Det europeiska modets historia

av Mira Berndtson

Kläders funktion har knappast någonsin endast varit att skydda mot kyla, fukt och värme. De har en minst lika viktig estetisk och symbolisk aspekt. Genom kläder och accessoarer har människor genom tiderna markerat social status, etnisk och religiös tillhörighet, yrkesgrupp, personlighet, identitet och värderingar. Klädstilar har använts för att uttrycka både samhörighet med och åtskillnad från andra samhällsgrupper. Modet har utformats utgående från allt från behov, materiell tillgång och teknologi till kultur, politik, krig, genus, identitet och värderingar.

Mode speglar alltid den rådande tidsandan och dess ideal. Den franska författaren Anatole France (1844–1924) skriver:

Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?(…) Nej, jag skulle inte ta en roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mer om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.

I dag finns det större frihet och möjlighet till variation inom klädsel än någonsin tidigare. Massproduktion och låga priser har gjort att allt fler kan ta del av det senaste modet. Samtidigt kan vi inte helt lösgöra oss från rådande normer och ideal. En äldre person som klär sig i ungdomsmode skulle till exempel uppfattas som konstig. Även människor som hävdar att de inte bryr sig om mode och kläder tvingas i slutändan att välja en viss sorts klädsel framom andra för att kunna förmedla det här budskapet, eftersom mode så tydligt speglar vilka vi är, eller vilka vi vill vara.

Skiftande skönhetsideal

Mode och skönhetsideal har skiftat genom tiderna, ofta i samband med ekonomisk och social förändring. Vad som har betraktats som vackert har varierat, från de fylliga kvinnokropparna med putande magar under medeltiden till dagens smala och vältränade figurer.

Den populäraste detaljen inom kvinnomodet har varit storleken på dekolletaget. Redan på 1700-talet f. Kr. gick kvinnor på Kreta omkring i urringade plagg. Under medeltiden återkom modet, då urringningen var så djup att mer eller mindre hela bysten var synlig. Det var rätt så okonventionellt eftersom det kvinnliga bröstet var en statussymbol som markerade skönhet, välstånd och hälsa. Med det stränga spanska modet som introducerades på 1550-talet, under den djupt religiösa kung Filip II, förbjöds dock dekolletaget, för att återkomma senare under barocken och rokokon.

Det europeiska modets uppkomst

I Europa revolutionerades synen på klädsel drastiskt under 1300-talet då man började experimentera mer med sömnad och figursydda plagg. Tidigare hade klädseln huvudsakligen bestått av diverse långa, löst sittande tunikor för både män och kvinnor. Nu satsade man i stället på mera åtsittande plagg, som avslöjade kroppens konturer och därmed betonade könsskillnader.

Klädstilarna avlöste varandra och blev mer komplexa. I och med den här förändringen föddes det europeiska modet.

Männen började bära kortare linne-tunikor, som i vissa fall knappt täckte baken (och som med tiden förkortades till skjortor) tillsammans med korta, åtsittande jackor och hosor eller tights över benen. En siluett som är aktuell för män än idag.

I och med att den kvinnliga tunikan figursyddes uppfanns klänningen, som på 1500-talet delade sig i ett liv och en kjol. Urringningen blev också modern på nytt. Eftersom håret ansågs erotiskt laddat täckte gifta kvinnor i norra och västra Europa sitt hår med någon form av huvudbonad som en dok, haklin eller någon form av slöja.

När håret sedan blev mer synligt från 1350-talet framåt, till exempel med en genomskinlig slöja, väckte det till en början opposition, framför allt inom kyrkan, som inte heller mottagit klänningen med förtjusning utan kallat den för ett ”helvetesfönster”.

Sättet att klä sig inom de övre samhällsklasserna hade hittills varit rätt likartat över hela Europa men nu skedde en fragmentering. Distinkta nationella klädstilar utvecklades. Under 1500-talet var skillnaderna som mest markanta, men i slutet av århundradet ledde den strikta, svarta spanska stilen åter till ett mer synkroniserat mode bland den europeiska överklassen.

På 1660-talet fick den franska stilen så småningom spridning för att från och med 1700-talet som modenation nummer ett sätta stilen inom hela Europa. Vid 1800-talets början klädde sig hela västra Europa i stort sätt likadant – lokala variationer var ett tecken på provinsiell kultur och senare den konservativa bonde-befolkningen.

Mode som social distinktion

Även om det var de översta samhällsklasserna som definierade modet så ledde det ökade välståndet i Europa så småningom till att borgerskapet, och i viss mån också allmogen, kunde följa med klädstilarna på avstånd. Det här passade dock inte eliten, vilket enligt den franska historikern Fernand Braudel var en av anledningarna till det snabbt växlande trenderna. På 1660-talet, under den modemedvetna kung Ludvig- XIV:s regim, varierade till exempel det franska modet med upp till sju gånger per år.

Överflödsförordningar, det vill säga lagar som reglerade import, export och konsumtion, har också använts för att styra klädkoden utgående från moral, religion och vad som har ansetts passande beroende på samhällsklass eller kön. För det mesta har de lägre stånden förbjudits att använda kläder, accessoarer, material eller färger som har varit reserverade för adeln eller kungligheter. Att borgerskapet kunde framstå som lika, eller till och med mer välbärgade än den mäktiga adeln var ett hot mot deras legitimitet som den styrande samhällsklassen.

Överflödsförordningarna användes också för social diskriminering av prostituerade och minoriteter. Exempelvis beslöt kyrkomötet i Rom år 1215 att judar och muslimer måste klä sig urskiljbart från resten av befolkningen.

Möjligheten för människor i de lägre samhällsskikten att anskaffa kläder utgående från de senaste trenderna förblev begränsade. Allmogens kläder hade en praktisk aspekt och de återanvändes och reparerades flera gånger innan de kasserades. Nyinskaffade plagg användes till en början som finkläder, därefter som vardags- och arbetskläder, för att slutligen bli hushållstrasor.

Livsfarlig fåfänga

Under 1400-talet präglades det europeiska modet av skinande färger, dyrbara material, överdrifter och extravagans. Plagget skulle få bäraren att se betydelsefull ut.

Blont hår ansågs eftersträvansvärt (Botticellis blonda, bleka Venus representerade det ultimata skönhetsidealet) och människor som besökte Venedig kunde se kvinnor som satt ute på terrassen i solen, med håret utspritt över en platta i hopp om att det skulle blekas. Giftiga kemikalier som kvicksilver och vitt bly användes också för att bleka hyn och ta bort fräknar. De vanställde och brände huden, och kunde till och med leda till en förtida död, men föredrogs ändå framom säkrare  produkter. Ljus hy var ett tecken på att man inte behövde arbeta eller vistas utomhus.

Det är inte bara kvinnor som varit fåfänga genom historien. Den svenska kungen Erik XIV var till exempel ytterst stolt över sina ben, och såg till att visa upp dem i moderiktigt röda nyanser på sitt frieriporträtt till drottning Elisabeth I av England.

Skoklackar har genom historien varit ett tecken på rikedom, något som under renässansen tog absurda former. Både välbärgade män och kvinnor bar så kallade chopines, styltklackar som kunde vara upp till flera decimeter höga, för att skydda sig mot smuts på gatorna. För att balansera på dem krävdes hjälp av en käpp eller en person som höll upp en bakifrån.

Nya mognare ideal

1500-talet bestod av två modeperioder; den tysk-italienska med sitt färgstarka och lyxiga mode under den första delen av århundradet, följt av det stränga spanska modet mellan 1550 och 1618, som kännetecknades av svarta, styva och obekväma kläder i tunga material, med utmärkande kvarnstens- eller spetsprydda pipkragar. Efter reformationen låg fokus på att framhäva egenskaper som dygd, moral och anständighet.

Skönhetsidealet förändrades och den slanka ynglingen omvandlades nu till en stark man med breda armar. Puffärmar upp till en halv meter i genomskärning och puffbyxor blev moderna för män. Den tidigare spröda kvinnan mognade och fick mer fylliga former.  Korsetten gjorde entré under den här tidsperioden tillsammans med vertugallen, en styv underkjol med insydda ringar som skapade en rund siluett.

Barocken

På 1660-talet var Frankrike både Europas mäktigaste stat och dess kulturella högborg. Kung Ludvig XIV, även kallad Solkungen, kom under sin regeringsperiod att definiera stilen bland de europeiska kungligheterna. Peruken, som länge var en väsentlig del av det europeiska modet, härstammar slumpmässigt nog från att kungen som 19-åring drabbades av dysenteri. Han överlevde, men tappade allt sitt hår.

Under den här perioden var det manliga modet mer framträdande än det kvinnliga. Klädseln bestod av en rock, väst, skjorta och knäbyxor. Skärningar, längd, färger och mönster varierade under åren, men i övrigt skulle klädstilen komma att bestå i ett och ett halvt sekel framöver.

Männens mode påverkades främst av modellerna på militäruniformerna och influenser från olika krigsskådeplatser. Den moderna slipsen sägs till exempel härstamma från de löst knutna, relativt långa och färggranna sidensjalar, kallade kravata, som bars av de kroatiska officerarna vid slaget i Steenkerque år 1692, under det Pfalziska tronföljdskriget. Den modeintresserade Ludvig XIV begeistrades av plagget och runt år 1700 var kravatten populär både bland män och kvinnor.

Början till ett mer egalitärt mode

Frankrike fortsatte att dominera det europeiska modet under 1700-talet. Modet under den här perioden påverkade inte bara aristokratin, utan även de lägre samhällsskikten som nu fick möjlighet att bära liknande plagg som eliten, men i billigare och mer robusta material. Nu markerades också skillnad mellan klädsel för hovet och formella tillfällen och mer vardagliga plagg. Kläddesignerna fick mer uppmärksamhet. De första modejournalerna uppstod och lästes också av de lägre klasserna.

Rokokon mellan 1730 och 1780 var den mest framträdande perioden under 1700-talet. Pastellfärger blev moderna och modet dominerades av ljusa nyanser. Kvinnorna bar en hårt åtsittande korsett (som skapade en upprätt hållning och fyllig byst) och en styvkjol kallad panier (som bredde ut sig längs med sidorna) under djupt urringade klänningar, dekorerade med spets, rosetter, blommor och volanger. Fokus låg på byst, midja och höfter. Frisyrerna var höga och extravaganta.

I slutet av 1700-talet, i samband med upplysningen och den franska revolutionen, blev modet enklare, mindre detaljerat och extravagant. Moderna idéer som individualitet, rationalitet och jämlikhet fick genomslag också i modet. Förändringen ledde till att mode inte enbart hade som funktion att signalera klass och kön, utan kläderna skulle även anpassas efter de dagliga rutinerna. Den industriella revolutionen i kombination med förbättrade kommunikationer skapade både en större variation inom mode och en möjlighet för de lägre samhällsklasserna till ökad konsumtion.

Att bära knäbyxor, ett plagg förknippat med aristokratin, blev under den franska revolutionen ett ställningstagande för den gamla regimen och rebellerna som bar långbyxor kallades således sans-culottes. Under 1800-talet ersattes knäbyxorna av långbyxor. Nu fick den manliga klädstilen den utformning som till stor del kom att känneteckna mäns mode ännu idag, bestående av en rock (som senare ersattes av kavajen), väst, skjorta, kravatt, långbyxor och cylinderhatt. Färgtonen var mörk och män skulle generellt klä sig diskret och utan överdrifter. Den manliga klädsnobben representerades av den sofistikerade och eleganta dandyn, ofta en man ur medelklassen, som försökte lura omgivningen att han tillhörde adeln.

Den odugliga kvinnliga figuren

Det kvinnliga modet och idealfiguren varierade enormt under 1800-talet. Empirstilen (1794-1815) med löst sittande klänningar och midjan direkt under bysten (tänk Jane -Austen) ville hylla kvinnans naturliga former. Under romantiken (1830-1855) återgick däremot midjan till sin naturliga plats och korsetten var åter tillbaka för att ge kvinnor en superslank och välformad timglasfigur. Kjolarna blev med tiden allt mer voluminösa och under den andra rokokon (1855-1870) gjorde krinolinen entré. Krinolinen bestod av en ställning med stålringar som kunde bära upp de enorma mängderna tyg. På 1870- och 1880-talet låg fokuset i stället på bakdelen och med en turnyr kunde man skapa illusionen av enorma derrieres.

De smärtsamma och deformerande korsetterna, med syfte att betona kvinnlig svaghet, innebar enorma hälsoproblem. Under 1600- och 1700-talet ledde de till att kvinnor fick missfall eller dog i barnsäng. Kroppsformen blev så förvriden att att de inre organen i vissa fall flyttade på sig då de inte fick plats på sina ursprungliga positioner, vilket i värsta fall kunde leda till en förtida död. Det ansågs lössläppt och moraliskt fel för kvinnor att inte bära korsett. Även män har genom historien burit korsetter för att se mer ståtliga ut.

Kvinnlig frigörelse

1900-talet medförde en aldrig tidigare skådad frihet, funktionalitet och individualitet inom det västerländska modet. Sportplaggen blev allt mer populära och idealet var nu att främja en aktiv och hälsosam livsstil.

Efter att en solbrun Coco Chanel- kom hem från en kryssning på Medelhavet år 1923 blev det för första gången i europeisk modehistoria eftersträvansvärt att vara solbrun. Det associerades med hälsa och ledighet, och nu var det i stället de fattiga fabriksarbetarna med sina inomhusjobb som var bleka.

I och med att kvinnor i allt större utsträckning kom att söka sig till arbetsplatser utanför hemmet och på allvar bli en del av det politiska och ekonomiska samhällslivet förändrades också det tidigare så restriktiva kvinnomodet.

På 1920-talet förvandlades klänningen till ett rakt rör som hängde ledigt på kroppen. I stället för att som tidigare framhäva en kurvig midja låg fokus nu på en androgyn, ungdomlig figur. Den ikoniska flappern med sin korta bobfrisyr, iklädd en knäkort, ärmlös och fransprydd klänning, långa pärlhalsband och pannband med fjädrar blev en symbol för den nya livsbejakande reaktionen på de svåra krigsåren. Flappern rökte, dansade charleston och tillägnade sig ett beteende som tidigare varit reserverat enbart för män.

På 1960-talet började det bli mer acceptabelt för kvinnor att bära långbyxor och det kvinnliga modet kom efterhand att efterlikna det manliga. Det hängde till viss del samman med att allt fler kvinnor nu förvärvsarbetade och ville bli tagna på allvar och avancera på samma villkor som männen. Byxdressen och 1980-talets bredaxlade power suit är exempel på feminiserade modeller av manligt mode för en ny, självförsörjande kvinna som ville framstå som mer kapabel, seriös och mäktig. Woody Allens Annie Hall blev en stilförebild. Den brittiska premiärministern Margaret Thatcher är antagligen det mest framstående exemplet på en framgångsrik och mäktig kvinna.

Identitet och värderingar

Före andra världskriget hade tonåringar klätt och betett sig som sina föräldrar. De förväntades arbeta och bidra till familjens försörjning och gifte sig tidigt. De nya ekonomiska realiteterna innebar att ungdomar kunde bo hemma längre och utbilda sig i större utsträckning. Den nya situationen ledde till en större frihet och möjlighet för unga att själva utforma sin egen identitet och sina egna sammanhang, ofta starkt förknippade med populärkulturen.

På 1950-talet uppkom för första gången i historien således ett skilt ungdomsmode och med tiden utvecklades olika subkulturer som mods, beatniks, rockabilly, hippies,- disco, punkare, hiphop, skejtare, -grunge och lolita.

I dag har var och en möjlighet att utforma sin personliga stil utgående från identitet och värderingar. Många har också tagit politisk ställning i olika frågor med allt från simpla T-shirts med tryck till palestinasjalar och The Black Panthers-uniformen som symboliserade svart stolthet och styrka. N

Foto: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.