Rapport från den finlandssvenska filmens stormöte

av Camilla Roos

Definitionen av vad som är en finlandssvensk film variera beroende på vem man frågar. Ett är dock säkert: det finns många som vill göra film på svenska i Finland. Hur ska de lyckas?

Redan i entrén slår sorlet emot en när finlandssvenska filmkollegor minglar med kaffe och frukostsmörgåsar i kulturfabriken Korjaamo. Finlandssvenskt filmcentrum har, på uppdrag av Konstsamfundet och Svenska kulturfonden, sammankallat till stormöte för att diskutera den finlandssvenska filmens framtid under 2020-talet. De inbjudna talarna är många, i olika åldrar och med olika bakgrund, filmcentrums ordförande Claes Olsson hälsar alla välkomna. De sju timmarna försvinner snabbt, många har åsikter om hur den finlandssvenska filmen mår – eller borde må.

Klaus Härö, snart bioaktuell med sin första långfilm inspelad på svenska i Finland, säger att det inte är någon rättighet att få göra film utan något man får förtroende för. Finlandssvensk film är en del av den finska filmvärlden, men nivån måste höjas samtidigt som man behöver berätta en personlig historia. Härö uppmanar alla som jobbar med film att samarbeta mer; att ta hjälp av sina kollegor både på manus- och klippstadiet. Leila Lyytikäinen, som producerar Härös kommande film, anser att det inte enbart är negativt att filmbranschen är en utmanande bransch utan även sporrande, och att det inte är språket utan publiken som definierar filmen. Hon efterlyser att fler distributörer bjudits in till stormötet, då en film inte kan hitta sin publik utan distributör. Lyytikäinen avslutar med att citera Edith Södergran: ”Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är” – en uppmaning till finlandssvenska filmskapare att inte förminska sig och sina berättelser. Manusförfattare Jan Forsström, som främst jobbat på finskt håll, efterlyser fler originalberättelser och att våga bryta språkgränserna samt att se dialekter som en originell krydda. Även han betonar vikten av samarbete, gärna långsiktig, då det tar tid att bli bra på att göra film.

Malin Nyqvist, registuderande på Aalto-universitetet, betonar att inget ska vara hemligt att berätta om och att hela världen är en filmskapares spelplan. Andreas Westerberg, ingenjören som sadlat om till film, betonar vikten av att vara en nyfiken sökare; att kunna gå utanför ramarna och fokusera på mångfald; att ta avstånd från resultat- och mätbarhetshysterin. Regissör Johan Karrento anser att filmmanus bara är ord på papper; att det aldrig går att säga i förväg hur en film kommer att bli, och passar på att ge en känga till Svenska Yle som han tycker petar för mycket i manus. Elin Grönblom, som studerat regi vid The New York Film Academy, säger att det kollektiva filmskapandet behövs då ingen kan vara en auteur i ett elfenbenstorn samt att hon är glad över att ha återvänt till Finland då hon här hittat sin berättarstil. 

Elin Grönblom, Malin Nyqvist, Andreas Westerberg och moderator Michaela Westerlund. Foto: Dag Andersson.

Även regissör Ulrika Bengts valde i tiderna att återvända till Finland efter studier utomlands, med motiveringen att hon som ung kvinna från Österbotten hade ett annat perspektiv på film än de män som dominerade branschen. Bengts påpekar det som ingen av de tövriga talarna lyft fram – nämligen att filmproduktion på svenska handlar om kulturpolitik. Svenska språkets inflytande i Finland minskar, orsaken till varför det görs så lite film på svenska behöver diskuteras. Finlandssvenska filmskapare finns, men filmen är fortfarande en gökunge i den finlandssvenska kulturvärlden om man jämför med litteraturen och teatern. Små kretsar skapar även lätt en unken atmosfär, mer öppenhet och samarbete behövs. Konsten synliggör, bearbetar och öppnar upp nya världar. Men det finns även en gräns för vad filmskapare står ut med – ska en filmskapare behöva vänta i 21 år innan hen får göra en långfilm? Bengts tips är att ta modell av islänningarna, som är en lika stor minoritet men som ändå lyckas göra framgångsrika filmer.

Annika Sucksdorff, f.d. producent på Helsinki-filmi, numera filmchef på SF-studios i Stockholm, gör en jämförelse med hur filmbranschen ser ut i Sverige. SF-studios är ett produktionsbolag med muskler. Bolaget producerar tre långfilmer per år och satsar på fyra genrer: familjefilmer, barnfilmer, filmer som tilltalar en bred publik, och filmer ”utanför boxen”. Men även SF-studios har tufft att nå sin publik. Sucksdorff berättar att mängden TV-drama och streamingtjänster ökat, en s.k. ”tipping point” inträffade i december 2019, tidigare än branschen väntat, vilket innebär att publiken (framförallt den yngre) ser mer film via streamingtjänster än på bio. Utbudet har exploderat med 250 % tillväxt av gestaltat innehåll i alla länder, och likställs med en galopperande häst, en bidragande orsak till att svenska långfilmer floppat på bio. 

Johan Aaltonen och Marina Meinander informerade att Svenska Yle kommer att satsa på TV-serier 2020. Målsättningen är att skapa serier med hög relevans och standard och därför arrangeras en tävling och en Mästarkurs. Svenska Yle hoppar därmed på serietrenden, medan Svenska kulturfonden och Konstsamfundet meddelar att de slår ihop sina ansökningstider för filmstöd. Återstår att se om detta blir ett plus eller minus för filmskaparna. 

Det är hemligt vilka som är fondernas sakkunniga, här kunde dock göras en granskande studie kring fördelningen av vilka som får filmbidrag och för vad. För i slutändan är det finansiärerna och produktionsbolagen som bestämmer vilka som får göra film, vilka berättelser som anses ha hög relevans. De tidigare satsningarna på finlandssvensk kort- och novellfilm (den första redan 1996) har gett fler filmskapare möjlighet att skriva, regissera och producera film. Detta kunde man satsa mer på, då kortfilm även går att kombinera för visning på bio. (Se bara på lyckade Force of Habit). En välgjord kortfilm kan öppna nya dörrar även utomlands, t.ex. tävlar kortfilmen Matchen av Pia Andell i årets välrenommerade internationella kortfilmsfestival Clairmont-Ferrande. 

Några dagar efter stormötet arrangeras Egil-galan av och med Arcadas filmelever. Regissör Tommi Seitajoki, en av galatävlingens jurymedlemmar, berättar att han upplever att det är en glädjande hög nivå på filmerna. Teman som avhandlas är allt från relationskriser till flyktingtrauman. Framtida förmågor finns, nu behöver de ges resurser så att deras kunskaper inte går till spillo. Enligt Seitajoki är det tragiskt att Arcadas filmlinje är nedläggningshotad, då utbildningen ger resultat och är den enda filmutbildningen på svenska. Egil-galan kunde även användas som ett tillfälle att mingla med inbjudet branschfolk, istället för att bara vara en intern fest. Även om det blivit lättare att visa sina filmer på olika nätbaserade plattformar och filmfestivaler så är personliga möten viktiga för att få kontakter i branschen. Här har även Finlandssvenskt filmcentrum en viktig roll att fylla som inspiratör och kontaktförmedlare mellan olika filmaktörer samt med att hjälpa till att marknadsföra och sprida alla filmer som görs på svenska i Finland.

[Angående Arcadas filmlinje säger lektor Fred Nordström, som är ansvarig för filmutbildningen, till Ny Tid att utbildningen ingalunda är nedläggningshotad, även om den statliga finansieringen har skurits ner under de senaste åren, red. anm.]

Ett glädjande exempel på en lyckad finlandssvensk satsning är TV-serie Vakuum, som visas både på Yle Arena och SVT Play. Regissör Teresia Fant, som gått Filmskolan i Norge, har gjort en inkännande ungdomsserie med manus av Nina Nordström. Alla berättarkomponenter samverkar till en lyhörd helhet med unga skådespelarförmågor som talar både högsvenska och dialekt. Framförallt är det roligt att se en ung kvinna i en nyanserad huvudroll.

Både berättelser och filmskapare finns. Den finlandssvenska filmbranschen behöver utnyttja sina förmågor; såväl yngre som äldre; såväl nybörjare som etablerade; värna om en filmutbildning på svenska samt höja ribban och ta mer plats i filmvärlden inför 2020-talet. Det får inte anstå oss att göra oss mindre än vi är. Jag tror Jörn Donner skulle ha instämt.

Den översta bilden är hämtad från Klaus Härös film Livet efter döden. 

EDIT 3.4.2020: Lade till kommentar om Arcadas filmlinje av Fred Nordström.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.