Lilla Teaterns nya konstnärliga ledare Jakob Höglund satte upp Kalevala på Åbo Svenska Teater utan en enda man på scenen. Det frigjorde berättelserna från dammiga stereotypier.
Vi har svårt att hitta en tid för intervju som passar, Jakob Höglund och jag. November är visserligen alltid en bråd tid för kulturarbetare: alla som arbetat inom kulturbranschen vet att det är då det är deadline för en uppsjö av stöd- och stipendieansökningar. För Höglund är det lite extra bråttom: då vi träffas en tidig måndag morgon har han hunnit arbeta som konstnärlig ledare för Lilla Teatern i Helsingfors i exakt två veckor.
– Vi kan säga som så att jag har inte ens hunnit skaffa en jobbdator ännu.
Höglund säger att han upplevt sig trivas till och med överraskande bra i den nya omgivningen, detta efter över ett årtionde av en mer kringflackande existens – i år har han hunnit regissera två storproduktioner: Kalevala på Åbo Svenska Teater och Romeo+Julia på Vasa stadsteater.
– Dels har Lilla Teatern en historia av att sätta upp väldigt skarpa, nya pjäser och har ofta varit den teater som först satt upp nya, intressanta texter i Finland. Men det passar också min egen teatersyn att blanda detta med underhållningsteater. Jag kan ärligt säga att ibland då jag själv går på teater efter en lång arbetsdag, är det oerhört skönt att bara underhållas eller bli känslomässigt dränerad och inte behöva använda hjärnan destomera.
– Jag har en vilja att nå ut till en bred publik med mina uppsättningar, men det betyder inte att det skulle behöva vara konstnärligt ointressant.
Lilla Teaterns förra chef Marina Meinander initierade tidigare i år en diskussion om teaterhusets profilering då hon beklagade att pjäser som upplevdes som väldigt bra och aktuella hade svårt att hitta sin publik. I en intervju i Svenska Yle medgav hon att hon inte personligen reflekterat djupare över Lilla Teaterns profil och ”branding”. Enligt Höglund hör det ändå till teaterns roll som en del av Helsingfors stadsteater att erbjuda en bred flora av uppsättningar, inklusive musikteater och farser, alla lika konstnärligt ambitiösa inom sin stilart.
– Jag har funderat en hel del över teaterns profil, och den här blandningen av olika typer av teater passar mig utmärkt. Det lär utkristallisera sig småningom hur repertoaren påverkas av min person.
Välkommen debatt
Höglund säger att han är förtjust i korsningar av olika stilar och uttryckssätt. Han har själv en bakgrund som både regissör och koreograf, och musik och dans är starka inslag i de flesta av hans uppsättningar. Det som upplevts som speciellt i ÅST:s Kalevala är användningen av dockor på scenen, något han säger att gjorde bland annat marknadsförningsavdelningen i Åbo lite nervös.
– Vi funderade mycket på om vi alls ville använda ordet ”dockteater” i marknadsföringen eftersom det finns en allmän fördom om att dockteater är något som passar enbart för barn.
I efterhand är det just användningen av dockor som speciellt hyllats av recensenter, och föreställningen visade sig vara en framgång såväl kommersiellt som konstnärligt.
Kalevala är en uppsättning som Höglund återkommer till i flera repriser under intervjuns gång, Pjäsen har prisats av en enad kritikerkår och har blivit en framgångssaga för teatern, något som Höglund säger att han själv överraskades över. Över 20 personer står på scenen på en teater som till vardags har en handfull anställda, och det är en nästan banbrytande korsning mellan teater, koreografi och dockteater, gjord som ett samarbete mellan ÅST, Novia och Konstakademin, lika mycket ett utbildningsprojekt som en teaterpjäs. Enligt Höglund var det den svåraste pjäs han någonsin gjort, och han hade själv svårt att tro att den skulle tilltala en bred publik.
– Jag tror att jag fortfarande inte riktigt har lyckats ta in alltsammans, men det känns som om föreställningen är en av de stora vändpunkterna för mig.
Föreställningen har också diskuterats i mer kritiska ordalag, sedan tidskriften Long Play uppmärksammade att de studerande som medverkat tidvis har arbetat utan skälig lön. Höglund var som anställd regissör inte ansvarig för de medverkandes anställningsförhållanden, men han säger att han tycker att det är bra att diskussionen förs, eftersom alla institutionsteatrar i Svenskfinland har någon form av samarbete med studerande.
– Det är bra att avtalen för skolsamarbeten granskas, så att reglerna blir tydligare. Det vinner alla på. Samtidigt är det viktigt för både skolor och teatrar med samarbete. Teaterscenerna är en plattform för de studerande medan de studerande ingjuter nytt liv hos teatrarna.
Fler kvinnor tar plats
Jakob Höglunds teater ser mycket ut som ”modern teater” ofta gör i dag: mycket berättas genom det fysiska uttrycket snarare än genom dialog, dekoren är ofta avskalad och stilren, men effektfull, och könsbegreppen är inte sällan flytande. Det sistnämnda ser han som en av de stora trenderna inom teatern i dag.
– Eller kanske mer en naturlig utveckling än trend. Det har i alla fall alltid varit intressant för mig, eftersom jag aldrig har känt mig bekväm i den stereotypa mansrollen. Därför tycker jag att det är intressant hur kön gestaltas på scenen. Jag har ett intresse av att tackla könsroller så att jag inte reproducerar gamla normer på scenen. Till exempel i barnteater är det viktigt för mig att inte ge barnen den bilden av könsroller som jag fick då jag var liten, som fick mig att känna mig obekväm, utan hellre gestalta värld där man är fri att välja själv vem man är.
Könsrollerna nämner Höglund som en av orsakerna till att han tyckte att det var intressant att sätta upp Romeo+Julia på Vasa stadsteater.
– Trots att det än gammal pjäs, är Romeo och Julia överraskande moderna i sina könsroller.
Vidare pekar Höglund på det faktum att det spelas allt mer teater skriven av kvinnor, att fler och fler kvinnliga regissörer ges utrymme på scenerna, och att det överlag sätts upp mer berättelser om kvinnor.
– Ett mycket fint exempel är Susanna Alakoskis Bomullsängeln som sätts upp på Wasa Teater nu, som handlar om arbetande unga kvinnor I början av 1900-talet vid bomullsfabriken i Vasa.
I Höglunds egen uppsättning av Kalevala spelades ingen av rollerna av män, utan att det i sig gjordes något nummer av det.
– Kalevala skrevs under en annan tid, alla protagonister i boken är män, och det ville jag förhålla mig till. Jag funderade på hur man kunde komma förbi könsrollerna och nå fram till det som var universellt i historierna, och hur man skulle tackla dem i dag.
Enligt Höglund gjorde valet att ensemblen slutade tänka på kön då de repeterade pjäsen och i stället fokuserade på berättelsen.
Foto: Janne Wass
