De kommer varje höst mot slutet av november, lika säkert som amen i kyrkan. Böckerna om Vinterkriget och debatterna i insändarspalterna om kriget, och huruvida det kunde ha undvikits 1939. Det är nu åttio år sedan, men varje år grävs skyttegravarna på nytt, inom och utanför historikernas läger i Finland och Ryssland. Nato-anhängarna behöver arvfienden och det ständiga hotet från Ryssland för sina scenarier. Underförstått: Vladimir Putin i dag = Stalin 1939. Just ingen talar om fred och neutralitet för Finland – i historien och framtiden.
Den underliggande fixeringen vid 1900-talets krig i alla frågor som rör Finland och Ryssland verkar vara evig och blommar årligen upp vid självständighetsdagen den 6 december. Historikerna fortsätter krigen på sina egna fronter, som partisaner i bägge länder.
Om inte namnet redan vore reserverat, så kunde Vinterkriget mycket väl heta ”Det Stora Fosterländska Kriget” också hos oss. I Ryssland är ”VOV”, Velikaja Otetjestvennaja Vojna 1941–1944 ett lika heligt krig, som ska skrivas med stora bokstäver. Alla länder konstruerar gärna egna namn på sina krig. För att avnationalisera Finlands historia har professor Henrik Meinander på sistone försökt ta i bruk de enkla termerna Första världskriget och Andra världskriget också för våra hemlagade krig, Inbördes-, Frihets-, Vinter- och Fortsättningskrigen.
Namnen är konstruerade under eller efter själva krigen – vem kunde veta att Höstkriget 1939 skulle förevigas som Vinterkrig eller Sommarkriget 1941 bli ett Fortsättningskrig? Som namn är ”Fortsättningskriget” ett påhitt av doktor Lauri Hakulinen, känd fennicist och språkforskare, som likt många akademiska kolleger var i propagandaväsendets tjänst. Det skulle bli en fortsättning på Vinterkrigets hjältemod och återställa Finlands storhet. Toisin kävi, som man säger på finska. Finland förlorade två krig.
Intresset i Finland för att misskreditera Rysslands historia, alla epoker och alla kategorier, är konstant. Det är inte alltid lätt att skilja politiskt influerad illvilja från en mera intresselös historieforskning – någon välvilja i förhållande till Ryssland är sällsynt. Arkivmyndigheterna har just nu att ta ställning till ett förslag om en fullständig genomgång av alla finländares öden i Sovjetunionen under 1920- och 1930-talen. Samma finska kommunister som på sin tid var statsförbrytare och satt i fånglägren hos oss har blivit nyupptäckta som ”våra gossar” och kommunismens offer. Samma omätliga tragik gäller visserligen också alla andra folk inom Sovjetunionen med ett ännu större antal offer och arkebuseringar. Nu vill man på något sätt se finländarna i Sovjetkarelen – före detta Stor-Finland – som våra landsmän i förskingringen, med evig hemortsrätt i dagens Finland.
Men sakta växer en parallell, alternativ finsk-rysk värld fram, utan krig, utan fångläger och arkebuseringar. Någorlunda normala kontakter, resor, inköp och nöjen, även om två stora hinder finns kvar: de kyrilliska bokstäverna och visumtvånget. Den kan studeras på Allegro-tågen från Helsingfors till S:t Petersburg, bland allt fler resenärer i bägge riktningarna. Annorlunda än på Sverigebåtarna, men snabbt, bekvämt och fridfullt. Man slipper dessutom köerna, de eviga förseningarna och de förnedrande avklädningsscenerna på flygfälten. I tåget behandlas man ännu som en passagerare, inte som en förbrytare, märkligt nog. Ryssland borde ju vara fullt av banditer, även resande sådana.
I S:t Petersburg är inte allting som förut. Ännu fler belgiska ölschapp och grusiska restauranger präglar stadsbilden. Men i övrigt finns just nu, inför nyåret, som vanligt allt mellan himmel och jord att bese och begrunda. I Konstakademins jättelika 1700-talsbyggnad pågår en liten utställning om vår landsman, Albert Edelfelt och hans porträttbeställningar för det ryska kejserliga huset. Det var också hans konstakademi, i vår större huvudstad, där han ställde ut otaliga gånger. Utställningen har kommit till på initiativ av Finlands institut i S:t Petersburg och den energiska institutschefen Sani Kontula-Webb. Inte ett ord om detta i våra tidningar.
Ilja Repin, Rysslands stora nationalkonstnär från 1800-talets slut och vår landsman från Kuokkala på Karelska näset efter 1917, hyllas till 175-årsdagen med en megastor utställning i Ryska museet. Här finns allt från ”Pråmdragare vid Volga” och ett tvärsnitt av hela Ryssland i porträttform till monumentalmålningen ”Finska storheter” med Mannerheim, Sibelius, Eliel Saarinen och tiotals andra från 1922. Inte heller om detta ett ord i våra tidningar.
Kring mitten av november fylldes stadens teatrar, konserthus, palats och museer av evenemang kring det årliga internationella Kulturforumet. Inte ett ord om detta i Finland. I Manegens utställningslokal presenteras en storsatsning på två av 1930-talets mest uppburna ryska konstnärer, Aleksandr Dejneka och Aleksandr Samochvalov. Den nya ideala människan i Sovjetunionen var deras favoritmotiv. Dejnekas atletiska idrottare och Samochvalovs moderna flicka i bredrandig fotbollströja, futbolka, hör till den socialistiska realismens klassiker – välkända i hela Finland ännu under 1970-talet. Med sedvanlig finländsk perfiditet bör man förstås genast avslöja, att Ryska federationens kulturministerium är utställningens högsta beskyddare, säkerligen igen ett tecken på den lömskt pågående politiska rehabiliteringen av Stalin och hans epok.
Bild: Ilja Repin: Finlands stormän
