Då jag för tio år sedan på min första arbetsdag klev in på Rena kläder-nätverkets presskonferens (i alldeles för fina kläder – det var ju en tillställning ordnad av medborgarorganisationer) publicerade nätverket sin första granskning av hur finländska klädföretag sköter sitt ansvarsarbete.
Resultaten var inte smickrande. Få företag hade trovärdiga metoder för att försäkra sig om att arbetsförhållandena hos underleverantörerna var skäliga. Anmärkningsvärt är att flera företag då, år 2010, rakt ut konstaterade att de inte har någon kontroll över fabrikerna, och en del ansåg att det inte ens är deras ansvar att försöka.
Förutom att jag sen dess har lärt mig NGO-sektorns klädkod (det ska vara trovärdigt men ändå avslappnat), så har också finländska klädföretag lärt sig mycket om ansvarsfrågor.
S-gruppen – en av de största klädförsäljarna i Finland – talar om radikal transparens och det är väldigt få företag som inte skulle medge att de har ett ansvar att arbeta för att kläderna de säljer har tillverkats utan människorättskränkningar. Ändå är branschen fortfarande ökänd för usla arbetsförhållanden och svältlöner.
Tidigare i år såg vi en unik kampanjkoalition då 140 medborgarorganisationer, fackförbund samt små och stora företag tillsammans arbetade för att Finlands nya regering skulle binda sig till att stifta en lag om företagsansvar. Lagen skulle göra det obligatoriskt för företag att kartlägga vilken inverkan deras verksamhet har på mänskliga rättigheter och att förebygga eventuell negativ inverkan. Enligt regeringsprogrammet kommer regeringen att göra en utredning om saken med målsättningen att stifta en lag.
Det kan ju tänkas att den här typen av försiktighetsprincip borde vara en självklarhet, men problemet med mänskliga rättigheter är följande: enligt internationell rätt ligger det på Bangladeshs ansvar att se till att bangladeshiernas mänskliga rättigheter tryggas, också i klädfabrikerna.
Det var först FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter år 2011 som gjorde en liten, men betydelsefull distinktion genom att klargöra att även om staterna ansvarar för att trygga mänskliga rättigheter så har också företag en skyldighet att respektera dessa rättigheter.
FN-principerna är inte juridiskt bindande och även om det kan kännas ganska luddigt alltihop så är det häri som grunden för företagsansvar ligger just nu. I en del andra europeiska länder pågår processer för att stifta lagar baserade på de här principerna och den mest ambitiösa lagen finns i Frankrike, i kraft sen 2017.
Som bäst pågår också förhandlingar om ett internationellt bindande avtal för att förbättra rättsskyddet för offer för människorättskränkningar kopplade till affärsverksamhet. Den årliga och femte i raden av förhandlingsrundor äger rum i FN:s människorättsråd i Geneve i oktober. Här har alltså Finland som EU-ordförande möjlighet att ta en konstruktiv roll. EU har hittills gått från att högljutt kritisera processen till att tiga och hota med att dra sig ur.
Mycket ska ännu till för att det här avtalet ska bli verklighet och dessutom ambitiöst nog för att ha en verklig inverkan. Det är ändå klart att vi nu, 30 år efter att transnationella värdekedjor blivit vardag, måste ta steget till juridiskt bindande ansvar för företag som gäller också deras verksamhet i andra länder.
