Ekofascistiska fantasier

av Elis Karell

Samma dag i mars som regeringen meddelade att skolorna stänger, meddelade bemanningsföretaget jag jobbar för att alla mina arbetsturer är inställda tills vidare. Nollkontraktet innebär att jag i april och maj har noll inkomster.

Däremot har jag haft väldigt mycket fritid. Utöver produktiva och givande sysslor har jag alltså också hunnit konsumera ohälsosamma mängder innehåll i både sociala och traditionella medier. Jag har särskilt irriterat mig på de tusentals virala inlägg som prisar coronakrisens effekt på klimatets och planetens välmående. Många som använder Facebook eller Twitter har säkert stött på inlägg i stil med ”humans are the virus, covid-19 is the cure”, kanske med bilder av livskraftig flora och fauna i urbana miljöer eller statistik om minskade klimatutsläpp. Inläggen har också blivit upplockade av traditionella medier, trots att flera av dem (exempelvis ett viralt inlägg om att vattnet är så rent att fiskar/svanar/delfiner har dykt upp i Venedigs kanaler igen) har visat sig vara rena fabrikationer.

Det verkar finnas en stark vilja att hitta guldkanten i krisen, trots att det lätt slår över i rent ekofascistiska och misantropiska fantasier. Mera nyanserade argument är sällan mycket bättre, snarare mera naiva. Ledarskribenter, kolumnister och övriga debattörer försöker övertyga varandra om att situationen nu innehåller någon relevant lärdom eller viktig chans för klimatet. Stater runt om i världen har visat att de är kapabla till tuffa åtgärder vid behov, medborgare har visat att de klarar av att anpassa sig till nya omständigheter. Efter krisen gäller det bara att fortsätta kämpa för klimatet i samma anda.

Det stämmer visserligen att utsläpp kan minskas betydligt med väldigt enkla åtgärder: genom att vi bara jobbar, reser och konsumerar lite mindre. Koldioxidutsläppen för 2020 uppskattas falla med åtta procent från 2019, vilket är den största minskningen så länge mätningar har gjorts och dessutom precis når upp till den årliga takt som förutsätts av målet på högst 1,5 grader tills 2030.

Men om coronakrisen har visat något är det vad priset för en sådan minskning är under det nuvarande globala ekonomiska systemet. ”Den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet”, enligt IMF. En halv miljard flera människor som lever i fattigdom, uppskattar Oxfam.

Mitt personliga klimatavtryck har definitivt minskat de senaste veckorna. Dels för att jag inte jobbar (även om jobbet som kvällsvaktmästare inte är särskilt energiintensivt), dels för att jag inte har pengar för onödig konsumtion. Min situation är ändå lindrig jämfört med miljontals människor som kanske saknar skyddsnät, är skuldsatta, inte har råd att köpa nödvändigheter, inte har tillgång till hälsovård, inte automatiskt får tillbaka sina arbetsturer efter krisen… Tänk vilka beundransvärda minskningar i sina klimatavtryck de har uppnått! Havssköldpaddorna i Phuket tackar.

Det är såklart ingen dålig sak i sig att den globala konsumtionen och produktionen (tillfälligt) har stannat på en hållbar nivå. Men om jag fick välja skulle jag nog hellre ha en inkomst.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.