Motreklam: The H&M Way

av Jari Tamminen

Vårt moderna samhälle kan granskas ur den synvinkeln att nästan allt material och all verksamhet runt omkring oss på ett eller annat sätt är olja* eller förverkligat med hjälp av olja. Också kläderna vi bär är ofta tillverkade av olja eller genom användning av olja.

”Av textilfibrerna är polyester, polyamid och akryl tillverkade av olja. Men också förnybara fibrer, som bomull, kräver olja i olika tillverkningsskeden: i samband med odlingen, processeringen och transporten. Vi klär alltså på oss olja i olika former”, säger Kirsi Niinimäki, som är professor i formgivningsforskning med specialisering på kläder och textil vid Aalto-universitetet.

Vi kan se på det här fenomenet med hjälp av begreppet ”dold olja”. Liksom maten kan vara full av dolda fetter, dryper också kläderna av dold olja. Vi har redan blivit ganska bra på att känna igen dolda fetter. Kanske vi som nästa steg kunde lära oss att bli medvetna om den dolda oljan i kläderna, och överallt omkring oss.

Varje år produceras 54 miljoner ton polyester, vilket motsvarar hälften av den globala produktionen av textilfibrer, berättar Niinimäki. Bomull produceras det 25 miljoner ton av i året.

”Produktionen av textilfibrer har ökat enormt under de senaste årtiondena: 1974 var den årliga produktionen 24 miljoner ton, år 2017 var den redan 105 miljoner ton. Dessutom kommer efterfrågan på textilfibrer bara att öka i framtiden, i takt med att den stigande levnadsstandarden i utvecklingsländer gör att allt fler konsumenter vill anamma ett likadant konsumtionsbeteende som det vi har i västvärlden. Behovet av fiberproduktionen uppskattas vara till och med 120 ton i året år 2025.”

Niinimäki poängterar att snabbmodet, impulsköpandet och klädernas billiga pris syns i våra garderober. De svämmar över.

”Det uppskattas att antalet gånger som vi använder ett klädesplagg har sjunkit med en tredjedel under 2000-talet, och att endast en tredjedel av kläderna i våra garderober är i aktiv användning”, säger Niinimäki.

Fast våra klädskåp är fulla, produceras ständigt nya kläder.

”Överutbudet på marknaden bidrar till att uppskattningsvis 5–20 procent av alla producerade kläder förblir osålda. Till exempel i Holland uppskattade man år 2015 att 21 miljoner klädesplagg förblev osålda, eller 6,5 procent av det totala utbudet.

Under de senaste åren har det talats i medierna om ett av fenomenen som härrör sig till överutbudet: flera lyxbrand har hellre bränt upp de osålda kläderna än sålt dem till reapris.

Klädindustrin är giganTisk, och dess klimatavtryck är gigantiskt likaså. Kritiken mot klimatavtrycket har företagen försökt tysta ned genom att tala om återanvändning. Klädkedjan H&M som är känd för sina billiga plagg har vid sina kassor börjat sätta ut återvinningslådor. Det går enkelt att stuva ner sina gamla kläder i dem, samtidigt som man stuvar nya i väskan.

Återvinningen gör det lättare för konsumenten att berättiga inköpet av ännu en tunika, tröja eller topp. Och visst är det fint med återvinning, men återvinning får inte slit-och-släng-tröjor för några euro att bli ekologiska. Ingen återvinning i världen kan förändra den inbyggda egenskapen i den snabbt framrusande, cykliska modeindustrin, att varje ny kollektion förvandlar den förra till skräp på nolltid. Snacket om cirkulär ekonomi är till största delen gröntvättning och som plåster på ett öppet benbrott.

”Modeindustrin bygger på att materialet förbrukas snabbt, det vill säga kläderna används en kort tid, att produkten konsumeras snabbt och sedan förvandlas till skräp. Det billiga snabbmodet har försnabbat den här utvecklingen så att kvaliteten på kläderna i dag är bristfällig – kläderna behöver bara hålla för ungefär tio tvättar innan de kastas bort”, säger Niinimäki.

Som en följd av klädindustrins logik har mängden textilavfall ökat i alla västländer. Enligt Niinimäki utvecklas som bäst teknologi som skulle göra det mer effektivt att återvinna textilavfall i samband med produktionen av nya fibrer.

”Ännu kan vi ändå inte återvinna alla typer av fibrer, och i marknadsföringen används ett språk i samband med återvinning som är lite vilseledande. Till exempel återvinningspolyester är gjord av gamla PET-flaskor och inte av gamla kläder. Vi kan ännu inte effektivt återvinna polyester ur textilfibrer, så gamla polyesterkläder blir i regel uppbrända.”

Varför uppbrända? Jo därför att EU har förbjudit att kläder förs till avstjälpningsplatserna som blandavfall. En stor del av vårt textilavfall fraktas till kraftverk för att eldas upp. Bränning är också såtillvida ett dåligt sätta att återvinna, att produktens förädlingsvärde går förlorat, ett värde som är byggt – ta-daa – på olja.

Enligt föreningen Eettisen kaupan puolestas kampanj Lempivaatteeni (”Mina favoritkläder”) kastar finländarna årligen bort i medeltal 13 kilo textiler, varav bara en bråkdel blir återvunna. Mängden textilavfall uppföljs inte systematiskt, men om man till de 70 miljoner kilo som kastas av de finländska hushållen lägger till svinnet från textilproduktionen, stiger mängden textilavfall vi producerar lätt till över 100 miljoner kilo. Och då talar vi bara om det avfall som produceras i Finland på ett år.

Avfallet tar också former som är svårare att medvetandegöra, men som har långt gående följder.

”Också mikroplasten i havet härstammar delvis från kläder, framför allt mjuk fleece och sportkläder som tvättas flitigt”, påminner Niinimäki.

Olja är inte det enda problematiska ämnet som används inom textilindustrin. Branschen använder också stora mängder av andra icke-förnybara råvaror.

”Av dem används ungefär hundra miljoner ton i året för att framställa polyester, till gödsel som används för att odla bomull, till kemikalier för att behandla textiler och färgämnen som framställs av biprodukter från oljeproduktion. För att tillverka ett kilo textilfibrer går det i medeltal åt tre kilo kemikalier”, berättar Niinimäki.

Branschen konsumerar också enorma mängder vatten, ofta just i sådana områden där det redan råder vattenbrist. Sjunkande grundvattennivåer och förorenade vattendrag är också akuta problem i många sådana områden där råvaror för textilindustrin produceras och behandlas.

”Även om textilproduktionen är utspridd över hela planeten, är dess tyngdpunkt i Fjärran Östern. Merparten av de negativa miljöeffekterna av textilproduktionen är också koncentrerade till produktionsländerna. Till exempel beror kring 20 procent av vattenföroreningarna på textilfärgning och övriga textilprocesser och de kemikalier som används i dem. Bara för att tillverka en bomullströja används 2 500 liter vatten”, säger Niinimäki.

Det finns lösningar på problemen. Man forskar redan i odlade, växtbaserade färger som kunde ersätta de syntetiska färgämnena. Miljöbelastningen från stjälkfiberväxter som lin, hampa och nässla är betydligt mindre än den från bomull. Enligt Niinimäki är det här växter som mycket väl kunde odlas i Finland, där de skulle behöva mindre växtskyddsmedel än sina artfränder som odlas i södra Europa.

Det finns dock ett problem förknippat med ovan nämnda stjälkfiberväxter: i pris kan de inte tävla med bomull eller konstfiber.

”Det skulle vara lättare för komsumenten att göra ansvarsfulla val ifall olika kläders och textilers miljöbelastningar skulle mätas noggrannare. Med hjälp av standarder och symboler som utvecklats på basis av de här mätningarna kunde man hjälpa en konsument som strävar till hållbarhet att skaffa sig en uppfattning om klädernas miljöbelastning. Internationellt har man diskuterat skapandet av symboler för bland annat waterfootprint och carbonfootprint, alltså vatten- och kolavtryck. Det har också talats om gröna skatter för produktion som belastar miljön”, konstaterar Niinimäki.

Eftersom kläderna produceras ”någonstans långt borta”, och eftersom branschen inte satsar på transparens, har rätt få konsumenter en konkret uppfattning om sina inköps ekologiska fotavtryck. Abstraktion borde bli konkretion.

Niinimäki hoppas att lokal produktion och mångfald inom råämnesval ska bli verklighet inom textilindustrin. Diskussionerna om bioekonomi och förnybara råvaror är enligt henne en bra start, men vid sidan av snacket behövs också verkstad.

”Förnybara råvaror, det vill säga växter, binder kol i jorden och motverkar klimatförändringen.”

Tekstilindustrins globala natur försvårar strävandena mot hållbar utveckling, utveckling av gemensamma standarder och införadet av miljöskatter. Så länge som oekologisk verksamhet belönas på världsmarknaden, vill ingen ta ekonomiskt svåra beslut som påverkar den egna verksamheten. Problemen är alltid lättare att lösa någon annanstans.

Medan all denna diskussion pågår, är den enskilda konsumentens valmöjligheter fortfarande få. Om du bär hem snabbmode, så är det sist och slutligen fullständigt likgiltigt om det kommer från H&M, Zara eller någon annan affär.

Översättning Janne Wass

Artikeln har tidigare publicerats i Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia (Into, 2019).

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.