kan förvisso få dagens läsare att etablera avstånd till Eyres öde, och om villkoren i hennes samtid inte är bekanta kan det vara svårt, ja kanske omöjligt, att urskilja den förenande länken – människan och hens liv, med allt vad det kan innebära av motstridiga känslor, tro och övertygelse, svek, självövervinnelse och nederlag.

Jane Eyre håller för tolkningar och nytolkningar, läsningar och nyläsningar, det är uppenbart. Boken har inspirerat ett tjugotal filmer och ett otal scenuppsättningar. ÅST är inte den enda teatern som har den på repertoaren i år, men här är det tredje gången gillt. Första gången var 1857, andra 1884. Ett av romanens och föreställningens teman är, som regissören Susanna Airaksinen ser det, trånga roller och ideal, och hur man kan växa ut ur dem och utanför dem. Bakom tolkningen finns tanken om människan som en väldigt mångdimensionell varelse – vi är många åldrar och kön i samma, säger hon, och det hela är en process.

I mycket träffar Susanna Airaksinen både en och annan puls i tiden. Grundtonen har något av surrealistisk kabaré över sig: en del av karaktärerna är groteskt, dråpligt och inreskrattframkallande översminkade (tummen upp för sminkören ­Sabina Segerström!) och överspända. Jane, spelad av Tuuli Heinonen, gör en rättfram, skärpt och orädd flicka-som-växer-till-kvinna vars höga moral i alltför många Eyre-versioner tolkats som pryd och självutplånande dygdig. Airaksinen tar in också Jean Rhys roman Sargassohavet, historien berättad ur den galna kvinnans perspektiv och, med den, läsningen av Eyres identifikation med den andra kvinnan som en bekräftelse på hennes mognad som kvinna och människa. Manusförfattarnas val i förhållande till romanen – vad som lyfts fram, vad som hoppas över – och hur strikt Airaksinen hållit sig till manuset är självklart av intresse. Vare därmed hur som helst, jag upplever att förbluffande mycket av berättelsens kringelkrokier har rymts med. Igenkännandet av de ofta dramatiska scenerna ur romanen väcker hos mig nästan barnslig förtjusning.

I det team Airaksinen samlat för uppsättningen märks, förutom den otroligt självklara och chosefria Heinonen, främst scenografen-dräktdesignern Pirjo Liiri-Majavas insats. Den gör det hela till ett verkligt visuellt kalas. Idén till scenografin och dräkterna föddes, berättar hon i programbladet, ur det italienska renässansmåleriet, där färgskalan och de vackra detaljerna fascinerar. Dräktvärlden följer 1800-talets viktorianska mode, med en del moderna attribut – och så lite glitter. 1800-talsromantik och nystilar möter sval skandinavism på vridscenen där gammaldagsläckra kulisser bekräftar scenografens renässansfascination. Teamet har tillsammans hittat på och jobbat fram en rad fyndiga symbolikbärande scenlösningar. En komikhöjdare är scenen där några skådespelare samlar sig till Mr. Rochesters häst vid hans entré i Janes liv och skingras, så att han precis som i romanen bokstavligen faller för henne.

Ljudvärlden, skapad av Kari Mäkiranta, bildar liksom en vagga kring helheten och lever med känslorna där de svallar och spänningarna där de stiger och sjunker. Det känns ändå inte som musikteater, musiken bara finns där – som den ska. Sången, ömsom solo och i kör, sitter likt mer eller mindre mjuka accenter. I de intensiva förvecklingarna på scen blir de också något av andrum.

Det bär mig emot att gå in på enskilda skådespelares insatser men  jag kan ändå inte helt låta bli. Den lilla Adèle, vars existens ju faktiskt är länken som förenar Jane och Edward, samtidigt en påminnelse om hans tidigare, kringflackande liv, spelas av den elvaåriga, redan scenvana Alma Lillkung med samma imponerande självklarhet som den Jane själv har. Och Bror Österlund som spelar Janes vidriga kusin, en Rochesters dekadenta vän, den hemska Mr. Brocklehurst och många till lyckas med sin mångskiftande uppenbarelse tillföra det hela en extra absurd komik.    

Repetitionerna för Jane Eyre inleddes med två dagar av lek. Med facit i hand: det tycks ha varit en mycket lyckad strategi – lekfullheten och glädjen som strålar från scenen är smittande. Med den allt genomsyrande humorn bär de upp romanens allvarsamma och angelägna kärna. Som jag ser den: ödmjukhet och förlåtelse varar längst. Våga ifrågasätta, våga upproret, våga vara dig själv!

Text Bianca Gräsbeck
Foto Pette Rissanen

Åbo Svenska Teater: Jane Eyre.
Regi: Susanna Airaksinen. Dramatisering: Camilla Blomqvist och Anna Azcárate. Musik: Kari Mäkiranta. Scenografo och kostymer: Pirjo Liiri-Majava. På scenen: Tuuli Heinonen, Samuel Karlsson, Stella Laine, Amanda Nyman, Monica Nyman, Aaro Wichmann, Bror Österlund. Alma Lillkung, Lilian Salmi.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.