Hälsningar från karantänen

av Christin Sandberg

Jag känner hur händerna i plasthandskarna börjar bli svettiga. Det är den där billiga sladdriga plasthandskevarianten som ibland finns vid fruktdiskarna i matbutikerna. Och de liksom halkar omkring på handen när jag ska försöka betala i kassan.

Killen som tålmodigt väntar på mig har mask för munnen. Jag har hunnit få en tillsägelse om att inte lägga upp varorna på bandet för snabbt. Vi måste alla hålla distans mellan oss.

Jag som efter fem år i landet läst av italienarnas inrutade liv och orubbliga mattider brukar alltid passa på att slinka in och snabbhandla när de andra är hemma och äter. Tji fick jag i dag. 

Dörrarna in till mataffären är stängda, några personer har radat upp sig utanför i väntan på att bli insläppta. 

Där får jag också stå. Jag vågar inte chansa och skjuta upp inköpen. Via ett telefonmeddelande har jag fått veta att imorgon börjar de skärpa kontrollerna på vägarna. Den som inte har något ärende utanför hemmet på grund av hälsoskäl eller arbetsresa måste stanna hemma. 

Inga ursäkter kommer att godtas, inga förmildrande omständigheter, utan det ska utfärdas böter eller arrest på stående fot.

Jag har visserligen intyget som ska signeras i ryggsäcken ifall jag måste ut och resa i jobbet. Men det känns lite olustigt.

När jag äntligen är klar med inköpen ber jag en av flyktingkillarna i stan som väntar utanför på att tjäna en slant hjälpa mig att bära matkassarna till bilen. Jag frågar om han har förstått vad som händer. 

Ja, det är ”casino”, (”en enda röra” på svenska), säger han och jag kan bara hålla med.

Vi befinner oss sedan några dagar tillbaka i ett land som är stängt. Premiärministern har utfärdat nödläge i hela Italien och uppmanat alla att stanna hemma. 

Att göra hela Italien till en skyddad zon är ett historiskt beslut som saknar motstycke i ett europeiskt land i efterkrigstid. Det känns overkligt. 

Det är begränsad rörelsefrihet för personer, inte varor. Transporter av varor fortgår. 

Människor måste kunna äta och landet kan inte lamslås helt.

Företagen har instruerat sina anställda att stanna hemma vid minsta lilla förkylningssymptom eller feber. Kontorsanställda arbetar hemifrån. Fabriksarbetarna fortsätter gå till arbetet.

Alla caféer, barer och restauranger har stängt, liksom detaljhandeln. 

Ingen danslektion, ingen simtur. Ingen aperitivo med kollegor efter jobbet heller – ett klassiskt inslag i städerna – innan det är dags att skynda hem till middagen som serveras klockan åtta. 

Inga begravningar eller mässor för de många praktiserande katolikerna. Fast jag hörde att några slunkit in på gudstjänst igår utan att denna annonserats med klockringning för att hålla det i stillhet.

Och hur ska grannfamiljen göra? Deras pappa somnade in igår efter lång en tids sjukdom. Att inte få begrava honom på ett värdigt sätt kommer bli en andra sorg för dem.

Italienarna som vanligtvis är mycket sociala och gärna umgås i grupp, med familj, släkt och vänner – gärna ute på pubar och restauranger – måste i en handvändning byta livsstil.

Många är rädda för att bli smittade av coronaviruset. Andra tycker det är överdrivet och menar att rädslan och alarmismen skadar mer än viruset.

Många är också oroliga för den personliga ekonomin. En del tvingas stanna hemma utan att få lön, några tvingas ta ut semester, andra förlorar arbetet när turistnäringen  och restaurangbranschen, där många säsongsarbetar, drabbas hårt. 

Hur ska det gå runt?

Italiens ekonomi är djupt skuldsatt. Landet har inte haft tillväxt sedan finanskrisen 2008. Det finns inga arbeten. De få som har skapats i servicesektorn de senaste åren är antagligen de som försvinner först nu.

Regeringen har gett skattelättnader för en period åt bland annat egenföretagare, ställt in el- gas och vattenräkningar till de som varit isolerade längst.

Nu är hela landet i karantän.

Regeringen har lovat frysta bostadslån för dem som förlorar arbetet. De vill hjälpa de familjer som inte har far- och morföräldrar som kan ta hand om barnbarnen att få ersättning för barnvakt eller att stanna hemma från arbetet. Men det är många fler som behöver hjälp.

Det är en nödsituation som kallar. Allt måste i första hand gå till att ta hand om de sjuka. Till lokaler, sjukvårdspersonal och skyddsutrustning. 

Tur att Italien har en bra och fungerande offentlig sjukvård, men trycket ökar. 

Ju fler som smittas av coronaviruset, desto fler kommer även att behöva intensivvård. Platserna är begränsade, även om man gör allt för att omfördela och ta nya strukturer i bruk.

Häromdagen visade första sidan i dagstidningen Repubblica en sjuksköterska i full skyddsmundering som somnat över datorn på jobbet. 

I Lombardiet, den värst drabbade regionen med tio miljoner invånare, letar man febrilt efter personal som kan lösa av de som arbetat i princip dygnet runt de senaste veckorna och är nära kollaps.

Men det finns ingen sjukhuspersonal. Cirka 2 000 av dem sitter i karantän. En grupp från Kina lär vara på väg för att stärka upp.

Frågan är hur länge systemet håller.

Italien har världens äldsta befolkning efter Japan. Det finns runt 14 miljoner människor över 65 år, vilket är nästan 25 procent av befolkningen. Det är också de som utgör riskgruppen för coronaviruset. Medelåldern för dem som avlidit hittills är över 80 år. De har alla lidit av andra sjukdomar när de fått coronaviruset.

När antalet smittade personer fortsätter öka och sprida sig i landet, sprider sig även paniken. 

Läkare har vittnat om att de redan måste prioritera bland de värst drabbade patienterna när det handlar om att fördela intensivvårdsplatser. De liknar det vid en krigssituation.

Jag avundas inte dem.

Inte heller de som sitter i landets fängelser och inte får träffa sina nära och kära. Alla besök är inställda, vilket har lett till upplopp på flera fängelser. Flera av de intagna är döda.

Själv ska jag utöver att arbeta bidra till några timmars hemundervisning i veckan för att ersätta barnens vanliga åtta-timmars skoldagar.

Låt gå för det.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.