Djupsinnig och vardagsnära Jansson

av Topi Lappalainen

Henrik Jansson har valt djupsinniga poetiska funderingar om autofiktion och realism som utgångspunkt för den prosalyriska samlingen Jag kan inte skriva om någonting som inte är sant. Om det skulle vara fråga om en roman kunde man gott använda beteckningen nyckelroman. Klart är att han här igen funderat kring vad som är väsentligt i skrivandet. För den delen heter en av hans romaner just Nyckelroman.

Kanske förhåller det sig så att varje verk av Jansson fungerar som en nyckel och helheten formar en nyckelknippa. För det är sig själv Jansson söker gång på gång och samtidigt möjligen flyr. Det finns trots allt en grundläggande skillnad mellan liv och skrift som yttras mycket tydligt i det inledande citatet av Karl Ove Knausgård: ”Även om allt jag skriver nu för tiden är självbiografiskt är livet i sig ändå något helt annat. Det äger rum någon helt annanstans, liksom bakom skriften, ett mörkt berg som den bara ser i korta och avgränsade glimtar.”

På sätt och vis upphör ens liv att vara liv när man skriver om det. Det blir något annat, inte något helt fiktivt men något som kanske blir lättare att hantera än det levda livet. Privatpersonen Jansson och hans vardagsliv är alltid nära, men författaren Jansson skapar ett avstånd till det hela inte bara genom att dikta, utan genom att reflektera över sitt liv. Han tar en ögonblicksbild av hur det är här och nu och ser plötsligt fröet till ett diktverk:

”Det regnar i Åbo, diktar jag

och tänker att det inte låter så dumt

låter som titeln på min nästa bok

vi ses där.”

Fast Jansson som gestalt är bekant sedan tidigare från tidigare verk, utmynnar författarskapet här i en djupare självinsikt och dessutom lyckas han iscensätta sitt liv på ett väldigt tilltalande sätt. Det är alltid ett konststycke att skriva om sin vardag så att andra kan känna igen sig och bli intresserade av att läsa om denna vardag i verk efter verk.

Som brukligt är hos Jansson, finns det en del musikaliska referenser i boken. Jim Morrison, Leonard Cohen och flera andra musiker förekommer och inger verket en viss stämning. På ett ställe köper berättarjaget skivor som han under tidigare livsskeden har sålt, kanske som något slags försonande gest. Skrivandet ter sig stundvis lätt, men det finns även sådant som det inte ska skrivas om och också det som inte blir skrivet är liv:

”Ibland lyssnar jag på Annika Nordin

som sjunger att det finns så många

man inte vill prata med

det är en lättnad och jag intalar mig


att det finns sånt man inte vill berätta också (—)”

Foto: Bengt Öberg

Henrik Jansson: Jag kan inte skriva om
nånting som inte är sant.
Scriptum, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.