Vågrörelser i Latinamerika

av Mikael Sjövall

Den politiska utvecklingen i Latinamerika går på två spår just nu. Många fredsprocesser har avancerat, men samtidigt fortsätter vanstyret med auktoritära och populistiska politiker vid makten på olika håll i Syd- och Centralamerika.

Den pensionerade diplomaten, författaren, miljöaktivisten, bistånds-entusiasten och mångsysslaren Mikko Pyhälä har följt med den politiska utvecklingen i Latinamerika i över 50 års tid. Han har bland annat jobbat som diplomat på den finska beskickningen i Mexiko och har ett förflutet som Finlands ambassadör i Peru och Venezuela.

– Jag läser fortfarande ett tiotal tidningar om Latinamerika på webben nästan dagligen för att ha koll på det som händer i Latinamerika, säger han och ler avväpnande.

Pyhälä är klädd i en sydamerikansk poncho och bohemiska lädermockasiner när vi träffas i hans och frun Pias hem i Kronohagen. Diplomatens uniform, den mörka kostymen, har förpassats till garderoben. Inom några röda rappa sekunder trollar han fram espresso och kvargpaj som han serverar med smidiga gester i vardagsrummet. På väggarna hänger mexikansk konst och på soffbordet tronar Pyhäläs senaste bok Kun yö saapuu Venezuelaan (”När skymningen faller i Venezuela”).

– Venezuela har blivit min hobby. Jag gör fortfarande pressöversikter om den politiska situationen i landet. Jag hoppas att översikterna är till nytta för de tjänstemän och journalister som skriver om Sydamerika.

Pyhälä ser många ljusglimtar i den politiska utvecklingen i Latinamerika just nu. En varaktig fred har förhandlats fram i Colombia och Centralamerika efter inbördeskrig som pågick i flera decennier och krävde hundratusentals liv.

– FN:s interventioner och det faktum att kalla kriget slutade kom att påskynda många fredsprocesser i Latinamerika. Tack vare den här utvecklingen kom USA:s och Sovjetunionens och senare Rysslands militära närvaro att minska drastiskt i regionen.

Supermakterna ligger lågt

Därmed inte sagt att supermakterna skulle ha dragit sig tillbaka från Latinamerika. President Vladimir Putins administration har ett tätt samarbete med till exempel Venezuela och Kuba medan USA odlar starka handelspolitiska intressen i en lång rad latinamerikanska länder. Men det forna vapenskramlet har till stora delar fått stryka på foten.

– USA verkar ha förlorat sitt intresse för Latinamerika. President Bill Clinton försökte upprätthålla en dialog med regionen, men George W. Bush hade inget intresse för Latinamerika och Barack Obama satsade på mjuka påverkningsmetoder istället för att vifta med knytnäven.

Trots framstegen i många fredsprocesser har den politiska stabiliteten i Latinamerika inte stärkts under de senaste decennierna, anser Pyhälä.

– De flesta latinamerikanska länder har valsystem som bygger på principen vinnaren tar allt, vilket innebär att man ytterst sällan satsar på inkluderande koalitionsregeringar. Det här förorsakar polarisering och undergräver den politiska stabiliteten.

Pyhälä understryker att det hör till kutymen i många latinamerikanska länder att byta ut alla högre tjänstemän efter politiska val, vilket också naggar kontinuiteten och det institutionella minnet i kanterna.

– Många saknar erfarenhet av att regera och ser inte de politiska alternativen när man inte behöver kompromissa med andra partier i regeringsställning. Det här dilemmat gäller både höger- och vänsterregeringar i Latinamerika.

Bräckliga statliga strukturer

Enligt Pyhälä har de statliga strukturerna inte heller förstärkts i Latinamerika under de senaste 40 åren. Bristen på demokratiska traditioner underblåser ofta envälde och maktmissbruk, vilket till exempel utvecklingen i Ecuador och Nicaragua har visat.

– Visst finns det undantag. Till exempel Uruguay och Costa Rica lyckas uppvisa politisk stabilitet och förutsägbarhet. Då och då ordnas det politiska val som håller för en extern kritisk granskning. Evo Morales- i Bolivia valdes demokratiskt i ett transparent och rättvist val 2005, men kort efter att han blev vald började han bygga upp ett politiskt envälde.

Situationen i Bolivia hade kunnat sluta riktigt illa efter fjolårets presidentval och de efterföljande massiva demonstrationerna som riktade sig mot valfusket och Morales maktfullkomlighet.

– Resultatet i fjolårets presidentval ifrågasattes och armén krävde hans avgång. Morales uppmanade istället folk att påbörja en väpnad kamp för att trygga hans återkomst. Efter att den nygrundade internationella Pueblagruppens ledare tog avstånd från Morales uttalanden, tonade han ned sin retorik.

Färre fattiga än tidigare

Den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika har på det stora hela tagit en gynnsam vändning, trots att den Internationella valutafonden IMF:s strukturella anpassningspaket har tvingat många latinamerikanska ekonomier på knä.

– IMF har agerat oklokt genom att kräva alltför tuffa strukturella anpassningar, vilket har lett till våldsamma protester. Det skulle behövas mildare åtgärder för att hjälpa skuldsatta länder på fötter igen.

I vissa fall har bekämpningen av fattigdomen nått goda framsteg.

– Brasilien är kanske det bästa exemplet på ett land där de fattiga medborgarnas ekonomiska situation har förbättrats. Tiotals miljoner människor lyftes ur fattigdomen under president Luiz Inácio da Silvas, alltså Lulas mandatperiod.

Korruptionen blomstrar

Lulas regering lanserade en lång rad sociala stöd som å andra sidan tärde på de offentliga finanserna. I skuggan av alla progressiva reformer växte också en enorm korruption där de politiska partierna mjölkade olje- och byggnadsindustrin på mutor.

– Korruptionen var så omfattande till exempel inom bolaget Petro Brasil Serviços att det hämmade landets ekonomiska utveckling. Samtidigt saknades det en sådan lagstiftning som hade gjort det möjligt för åklagarna att komma åt den här typen av transnationellt missbruk.

Korruptionen grasserar alltså fortfarande på olika håll i Latinamerika. Det är endast omfattningen och skepnaderna som varierar. I Venezuela klamrar sig Nicolás Maduros- styre fast vid makten med hjälp av våld och korruption och en uppbackning av Kubas underrättelsetjänst.

Fidel Castros råd till den framlidne presidenten Hugo Chávez var att först driva igenom sociala reformer och sedan försäkra sig om arméns stöd för att hålla sig kvar vid makten. Därför finns det i dag över -2 000 generaler i Venezuela som kontrollerar den statliga ekonomin, deltar i kokainsmugglingen och bedriver smyghandel med guld, diamanter och coltan.

Våldets spiral i ny tappning

Den venezolanska förtrycksapparaten har dödat cirka 25 000 människor de senaste fem åren. Cirka 400 politiska fångar försmäktar för närvarande i landets fängelser och 4,5 miljoner människor har flytt från Venezuela på grund av den humanitära katastrofen.

Venezuela hör till all lycka till undantagen på den latinamerikanska kontinenten. 1970-talets militärdiktaturer har fått ge vika för demokratins nya vindar, men växtvärken gör sig fortfarande påmind på olika håll i regionen. Bland annat i Chile där demonstrationerna mot president Sebastián Piñeras regering har avlöst varandra sedan senaste höst. Chile lyckades till vissa delar stärka de demokratiska strukturerna efter Augusto Pinochets militärdiktatur, men nu undergrävs framstegen. Enligt Pyhälä hänger mycket på utformningen av landets nya grundlagskonvention och hur den kommer att främja demokratin.

– Vi bevittnar nu en utvecklingstrend där den chilenska polisen tillgriper extremt våld mot fredliga demonstranter. Det oroar mig.

Foto: Mikael Sjövall

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.