Svartsjuka intill vansinnets gräns

av Andreas Holmström

I Johanna Frids roman Nora eller Brinn Oslo brinn utvecklas huvudpersonen Johannas svartsjuka till en allt omfattande besatthet med pojkvännens ex. Romanen gör anspråk på autofiktion, men galenskapsskildringen slår recensenten som lite för rimlig, lite för välskriven och precis, för att verka äkta.

Johanna upptäcker att nya pojkvännen Emil fortfarande har kontakt med sin föredetta,­ Nora. Denna upptäckt, som hon också konfronterar honom med, blir så småningom som att kliva ner i en helveteskrets, svartsjukans alldeles egna. Romanen inleds med att Johanna och Emil åker till hans barndoms Odense när Nora-besattheten börjar, och då är hennes tankar och handling rätt normala och förståeliga. Hon kollar upp Nora på Internet och känner sig underlägsen, utseendemässigt och socialt. När Emil berättar att han ska träffa Nora senare under sommaren ifråga­sätter hon nödvändigheten i detta. Men sedan vidgas mellanrummen: avstånden till Emil och hans föräldrar, språkförbistringarna mellan deras danska och Johannas svenska, ambivalensen inom henne själv, och inte minst en pågående plåga i underlivet.

Johanna i Johanna Frids hyllade Nora eller Brinn Oslo brinn delar namn och biografi med sin författare, det rör sig alltså om en så kallad autofiktiv roman. Nu är detta inte något avgörande för boken – det är istället den galna svartsjukan som är det centrala. Men det presumtivt självbiografiska ligger där som en vibrerande undertext.

Konfrontationer med och förklaringar från den känslomässigt orubbliga Emil ändrar ingenting. Tiden går visserligen. Emil väljer att inte träffa Nora, han flyttar till Johannas Stockholm, de bor inte ihop men är fortfarande tillsammans. Samtidigt som allt detta sker utvecklas hennes svartsjuka intill vansinnets gräns. Hon sparar bilder av Nora på sin mobil, följer hennes mammas Instagram dagar och nätter igenom bara för att få en glimt av henne. Parallellt med detta får Johanna veta att det som från början sas vara en ofarlig cysta på äggstocken är endometrios, alltså att livmoderslemhinna växer utanför livmodern. Den mentala smärtan följs åt av en fysisk smärta: Två delar av samma sjukdom.

Johanna träffar aldrig Nora. Förutom bilderna på nätet så blir Nora något hon fantiserar fram, Johannas egen skapelse. Hon växlar mellan att vilja utplåna henne och att vilja vara hon, att ha hennes liv och familj. Johannas egen familj är icke-existerande, och även Emil och deras kärlek tecknas med tunna linjer. Det svarta vansinnet är alltjämt romanens centrum. Det dåliga självförtroendet, känslan av att inte vara värd detta liv, lever kanske i botten av hennes svartsjuka. Men när hon gång efter annan kliver över den normala anständighetens gränser så blir svartsjukan till något annat, nämligen till pur mani. En mani som blir hennes livsluft och hennes kärlek. Den Nora hon skapar blir hennes kärlek, vem Nora egentligen är förblir oväsentligt. Blicken på den andra, och fantasin om den andra, är det ojämförligt viktigaste. Romanens Johanna framskapar likt författaren Johanna sina egna världar, och sjukdomar.

Johanna Frid berättar med ett friskt och rått språk i korta rappa kapitel, blandar svenska, danska och norska i ett självsäkert flöde. Stilen känns igen från diktdebuten Familje­epos häromåret, som hon skrev tillsammans med Gordana Spasic. Den språkliga glädjen och den svarta humorn är också densamma, även om metaforerna stundtals är väl vacklande och humorn ibland väl ansträngd. Texten är också doppad i litteratur, citat och anspelningar, bara det att benämna sin nemesis Nora talar sitt tydligt litteraturhistoriska språk.

Det sjuka begäret som är romanens svarta tråd blir till slut lite … löjligt. Eller kanske bara mänskligt. Men även om Nora eller Brinn Oslo brinn är en (föregivet) autofiktiv roman är dramaturgin lite för precis. För galenskapen hos Johanna Frid är ändå rimlig, verkar kalkylerad, tillrättaskriven och litteraturgjord. Om nu denna besatthet också har funnits i verkligheten hade det varit intressant att läsa hur det verkligen var. Kanske.

Johanna Frid:
Nora eller Brinn Oslo brinn.
Ellerströms, 2018.

Foto: Jennifer Sameland. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.