Jag tror inte på utopier

av Janne Wass

Regeringar världen runt har under coronavirusets framfart visat på meriterna med en stark offentlig sektor och det finns ett hopp inom vänstern om en politisk vändning i världen på grund av detta. Men utopier är farliga att leka med, skriver Janne Wass.

Ju äldre jag blir, desto mindre tror jag på utopier. Det är en kliché, men det ligger antagligen något i att journalister, särskilt sådana som sysslar med nyheter och samhällsjournalistik, blir mer cyniska med åldern. Nu är jag ju visserligen inte lastgammal, men jag har sysslat med journalistik i snart 20 år, i första hand med fokus på nyheter och samhällsskeenden i Finland och världen. Idéer och Händelser har under den tiden kommit och gått, några miljoner politiska löften har avgivits och jag har i mitt arbete kommit i kontakt med ett hundratal olika uppfattningar om hur den perfekta världen borde fungera, och om med vilka medel vi ska nå fram till den. Inte sällan heter det att den perfekta världen är här, det här är det bästa vi kan uppnå. Historien är slut, som Francis Fukuyama uttryckte det på 80-talet (bara för att förvisso nyligen göra en mea culpa).

Under min livstid har det skett en handfull Händelser som format idébildningen i Finland (och världen), i kronologisk ordning: Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Berlinmurens och med den Sovjetunionens fall, den ekonomiska depressionen i Finland, Finlands inträde i EU, attacken mot World Trade Center i New York, antiglobaliseringskravallerna i Montreal-, Quebec, Göteborg, Prag och Genua, Barack Obamas- val till USA:s president, den globala finanskrisen, den arabiska våren, #metoo-rörelsen, Greta Thunbergs klimatprotest, och nu senast covid-19-pandemin. Annat kan naturligtvis ännu läggas till. Vid varje stora Händelse, vare sig vi uppfattar den som positiv eller negativ, hoppingivande eller skrämmande, söker vi en väg framåt, till Tiden Efter Händelsen. Våra tankar går då osökt, medvetet eller omedvetet, till utopin.

Landet Ingenstans

Ordet utopi myntades som känt av lordkanslern, författaren och socialfilosofen Thomas More i hans bok Utopia år 1516, och ordet självt kommer från grekiskans ou (inte) och topos (plats), det vill säga ”en plats som inte finns”. More själv noterar i boken att utopia är nära besläktat med eutopia, det vill säga ”en god plats”. Om bokens värld verkligen beskriver Mores egen uppfattning om en perfekt värld finns det delade åsikter om, eftersom vissa drag i hans proto-socialistiska, meritokratiska samhälle till synes går emot ståndpunkter han uttryckt på annat håll. Hur det än ligger till med den saken, har sedan 1500-talet ordet utopi varit i allmän användning för att beskriva modeller för hur idealiskt fungerande världar kunde fungera.

Bakom så gott som varje politisk och samhällelig ideologi ligger en uppfattning om hur ett utopiskt samhälle ser ut. Men utopier är inte bara huggna i stenblock eller skriva på pergament, utan kan lika gärna vara flyktiga fantasier som formas, inte av ideologer vid skrivbord, utan kollektivt i den väv av tankar, ord och förhoppningar som vi världsmedborgare skapar till exempel i tider av stora omvälvningar. Önskedrömmar, ibland så sköra att vi knappt vågar viska dem av rädsla att de går i kras.

Dåligt facit

Nu då coronakrisen synbarligen drar mattan under vardagen som vi känner den, finns det en känsla av, eller en förhoppning om, att bitarna i samhällspusslet skakats loss, och att det nu ska vara lättare att sätta ihop dem på ett annat sätt än tidigare. Ur mycket lidande kan också komma något gott. Författaren och klimataktivisten Lars Sund uttryckte i Ny Tid 4/2020 en förhoppning om att pandemin skulle ge oss nycklar att tackla klimatkrisen, något som även en grupp insändarskribenter gör i detta nummer. Både Nora Hämäläinen och Arvi Särkelä skriver i denna tidning om möjligheterna och utmaningarna som covid-19 ger oss att omforma vår verklighet. På ett sätt eller annat riktar skribenterna i denna upplaga av Ny Tid blickarna mot utopin.

Själv är jag, som sagt, en aning cynisk då det gäller pandemins revolutionära kraft. Inte nödvändigtvis därför att, som Särkelä skriver, katastrofer inte skulle förändra världen, utan därför att jag så många gånger sett samhället hålla andan i samband med Händelser, för att sedan bli djupt besviket.

Har livet för den gemene ryske medborgaren blivit så mycket bättre sedan Sovjetunionens fall? Vi bytte partidiktaturen mot persondiktaturen. Ledde olyckan i Tjernobyl till färre kärnkraftverk? Nej, vi har i dag fler än någonsin. Ledde misstagen som gjordes i samband med depressionen på 1990-talet till en bättre politik i Finland? Nej, samma misstag gjordes på 2000-talet. Än revolutionerna i samband med den arabiska våren? Har livet blivit så mycket bättre i Egypten, Libyen, eller Syrien?

Ormen i paradiset

Så mycket marxist är jag att jag tror att revolutioner är oundvikliga och antagligen nödvändiga då ett folk trampats på tillräckligt länge. Men för att en revolution ska utmynna i något bättre krävs också en klar och tydlig utopi att sträva mot. Nu är ju pandemin ingen revolution, men de förändringar som vi hoppas ska ske i efterdyningarna av den, liksom de vi vill införa på grund av klimatkrisen, är inget mindre än revolutionerande. På samma sätt som under en politisk revolution, är det i samband med den nuvarande krisen många som i stunden är redo att dra åt samma håll, men som då dammet lagt sig gärna börjar driva motstridiga agendor. Och fast vi i kampens hetta kan synas rörande eniga om vart vi är på väg, krackelerar solidariteten snabbt då våra personliga bevekelsegrunder igen gör sig påminda då läget lugnat sig.

Än så länge har inga av världens omvälvningar fört oss till den utopi som vi eftersträvar. Visst har mycket blivit bättre, men samtidigt verkar paradiset alltid vara fullt av ormar. I den gamla utopiska litteraturen, ofta baserad på underliggande kristna värderingar, framstegsoptimism och egalitarism, var det för det mesta ”den moderna människan” som landade på utopins strand som visade sig vara ormen i fråga. Såväl i Francis Bacons Det nya Atlantis som i Jonathan Swifts Gullivers resor och Louis Sebastien Merciers År 2440 eller Sarah Scotts Millennium Hall är det människan med alla sina drifter som riskerar att förgifta den ordnade idyllen. Inte sällan har de imaginära samhällena som beskrivs tagit till rigida åtgärder för att hålla de mänskliga drifterna stången. Mercier går kanske längst och bränner ”skadliga” böcker i framstegets namn. Det finns visserligen också utopister, som socialisten William Morris, som i sin bok Nytt från en ny värld hoppas på att personlig frihet i sig ska frammana det bästa ur alla oss människor, inte utan mothugg.

Alla blir kommunister – en stund

Talande är att diskussionen om utopin inte nämnvärt framskridit från den här grundläggande antitesen – frihet eller kontroll – sedan 1500-talet. Anarkister och kapitalister brukar framhålla friheten, medan kommunister och socialdemokrater gärna talar för kontroll. Frihetsbegreppet är förvisso invecklat och det går att argumentera för att till exempel strikt kontroll av produktionsmedlen är nödvändig för personlig frihet, och så vidare. Men också det visar hur svårt vi har att enas om hur en god värld ska byggas då vi kommer ner till nuts and bolts, så att säga.

Frihet, fred, demokrati, jämlikhet. Det finns väl knappast någon i världen som inte säger sig understöda dessa höga ideal. Alla delar vi samma vision om att nå en värld byggd på dess grundstenar. Synbarligen är det här en utopi vi alla kan enas bakom. Varför är det då så svårt att nå dit? En orsak är att dessa ord, dessa ideal, kan betyda så många olika saker. Frihet för vem? Frihet att göra vad? Absolut frihet är knappast förenligt med vare sig demokrati eller jämlikhet. Och ska jämlikhet betyda rätt till samma förutsättningar vid födseln eller nitiskt fördelande av lika stora kakbitar hela livet? Se där till exempel socialdemokratins stora dilemma, kluven som den är mellan två höbalar.

Frank Lundgren skrev i senaste nummer av av Åbo gröna vänsters tidning Motborgarbladet (1.5.2020) om hur den pågående krisen har förvandlat honom från socialist till kommunist: ”Dessa kriser som vi står inför – epidemier, klimatförändringen, ekonomisk ojämlikhet, automatiseringen av arbete, och övervakningssamhällets framfart – kan inte lösas genom någon marknad som styr oss till att konsumera ’rätt’. Dessa kriser kan bara lösas genom statlig intervention, genom reglering, lagstiftning, beskattning och expropriering av egendom. Vi behöver sociala rörelser som sätter press, vi behöver starkare stater, vi behöver internationellt samarbete, vi behöver kommunism.”

Symptomatiskt nog avslutar han kolumnen med ett snett leende där han förutspår att han nästa år kommer att skriva en kolumn där han meddelar att han blivit anarkist. Inte ens i våra egna huvuden lyckas vi alltid vara eniga om hur utopin ser ut.

Människan är en dystopi

Det stora problemet med utopier är att de sällan tar i beaktande den mänskliga faktorn, den sociala och teknologiska utvecklingen eller ödets nycker. Detta är smärtsamt tydligt till exempel för den som läser mycket science fiction (läs: jag). Bara det faktum att Isaac Asimov på 1950-talet trodde att det mest behändiga formatet för informationslagring flera årtusenden i framtiden skulle vara mikrofilm visar hur fast vi sitter i vår egen tid, vår egen världsuppfattning. På samma sätt tenderar bilder av framtida samhällen ofta att vara bundna av de moraliska och sociala koder som präglar den tid vi lever i, och visionerna om dem kan naturligtvis inte förutspå hur enskilda händelser eller överraskande fenomen påverkar samhället.

Den mänskliga faktorn är här framför allt central. Det kan tyckas logiskt att en kris som denna pandemi skulle övertyga alla om behovet- av en stark offentlig sektor. Det kan tyckas logiskt att klimatkrisen skulle trigga vår självbevarelsedrift att ge upp olja och kol. Men människan är en särdeles ologisk varelse som i första hand drivs av sina egna drifter – drifter som påverkar vårt beslutsfattande utan att vi själva ens nödvändigtvis är medvetna om dem. Rädsla, hopp, njutning, lättja, ofta med sikte på den omedelbara framtiden – nästa år, nästa månad, nästa minut – är det vi naturligt planerar för. Framtiden är långt borta, så långt att den är svår att påverka (och vad har nu vad jag gör precis nu för betydelse i det stora hela?). Visst vill vi alla ha stopp på klimatförändringen, men nu fan måste vi också få åka på södernsemester då den här lockdownen tar slut. Och nu ska vi minsann ta igen festandet och shoppandet efter allt innesittande. Och visst katten ska arvsskatten slopas, och är inte miljökraven på jordbrukarna lite väl hårda och så tycker jag faktiskt att de arbetslösa borde sparkas i röven lite också. Och så glider utopin oss långsamt ur händerna.

Hopp och kamp

Säger jag då att det inte lönar sig att kämpa för en bättre värld? Ingalunda. Men kämpa är det centrala ordet. Vi måste tro på att världen kan bli bättre, annars känns ju allting fullständigt meningslöst. Däremot är något av det värsta vi kan göra att tro att världen kommer att bli bättre, eftersom det på sätt och vis frigör oss från vårt personliga ansvar. Att tro att mänskligheten automatiskt går över till nordisk välfärdsstat och sätter människans väl framför kapitalets på grund av coronakrisen är historielöst. Däremot har nu vänsterrörelsen en gyllene chans att få gehör för sina krav, men det betyder också att vi alla som sympatiserar med de ovan nämnda målen måste engagera oss i att driva fram dem.

Jag tror inte på utopin, därför att tanken om en perfekt värld frånbiser att människan är människa, och människan blir aldrig perfekt. Däremot är jag övertygad om att vi behöver utopin för att orka kämpa för ett samhälle som åtminstone liknar det vi föreställer oss i våra önskedrömmar. Det är mycket som är tungt och mörkt nu under krisen, men också den kommer att passera. På andra sidan är det viktigt att vi minns den värld vi drömde om då allt syntes som mörkast, och framför allt att vi engagerar oss i byggandet av den. Bygget kommer aldrig att bli klart, men kanske blir det åtminstone lite bättre. Det i sig är utopi nog.

Illustration: Otto Donner

1 kommentar

Ernst Mecke 20 maj, 2020 - 00:25

Could we agree that in ANY utopia we have to deal with humans and their behaviour? If so, then one precondition for designing a utopia which keeps up to reality would be a realistic psychological theory which should also be well known to and accepted by our decision makers, Such a theory seems not to exist up to now (otherwise it would not be possible that so many politicians are seemingly still accepting, e.g., neoliberalism, ”homo oeconomicus”, ”trickle down theory” and similar). Although one should be aware that there are some people who do know quite a bit about psychology and also apply it, namely professional manipulators who accept getting payed for doing what their employers/customers expect from them. – One could think that it would already be some progress if the methods of manipulators would be taught at school (so that the thus-instructed people could at least try to prevent each other from falling for the manipulators’ tricks – to expect that many people would suddenly develop self-knowledge might be less realistic …); I even handed in an according suggestion to Li Andersson (OF COURSE without getting any reaction – we are after all in Finland …). But there exists also a Facebook group by the name ”Political Psychology . public group” which might be of some interest even for journalists (up to now it is very mostly me who is writing there, but if somebody else could contribute it would actually be welcome …). And what about having a look at it, or even join … .

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.