En humoristisk Houellebecq

av Andreas Holmström

Mitt intryck är att ni helt enkelt är på väg att dö av sorg”, säger en läkare till huvudpersonen Florent-Claude i Michel Houellebecqs senaste roman. Det är ett intryck som läkaren inte är ensam om. 46-åringen med det omöjliga namnet lever ett lika omöjligt liv, och trots sin unga ålder är han vid randen av sin tid på jorden. Till det yttre verkar allt bra: han har en ung flickvän, ett välbeställt arbete på jordbruksdepartementet, och bor flott i Paris. Men Florent-Claude har alltför länge låtit sig ”fösas omkring av omständigheterna” och nu är det slut med det. Så han lämnar sitt jobb och sin lägenhet – utan att nämna något till flickvännen – och sticker iväg, jagad av denna sorg. Efter att länge letat efter ett hotell som tillåter rökning så hittar Florent-Claude ett, men vad ska han göra förutom att röka? Supa och frossa i mat är några andra favoritsysselsättningar, men de fyller knappt ett tomt liv. Så återstår bara minnena av ungdomens kärlekar, särskilt Camille. Sedan? Sedan lämnar han Paris för landsbygden, söker upp sin enda vän, bonden och adelsmannen Aymeric. Hela tiden hemsökt av tiden med Camille, försjunken i sorg och förlamad av antidepressiva tabletter – därav romanens titel, Serotonin.

Florent-Claude är en typisk Houellebecq-gubbe, livs- och samhällscynisk och mer eller mindre misogyn. Han bär på självmords-och mordidéer, och åtskilliga sexuella fantasier även om medicineringen gjort honom liknöjd och impotent. Men trots sin uppgivenhet och ensamhet så är han uppfriskande förbannad på folk och företeelser. En ilska som slår åt många håll, men huvudilskan slår mot den samhällsmaskin som söndrar det mänskliga hos människan. Filantropin, kärleken och sexualiteten. Här tar Houellebecq också tydligt ställning för bygden, markens geologi och bönderna, mot det känslolösa kapitalet. Men eftersom hans gubbar är så illusionslösa så är det inget positionerande som skuggar romanens komplexitet. Som läsare kanske man istället är upptagen med att en obehaglig pedofilhistoria är så avmätt berättad, eller att Florent-Claude helt hjärtlöst är nära att döda ett barn, eller irriteras av Houellebecqs pedagogiska utflykter i populärkultur eller fransk historia. För den franska litteraturens – närapå parodiskt lämpliga enfant terrible skriver så rappt underhållande och ”provocerande”, att det är svårt att värja sig.

Serotonin är Michel Houellebecqs mest resignerade roman hittills, men kanske också den mest humoristiska, som i dessa rader: ”det tredje millenniet var kanske ett millennium för mycket, på samma sätt som man talar om en match för mycket när det gäller boxare”. Denna eggande svartsyn och detta skämtlynne, parat med ett traditionellt litterärt berättande – narrativ framåtrörelse, riklig karaktärsbeskrivning och analepser – gör Houellebecq till en väldigt tillgänglig författare. Små naglar i ögat på den allmänna moralen och sporadiska skandaler bidrar också till hans posto i det mediala ljuset. Och även om Serotonin inte är Houellebecq som allra bäst, så är hans berättelse om ensamheten och kärlekslösheten i en avdomnad samtid, en berättelse med universell klangfärg.

Michel
Houellebecq:
Serotonin.
Översättning: Sara Gordan.
Bonniers, 2019.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.