Högerhegemonin måste brytas

av Janne Wass

I regeringen koncentrerar sig Vänsterförbundet på att förverkliga regeringsprogrammet och försöker undvika att dras in i den av oppositionen och högermedierna orkestrerade pajkastningen. Riksdagsledamoten Veronika Honkasalo oroar sig ändå för att så mycket av det offentliga samtalet går på högerns villkor.

Finlands regering rider just nu på en popularitetsvåg. I det här numret av Ny Tid tar vi tempen på den SDP-lotsade statsledningen, i vilken förutom Socialdemokratiska partiet ingår Centern, De gröna, Svenska folkpartiet och Vänsterförbundet. Regeringen har uppmärksammats också internationellt på grund av att alla ordförande för regeringspartierna är kvinnor och fyra av fem är under 35.

Ett av partierna som gått i bräschen för denna anstormning av unga kvinnor i politiken är Vänsterförbundet – av partiets 16 riksdagsledamöter är 9 kvinnor, och äldst av dem är 44-åriga Veronika Honkasalo.- Något slags emerituspolitiker ser sig Honkasalo ändå inte som, det är trots allt hennes första period som riksdagsledamot.

– Jag tycker inte själv att jag har varit med i politiken så länge. Jag deltog i mitt första val 2012 och gick med i partiet först 2011.

Vi träffas i det nyrenoverade riksdagshuset i Helsingfors, Honkasalo- äter lunch efter sitt utskottsmöte. Trots att hon nu arbetat snart ett år som riksdagsledamot, säger hon att hon fortfarande känner sig lite överväldigad.

– Jag tror att jag fortfarande försöker förstå vad det är som har hänt. Jag har bakom mig en ganska lång karriär som forskare, och att komma ifrån forskaridentiteten tar ganska lång tid. Man ska komma ihåg att en ”positiv kris” också är en kris.

Tvåspråkiga Honkasalo föddes i Villmanstrand och växte upp i Sjundeå, där hon gick i svensk skola. Hon har studerat religionsvetenskap, franska och sociologi och blev policie doktor i sociologi 2011. I sin sociologiska forskning har hon intresserat sig för bland annat ungdomsfrågor, rasism, jämställdhet och sexualundervisning. Sedan 2008 har hon arbetat som forskare på föreningen Nuorisotutkimusseura (”Ungdomsforskningsföreningen”). Att efter en lång och tung valkampanj på våren plötsligt finna sig som riksdagsledamot i full färd med regeringsförhandlingar – hon själv satt i arbetsgruppen som behandlade skol- och undervisningsfrågor – krävde en rejäl ommöblering i hjärnan.

Aktivismen består

Veronika Honkasalo blev invald i Helsingfors stadsfullmäktige i sitt första val 2012, och sitter sedan 2015 också i stadsstyrelsen. Att hon skulle ha varit med kort tid i politiken är ändå en sanning med modifikation – hon var en välkänd samhällsdebattör och aktivist redan inför sitt första val, och hade bland annat en bakgrund inom studentpolitiken, där hon var aktiv inom Obunden vänster vid Helsingfors universitet, och fungerade som ordförande för Kvinno-saksförbundet Unionen mellan 2005 och 2008.

Aktivismen är också en del av hennes identitet som hon från vissa håll har förväntats ta avstånd från nu då hon är riksdagsledamot. När hon i september närvarade vid en demonstration som motsatte sig tvångsdeporteringar av asylsökande från Afghanistan var det många som snörpte på munnen. Bland annat Blå framtids tidigare riksdagsledamot Simon Elo frågade i ett blogginlägg 27.9 om inte ”Kari & Co inser att de själva sitter vid makten och är ansvariga för Finlands beslut?”. Han hänvisade här till De grönas riksdagsledamot Emma- Kari som deltagit i en klimatdemonstration, samt Honkasalo och andra riksdagspolitiker som varit närvarande vid den ovanstående demonstrationen mot tvångsdeportationer. Honkasalo närvarade vid en liknande demonstration vid riksdagshuset 11.2 i år tillsammans med Iiris Suomela och Jenni Pitko från De gröna. Också den gången väckte det kritik att politiker från regeringspartier ”demonstrerade mot regeringen”.

– Och då var jag inte ens med i demonstrationen, utan tog emot den som riksdagsledamot. Jag tyckte att någon måste ju vara där och visa att vi lyssnar.

Liknande kritik riktades mot en annan Vf-riksdagsledamot, Anna Kontula, då hon i januari reste till Israel och deltog i en aktivistaktion. Det var inte bara oppositionspartiernas företrädare som höjde på ögonbrynen, utan också forskaren i rättshistoria Jukka Kekkonen vid Helsingfors universitet frågade sig i en intervju i Helsingin Sanomat 15.1 om det verkligen passar sig att riksdagsledamöter använder sig av civil olydnad och andra utomparlamentariska verktyg för att driva sin sak. Honkasalo har svårt att förstå den här logiken.

– Det känns nog för mig som en väldigt konservativ syn på politiken att man skulle vara tvungen att lämna all aktivism bakom sig då man blir invald i riksdagen.

Enligt Honkasalo är det viktigt för människor som demonstrerar och är aktiva i samhället att se att deras riksdagsledamöter stöder dem och är intresserade av vad de har att säga.

– Fast man bara står där, så har det en symbolisk betydelse. Till exempel asylsökande vars processer pågår kan känna att de riskerar hela sin framtid genom att delta i demonstrationer. Då tycker jag att det är viktigt att vara med, och jag kommer att vara med också i framtiden. Det betyder inte att jag ”demonstrerar mot regeringen”. På samma sätt vill jag också till exempel visa stöd för ungdomar som demonstrerar för en bättre klimatpolitik.

Medierna vippar högerut

Regeringen har på relativt kort tid klubbat igenom en rad stora beslut, som delvis kommer att behandlas i övriga artiklar i det här numret. Då jag frågar Veronika Honkasalo vilka beslut hon tycker varit de viktigaste, lyfter hon, ungdomsforskare som hon är, speciellt fram satsningen på utbildning.

– Vi har i alla år under den förra regeringen sparat i utbildningen, men nu med Li Andersson som undervisningsminister gjort en helt annan politik och investerat i utbildning. Egentligen borde vi investera ännu mera på grund av alla tidigare nedskärningar, säger Honkasalo, men menar att den här regeringen åtminstone är på rätt väg.

Honkasalo lyfter också fram Vänsterförbundets social- och hälsovårdsminister Aino-Kaisa Pekonens- snabba arbete med avblåsningen av den så kallade aktiveringsmodellen för arbetslösa, liksom reformen av familjeledighetsmodellen.

Trots att mycket hänt och trots regeringens uppenbara popularitet, har den inte getts mycket arbetsro, vare sig från oppositionens eller från mediernas sida. Honkasalo säger att det känns som om så fort någon från ett regeringsparti uttalar sig, så hittar medierna på ett sätt att framställa det som negativt.

– Inte alla medier, men många.

Vad beror det på?

– Vi har en stark högerhegemoni i vårt land, och det syns i den offentliga diskussionen, särskilt i ekonomiska frågor, säger Honkasalo.

Hon menar att regeringen knappt hade hunnit sitta en dag innan den första kritiken från Helsingin Sanomat framfördes om att ”ingenting ännu hade hänt”.

– När det gäller den ekonomiska politiken så anklagades vi för att slösa pengar vad vi än gjorde – men under den senaste tiden tycker jag att medierna blivit bättre på att följa med vad som händer.

Ett inbyggt problem i debatten som Honkasalo tycker sig se är att högerpolitikers ekonomiska uttalanden och beslut granskas mycket mer lättvindigt, och att samlingspartister automatiskt ses som ”experter” på ekonomiska frågor, medan vänsterpolitiker på ett helt annat sätt tvingas redogöra för ekonomiska beslut.

Vänsterförbundet står stabilt

På det stora hela anser Honkasalo att Vänsterförbundet har lyckats samarbeta bra i regeringen.

– Vi gör nu en helt annan politik än Sipiläregeringen. Vi har ett fruktansvärt bra regeringsprogram, och inom Vänsterförbundet fokuserar vi på att förverkliga det, säger hon.

Hon målar upp bilden av Vänsterförbundet som en fast klippa i ett stormande mediehav och säger att partiet försöker att inte låta sig dras med i offentliga gräl, vilket förklarar varför det ibland varit lite tyst från Vänsterns håll då det bråkats som mest om regeringen i spalterna.

– Vi har duktiga ministrar, politiker och medarbetare som arbetar bra tillsammans. Alla arbetar som ett team och stöder varandra.

Trots det här har Vänsterförbundet varit tvunget att kompromissa för att finna en gemensam melodi framför allt med Centern och SFP, inte minst i skatte- och miljöfrågor. Till exempel att torven inte rördes i klimatöverenskommelsen ännu i januari har utmålats som ett bakslag för Vänstern och De gröna. Honkasalo påpekar att detaljerna i klimatpaketet ännu ska behandlas i förhandlingarna om budgetramen senare i vår. Hon oroar sig inte heller för att för att kompromisser leder till framtida väljarflykt.

– I medlemsomröstningen efter valet ansåg 97 procent av våra medlemmar att vi skulle gå med i regeringen, och de förväntar sig att vi fortsätter arbeta för en bättre politik.

Dessutom, menar Honkasalo, är Vänsterförbundet inte ett parti som behöver oroa sig så mycket för snabbt svängande popularitetskonjunkturer, eftersom de flesta aktiva politikerna har ett stadigt förankrat stöd från långt gräsrotsarbete, och också partiledningen består av folk som jobbat länge på fältet. Hon jämför här till exempel med De gröna, som hon anser att fyller toppositionerna med människor som kommer från kommunikationsutbildningar och är väldigt måna om ”branding” och fasad.

Strukturerna i skick!

Vänstern regerar i dag med stöd av två högerpartier, och om inte opinionssiffrorna svänger radikalt under de kommande tre åren, så lutar det mot att nästa regering är en högerregering. Risken finns då att reformer som ökat jämlikheten och jämställdheten i samhället igen nedmonteras i stil med den förra högerregeringens åtgärder.

– Visst är jag bekymrad, liksom många andra om vad som händer om vi har samma gallupsiffror som nu inför nästa val, säger Veronika Honkasalo.

Vad kan man göra för att förhindra en nedmontering av de reformer som nu görs?

– Vi måste se till att få rättsstaten och strukturerna i skick, så att det inte ska gå så lätt att montera ned grundtryggheten i samhället.

I det långa loppet gäller det naturligtvis för vänstern att lyckas svänga opinionen, och det kan den här regeringen enligt henne göra genom att förbättra livsvillkoren för dem som lever i Finland.

– Folk måste kunna känna de konkreta förbättringarna i sin vardag.

De problem som samhället i dag dras med är strukturella, och till och med högern har långsamt börjat medge att kampen mot klimatförändringen kräver ett systemskifte – lägg till detta till exempel behovet av en annan sorts resursfördelning och de krav som ställs av en förändrad arbetsmarknad.

– En starkare vänster, ett starkt rödgrönt block, det är ett svar på hur de här förändringarna ska uppnås, säger Honkasalo.

Här lyfter hon också fram vikten av att folk intresserar sig för politik, tar sig till vallokalerna och själva engagerar sig i politiken. Lokalpolitikens betydelse ska inte förringas, säger hon och pekar på att Helsingfors genom en stark egen lokalpolitik gick stick i stäv med Sipilä-regeringen i många frågor.

– Det är också ett sätt att bekämpa högerhegemonin.

– Vi har ett mycket viktigt val på kommande då det hålls kommunalval våren 2021. Valdeltagandet i kommunalvalen brukar vara det lägsta av alla inhemska val, och ändå handlar det om frågor som är väldigt konkreta och kommer oss så nära.

Om högerhegemonin ska brytas, kräver det också att folk åtminstone drar sig till valurnorna, menar Honkasalo.

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.