Skulle du vilja ha en robotälskare? Med den frågan inleder Blay Whitby artikeln ”Do You Want a Robot Lover? The Ethics of Caring Technologies”. Egentligen behöver du inte ta ställning till frågan just nu eftersom en hel trupp framtidsforskare, industrimagnater och investerare redan har fattat beslutet för dig – visst skulle du vilja ha en robotälskare. Men trots att ingenjörer och designers arbetar hårt för att konstruera den perfekta robotälskaren, kan man knappast räkna med att det över en natt blir comme il faut att presentera dessa robotar för sina släktingar vid julmiddagsbordet.
I första hand begränsas inte mötena mellan julfirande bon vivanter och robotar av samhälleliga värderingar. Svårigheten ligger djupare i människonaturen. Även om teknologin skulle tillåta en nästintill människolik maskin skulle det obehagsframkallande fenomenet som kallas Uncanny Valley ge sig till känna hos människan. Uncanny Valley, som myntades av Masahiro Mori år 1970, avser det äckel en människa känner inför objekt i stil med robotar eller dockor som till utseende och beteende nästan fullständigt, men inte exakt, liknar en levande människa. (Hypotesen har lagts fram att detta är en evolutionsbiologisk reflex hos människan – för att avskräcka oss från exempelvis lik.)
Utgående från problemet med Uncanny Valley är det därför många som inte förutspår en massiv efterfrågan på robotälskare per post order, åtminstone inte bland individer med mittfårans sexuella preferenser. Och åtminstone inte inom den närmaste framtiden.
Exakt vem kan då egentligen tänkas vilja ha en robotälskare, förutom kanske hard core-teknofiler, eller folk med en fetisch för inorganiska kroppar? I artikeln ”The Ethics of Robot Prostitutes” strävar David Levy till att avdramatisera robotaspekten och hävdar att samma vanliga (företrädelsevis) män som vill ha sex med prostituerade, kan tänkas vilja ha sex med robotar, av samma mänskliga orsaker. Han nämner följande grundläggande tre motiv: (1) variation, (2) befrielse från känslomässiga komplikationer och krav, och (3) sexuell tillfredsställelse som annars skulle förhindras av fysiska, psykologiska, sociala eller andra handikapp.
På grund av den misär som förknippas med prostitution förespråkar Levy utvecklandet av sexrobotar. Och när allt kommer omkring är ju konstgjorda sexhjälpmedel inget nytt under solen. När det kommer till människans sexualitet är kreativiteten till synes oändlig. Uppblåsbara Barbaror och dildon är kanske inte riktigt så intelligenta som framtidens uppkopplade sexrobotar fantiseras vara, men inte klarar organiska könsorgan heller av något IQ-test per se.
En fråga som egentligen är helt absurd är i vilken mån vi skulle kunna utveckla genuina känslor av kärlek till en människoliknande robotälskares artificiella intelligens. Om sexuella relationer mellan två människor kan leda till bestående kärlek, kan då en sexuell relation med en robot locka en människa till förälskelse? Kanske en bisarr förälskelse, men knappast kärlek. För den romantiska kärleken kan inte allena grunda sig på en ensidig känsla eller åtrå, utan på ett ömsesidigt projekt. Och skulle en robot kunna älska dig eller mig?
J ag läser om Melvin Kranzbergs första lag, enligt vilken teknologi i sig aldrig är vare sig god, ond eller neutral. Utan alltid alla tre, beroende på hur vi använder den. Det är nästan på en instinktiv nivå somliga av oss vill moralisera kring teknologi i allmänhet och sexrobotik i synnerhet. Den katolska kyrkan är en självklar kritiker, och så finns de som känner ångest inför en steril framtid där robotar utgör ens närmaste sociala krets.
Men vissa teknofiler åberopar i sin tur John Stuart Mill som i On Liberty skriver att människan är absolut fri att syssla med vad som än behagar henne, så länge de dubiösa handlingarna enbart berör jaget själv. Anhängare av denna liberalism menar alltså att om jag vill involvera mig sexuellt med en robot så har jag all frihet i världen att göra det.
Men frågan är om inte jag i mitt umgänge med min robotälskare skadar mig själv genom att jag förlorar min förmåga att förhålla mig medmänskligt till andra människor, och därmed skadar dem. I så fall skulle jag inte kunna åberopa min Millska absoluta frihet att kopulera med en intelligent maskin.
Problematikerna kring sexrobotar och liknande teknologi behöver ju inte formuleras så svartvitt som jag gör här. Men dessa är spörsmål vi borde föra debatt kring just nu, innan vi så att säga redan transporterats av teknologijättar till en robotiserad framtid, utan att ha blivit tillfrågade om saken i förväg. Till syvende och sist handlar den för stunden stumma debatten om hurudan mänsklighet vi vill ha. Den teknologiska utvecklingen har ingen autonom vilja, utan den är alltid styrd av människan.
Frågan vi borde ställa oss är vilket konsortium av människor vi är villiga att ge vårt carte blanche, att avgöra i vilken grad vi går upp i maskiner och glömmer hur det är att vara en människa av kött och blod, med förmågan att närvarande känna längtan, sorg, lycka, ilska, eufori, ignorans och svartsjuka.
Svartsjuka! Sacrebleu! Det vore omänskligt irriterande att investera € 20 000 i en robotälskare som sen bara skulle falla pladask för och bli störtförälskad i ens bästa väninna! Något för riskkapitalistfuturologer att fundera på.
Båda ovanämnda artiklarna finns i Robot Ethics. The Ethical and Social Implications of Robotics. Red. Patrick Lin, Keith Abney & George A. Bekey, 2012.
