Med en smäll slogs museidörrarna igen. Sedan gallerierna. Det är klart att konsten är en bisak i sammanhanget, när det i coronatider handlar om hälsan och för en del av oss överlevnaden.
Samtidigt känns plötsligt konsten ännu viktigare, när också andra dörrar slår igen, till sist den egna ytterdörren. Här sitter vi med allt vårt hamstrade dasspapper och stirrar ut genom köksfönstret. Samhällslivet stillnar, fryser sakta till is.
Just där och då känner jag större behov än någonsin för konst, för litteratur, för film, teater och musik; för allt det som plötsligt är utom räckhåll. Jag är knappast ensam, även om jag till skillnad från de flesta har som yrke att se konst och skriva om det sedda.
Vi behöver fortfarande konstupplevelsen, och den ställföreträdande upplevelse som den välskrivna konstkritiken kan vara. För visst är det så ibland, att vi trots allt inte tog tag i den där boken vi läste om i tidningen, fast den verkade så intressant. Vi såg heller inte konstutställningen som kritikern var så entusiastisk över, tiden räckte inte, något kom emellan, vi var kanske bara lite lata och galleriet eller biblioteket lite för långt bort. Konserten i musikhuset som vi läste om skedde för övrigt i förrgår. Ändå läser vi recensionerna – kanske just för att vi ofta inte har tillfälle att själva läsa och erfara.
Vi som skriver om konst är publik, lyssnare och läsare i egen rätt, men vi är också ställföreträdare för den som läser. Vi kanske inte delar utgångspunkt och värderingar, och texten kan av och till vara ett rent irritationsmoment för dig som läser. Men det faktum att du läser läser skapar ett band mellan oss, och den erfarenhet som jag delar med dig blir allt som oftast det enda intrycket som du hade av just den kulturhändelsen.
Jag läser själv ivrigt, hungrigt, recensioner av böcker som jag aldrig kommer att se och av utställningar som sker i helt andra städer och länder. Jag försöker ”ha koll”, vara med i det som sker. Det vill nog många andra läsare med.
Så varför inte fortsätta med konstkritiken så långt det någonsin går? Stan är full av stängda museer och gallerier, en del utställningar har hängts för att öppnas just denna vecka. Somliga verksamheter gör konsten tillgänglig på internet, med ett eller annat virtuellt medel. Vi som skriver om konsten kan fortsätta skriva, inte trots att gallerierna är stängda, utan just därför. Med isolering i hemmen håller vi de mest utsatta i bästa fall smittfria och friska. Men vi behöver också vår mentala hälsa, och vi behöver tänka på något annat än handtvätt och dasspapper. Vi behöver kulturen mer än tidigare, inte mindre. Och vi behöver kritiken. Därför fortsätter konstkritiken i Ny Tid, som ett andningshål i coronans tid.
