Definitionen av vad som är en finlandssvensk film variera beroende på vem man frågar. Ett är dock säkert: det finns många som vill göra film på svenska i Finland. Hur ska de lyckas?
Redan i entrén slår sorlet emot en när finlandssvenska filmkollegor minglar med kaffe och frukostsmörgåsar i kulturfabriken Korjaamo. Finlandssvenskt filmcentrum har, på uppdrag av Konstsamfundet och Svenska kulturfonden, sammankallat till stormöte för att diskutera den finlandssvenska filmens framtid under 2020-talet. De inbjudna talarna är många, i olika åldrar och med olika bakgrund, filmcentrums ordförande Claes Olsson hälsar alla välkomna. De sju timmarna försvinner snabbt, många har åsikter om hur den finlandssvenska filmen mår – eller borde må.
Klaus Härö, snart bioaktuell med sin första långfilm inspelad på svenska i Finland, säger att det inte är någon rättighet att få göra film utan något man får förtroende för. Finlandssvensk film är en del av den finska filmvärlden, men nivån måste höjas samtidigt som man behöver berätta en personlig historia. Härö uppmanar alla som jobbar med film att samarbeta mer; att ta hjälp av sina kollegor både på manus- och klippstadiet. Leila Lyytikäinen, som producerar Härös kommande film, anser att det inte enbart är negativt att filmbranschen är en utmanande bransch utan även sporrande, och att det inte är språket utan publiken som definierar filmen. Hon efterlyser att fler distributörer bjudits in till stormötet, då en film inte kan hitta sin publik utan distributör. Lyytikäinen avslutar med att citera Edith Södergran: ”Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är” – en uppmaning till finlandssvenska filmskapare att inte förminska sig och sina berättelser. Manusförfattare Jan Forsström, som främst jobbat på finskt håll, efterlyser fler originalberättelser och att våga bryta språkgränserna samt att se dialekter som en originell krydda. Även han betonar vikten av samarbete, gärna långsiktig, då det tar tid att bli bra på att göra film.
Malin Nyqvist, registuderande på Aalto-universitetet, betonar att inget ska vara hemligt att berätta om och att hela världen är en filmskapares spelplan. Andreas Westerberg, ingenjören som sadlat om till film, betonar vikten av att vara en nyfiken sökare; att kunna gå utanför ramarna och fokusera på mångfald; att ta avstånd från resultat- och mätbarhetshysterin. Regissör Johan Karrento anser att filmmanus bara är ord på papper; att det aldrig går att säga i förväg hur en film kommer att bli, och passar på att ge en känga till Svenska Yle som han tycker petar för mycket i manus. Elin Grönblom, som studerat regi vid The New York Film Academy, säger att det kollektiva filmskapandet behövs då ingen kan vara en auteur i ett elfenbenstorn samt att hon är glad över att ha återvänt till Finland då hon här hittat sin berättarstil.
Elin Grönblom, Malin Nyqvist, Andreas Westerberg och moderator Michaela Westerlund. Foto: Dag Andersson.