Leif Salmén in memoriam

av Cay Sevón

Cay Sevón minns journalisten, poeten, essäisten och aktivisten Leif Salmén (1952–2019).

Leif Salmén dog den 19 november 2019 på sjukhus i Helsingfors. Dödsbudet kom samma dag ut via Svenska Yle och uppmärksammades synligt i Yles sändningar och i dagspressen. Journalisterna förstod Leifs betydelse ur sitt yrkes synvinkel. På Yles valtenter var han ”en av de bästa och hårdaste, såväl på sin tid som kanske någonsin”, sa Tarmo Ropponen, före detta kollega och redaktionschef på Yle. De minnesbilder Leif lämnade hos den stora publiken hänför sig till hans tid som politisk redaktör, från mitten av 1970-talet till slutet av följande årtionde. Men oberoende av hur enastående han var i TV-rutan, är de som minns honom så allt färre. En del intervjuer av och med honom och finns bevarade i Yles arkiv och andra källor, men ändå är det hans essäsamlingar, lyrik och prosadikter som kommer att leva kvar.

Leif skrev böcker under hela sitt vuxna liv. Född 1952 utkom hans första diktsamling, Vår korta stund tillsammans, när han var 24 år. Under 1970 och 80-talen kom fem diktsamlingar, två prosaböcker och två radiopjäser. Under den här tiden jobbade Leif på FNB, på Lilla Teatern, frilansade på Svenska Yle, blev anställd där (Veckans Puls och TV-Nytt) och gjorde bland annat de minnesvärda valtenterna på finska sidan. Efter avgången från Yle fortsatte utgivningen i jämn takt. Medelhavets städer och Orienten växlande som bakgrund för filosofiska och politiska iakttagelser med det Finland som han inte kunde lämna. Därefter åtta böcker, två skådespel och tillsammans med ungdomsvännen Matts Dumell manuset till en TV-dokumentär inför Finlands 100-årsjubileum 2017.

Jag är ingen litteraturvetare. Med fördel kan man hitta Tuva Korsströms artikel om Leif i Biografiskt lexikon för Finland (2011, på nätet 2014), där hon analyserar utvecklingen från den första diktsamlingens kampanda, rättvisepatos och framtidstro, till de senare diktsamlingarna där han vuxit ur den marxistiska vokabulären men bibehållit sin ifrågasättande attityd. ”Han har blivit alltmer stilsäker, alltmer desillusionerad, alltmer beläst och berest. Med samlingen Ikon hittade han den optimala formen för sin poesi i en serie surrealistiska prosalyriska stycken.”

Bättre skickad känner jag mig att diskutera Salméns samhälleliga prosa. Skärpan som kännetecknade hans journalistiska arbete finns ännu tydligare utsagda i essäsamlingarnas uppgörelser med den internationella politiken. I Promenader i Lenin-parken (2000) får Rysslands och Turkiets bombräder – Ryssland i Tjetjenien och Turkiets förtryck av kurderna – en kuslig prägel av förutsägelse tjugo år senare. Salmén upplever de intellektuellas upprop för kurdernas rättigheter (1999), -undertecknat från Finlands sida av Georg Henrik von Wright och –Johannes Salminen, ”som en blixt som lyste upp nattmörkret”. Salmén själv rör sig i Salminens fotspår i Medelhavets kulturer. Rör sig i texterna – rörde sig i levande livet.

En till alla delar aktuell text av Salmén, rubricerad ”Svaret är solidaritet”, finns i antologin Demokratins öde, som Magma gav ut 2017 inför Finlands 100-årsjubileum. På en dryg sida skisserar han elegant den liberala demokratins historia från 1800-talets mitt, via kapitalismens gyllene epok med sin kulmen på 1980-talet, till den nyliberala revolutionens seger. I Europa sätter hotbilder det politiska systemet i gungning. Demokratin har blivit en skenbild, proteströrelserna sprider sig. De som protesterar upplever att deras valda representanter har kapitulerat inför de globala finansmarknadernas diktat. Salmén gisslar EU:s brist på demokrati: självutnämnda maktfullkomliga beslutsfattare (”eurogruppen”, ”trojkan”, Europeiska Centralbanken) står utom all demokratisk kontroll. Populismens fara ligger i att ett mytiskt ”folk” exklusivt har alla goda egenskaper. Ett skräckscenario är möjligt, där liberala eliter står mot illiberala väljare. Som den journalist han (också) är, ser Salmén att mediernas sensations- och personfixerade rapportering bidrar till att förstärka bilden av en lika impotent som inkompetent politisk klass. Salméns slutsats: ”Om den europeiska demokratin skall vara värd sitt namn måste den alltså eftersträva ett upplyst medborgarskap där respekten för individen paras med en fördjupad medborgerlig solidaritet.” Därav namnet på hans bidrag.

Inte allt i essäsamlingarna är politik, historia eller filosofi. Naturupplevelser: sol på vatten, vindar, fåglar, öar – stora och små, i Finland eller Karibien, vilka som helst, får sin beskrivning. Kulturtraditioner – också de i många världsdelar och miljöer – och kärleken till människan och människorna är lika glödande som sin motsats, avskyn över maktkoncentration, översitteri, misantropi och våld.

Jag har känt Leif Salmén i nästan hela mitt liv, och i hans. Vi var små, jag nio och han sex, när vi deltog i ett underhållningsprogram för barn, först på scen och i radio, efter ”framgången” som TV-program. Därefter en hörspelsserie för barn, där Leif var familjens lilla pojke och jag var hans japanska barnsköterska. För mig var upplevelserna höjdpunkter, varför jag följde med Leif i offentligheten: Framgången som pojksopran i Sound of Music. Intervjuad som kring tioåring på ett internationellt barnläger i USA, där han som den enda, på några veckor, hade lärt sig nog engelska för en intervju. Mångsidig begåvning, redan då. Så en intervall, tills vi möttes inom FSS, Finlands Svenska Skolungdomsförbund, han femton och jag (fortfarande) tre år äldre.

Lefa kom med i FSS verksamhet som en påstridig allvetande konservativ. Sådana pojkar gick det 14 på dussinet inom FSS på den tiden, kumpanen Nalle Wahlroos var en annan. Snart var de båda partilösa (fritt svävande) radikaler. Jag hade varit utbyteselev i San Diego 1966–1967 i virvelvindarna av Vietnamdemonstrationer och Black Power. Till en början, när jag kom med i FSS styrelse på elevriksdagen i juni 1968, visste jag mer om revolutionen än Lefa och Nalle, men inte länge. De två var olika till sin läggning: Nalle läste jämt och mindes allt, upprepade allt. Lefa var också beläst, men talade så man förstod.

Leif blev FSS generalsekreterare hösten 1968, den yngsta någonsin. Hbl gjorde en stor intervju med den sextonåriga nya generalsekreteraren (1.11.1968). Han ville ”verka för en reformerad grundsyn på uppfostran”. Han hade själv ”gjort revolt mot hela det auktoritetsbundna skolväsendet genom att helt enkelt sluta skolan”. Leif planerade att tentera sina två sista skolår privat, vilket inte skulle bli svårt. ”Jag har alltid haft lätt för mig i skolan”, sa han, och hänvisade i sin (redan då) självironiska stil om sina tidigare år ”när jag var ’liten och söt’ – sjöng i radio och i TV och alltid fick speakerkommentaren ’och dessutom har han 9,99 i medeltal’”. Jobbet på FSS var halvdags, men takten intensiv.

1967–1969 såg en kollektiv politisk förskjutning inom en betydande och synlig del av den finlandssvenska gymnasievärlden, precis som inom den finska – och bland de unga i stora delar av världen. Lefa ringde mig i april 1969 och frågade om jag ville bli ordförande i FSS arbetsutskott. Förbundsordförande var Ralf ”Friba” Friberg, senior och socialdemokrat, vice-ordförande Barbro Appelqvist, ordförande i föreningen Akademisk Höger. Styrelsen kunde kallas pluralistisk enligt praktiken ”everything goes”. Jag var abiturient, med i styrelsen och i redaktionen för FSS tidning Svensk Ungdom, men skolan hade upptagit det mesta av min tid. Efter att jag blivit AU-ordförande sågs Lefa och jag nästan dagligen. Vi hängde tillsammans med andra aktivister på FSS kansli på innergården vid Stora Robertsgatan. Vi uppvaktade ministrar och riksdagsgrupper. Det var TV-debatter och -nyheter och insändare i Husis i olika kombinationer. Vi förberedde Dagsverket för Mocambique och Zambia. Jag misstänkte i min dagbok att Lefa och Nalle inte litade på min ”arbetsförmåga” och de kallade mig också skämtsamt för kanslist. Skämtsamt? Någon måste ju göra grovjobbet. I styrelsen på tolv var vi fyra flickor. Uppskattningen av flickor (och kvinnor) var inte vad den är idag.

Den finlandssvenska elevriksdagen i juni 1969 i Hangö föregicks av en maktkamp där en opposition mot en ”ideologiskt färgad linje inom FSS” (Vasabladet 10.5.1969) blev allt synligare. Ny Tid intervjuade Salmén (16.5.1969) som berättade att en stark aktivering var karakteristisk för verksamhetsåret. ”FSS utvecklingsperiod från en kulturhärd i det finlandssvenska reservatet till en modern kraftig intresseorganisation börjar nå sitt mål”, enligt Salmén, ”men visst har oppositionen möjligheter […] på grund av den kraftiga organisationsapparaten man kan ana bakom den”. Oppositionen leddes av Henry Wiklund, skattmästare i Svensk Ungdom (SFP:s ungdomsorganisation, inte att förvecklas med FSS tidning med samma namn). På elevriksdagen blev frågan om Salméns framtid som generalsekreterare det som slutgiltigt avgjorde splittringen av förbundet. Gamlakarlebyelever hade i en motion(!) krävt Salméns huvud på ett fat och även om inte precis det beviljades, fick Salmen tummen ner. En omröstning skedde mellan Wiklund och ”vänsterns” kandidat, socialdemokraten Jackie Furstenborg, Wiklund valdes. Tolv kandidater (bland dem jag) avsade sig val. I omröstning om den nya styrelsen röstade en tredjedel blankt. Wiklunds styrelse blev en ”ren” lista, med en flicka och tio likasinnade män och Mats Brommels som ny generalsekreterare. Efter besluten marscherade 45 delegater ut ur salen, beslöt grunda rörelsen Elev -69, höll ett eget ”konstituerande” möte och valde en ”centralkommitté”, med avsikt att återta makten inom FSS.

Den kampglada amöban Elev -69 började organisera sig, nu utan kontor och kontanter.

Centralkommittén sammankom, Lefa givetvis som en central organisatör och ideolog. Jag hängde med, allt mera splittrad och redan med uppdrag inom studentorganisationer. Snart tog universitetet (och studentstrejker) övertaget. För Lefa gick det annorlunda. I uppslagsverket Vem och vad (2010) finns antecknat att Leif Salmén 1969–1973 bland annat var hamn-, byggnads- och metallarbetare. Under den här tiden var han partipolitiskt aktiv inom yttervänstern. Därtill tog han studenten privat. Han gjorde det aldrig lätt för sig.

Leif blev aktiv inom folkdemokraternas (DFFF) gamla svenska ungdomsförening i Helsingfors, Avant rf., till vilken gymnasisterna anslöt sig en masse. Man grundade politiska sånggrupper, gav ut en tidning och pamfletter. Ledningen började se sig som en del av kommunisternas vänsterfalang, den som kallats taistoiter. Leif blev också snart medlem i Finlands Kommunistiska partis (FKP) svenska sektion och deltog i DFFF:s svenska arbete. Vi möttes sporadiskt i de här sammanhangen. Han var tillsammans med Nalle Wahlroos en av deltagarna i den sista bildningskursen som Folkets Bildningsförbunds (FBF) legendariska sekreterare Harri Edgren höll 1974. Leif och Nils Torvalds satt i FBF:s styrelse 1974, då majoriteten inom FKP avpolletterade Edgren från posten som förbundets sekreterare. Salmén och Torvalds marscherade ut från mötet.

Leif Salmén inledde sina studier vid Helsingfors Universitet 1971. Filosofin var hans huvudämne, och studierna under professor Erik Stenius framskred bra. Dessutom läste han språkvetenskap, litteratur, historia och politologi vid de filosofiska och statsvetenskapliga fakulteterna. 1976 ansåg Leif att universitetet inte längre kunde ge honom något. I Heta Muurinens intervju 2015 för Helsingfors Universitet i serien 375 Humanistia (375 Humanister, finns på HU:s nätsidor), säger Leif sig inte ha ångrat sitt beslut, även om han inte övergav filosofin, utan har sysslat med filosofi i hela sitt liv. Hans livsverk, som det finns i hans böcker, bekräftar.

Svenska litteratursällskapet förstod tidigt Salméns litterära begåvning och prisbelönade honom sex  gånger, den första redan 1979. Priser och arbetsstipendier fick han, förutom inom den finlandssvenska kulturkretsen, också inom den finskspråkiga och i Sverige. I en tv-intervju med Leif 2014 frågade Barbara- Savolainen honom om vad han levde på efter att han hade slutat på Yle. ”Priser och stipendier”, var svaret.

Vi träffades sporadiskt under åren, Leif och jag, på Litteratursällskapets diskussioner och dylikt. Kramade om varandra och utbytte snabba ”hur har du det?”. Min sista kontakt med Leif var hans e-post den 24 oktober i år. ”Hej Cay, det var roligt att höra av dig och naturligtvis uppmuntrande att min text om Katalonien väckte gensvar, särskilt då en så förbluffande mängd tidigare vänstervänner och aktivister tiger still eller vänder ryggen när piskorna igen viner.” Leif kritiserar ”en moderiktig ’liberal’ hållning som inför det centrala problemet förtryck-revolt tar sin tillflykt till påstått givna och oproblematiska sloganer – ’rättsstaten’, ’icke-våld’, ’legitimitet’ – utan att någonsin ifrågasätta det konkreta maktförhållandet och den konkreta praxis som formar konfliktsituationen. Det är svagt och impotent och leder naturligtvis till slutsatsen att vi lever i den bästa av världar.” Så tackar han för materialet som jag hade fått av min bror, juristen Kjell i Bryssel, och hade vidaresänt till Leif. ”… jag har användning för det! I min kommande bok, där jag skriver om ’mina’ medelhavsstäder ingår ett avsnitt om Barcelona där den katalanska rörelsen givetvis figurerar.

Varma hälsningar.

Lefa”.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.