Spike Lee skildrade en stekhet dag i New York i sin film Do the Right Thing år 1989. Vad säger filmen om rasismen och polisvåldet i USA? Mio Lindman skriver.
Under tonåren i mitten av 1990-talet glodde jag på kopiösa mängder film. Min pappa jobbade på fraktfartyg och fartyget hade ett rätt stort filmbibliotek som han delade med sig av till oss allt mer förhärdade ungar. Sommarloven gick ut på att fly sommarvädret och häcka i föräldrarnas sjuttiotalsmurriga gillestuga, där jag och min syster tittade på surrande vhs-filmer. De flesta av filmerna som fanns tillgängliga för oss var amerikanska. Vi såg somriga filmer som i många fall handlade om sista natten/sommaren med gänget: sommarnätter i den amerikanska södern eller i mellanvästern som fladdrade förbi i ett nostalgiskt skimmer. Karaktärerna var för det mesta vita unga män som utforskade sin sexualitet och njöt av det som i filmerna ofta beskrevs som ”en oskuldsfull tid”. En del av de där filmerna skildrade somriga äventyr (White Squall) eller egensinniga familjer (What’s Eating Gilbert Grape). Många av filmerna vi såg var sentimentala och fåniga, men glädjen i att se dem bestod i att landa i en trygg, varm värld där allt hotfullt och besvärligt existerade som prickar på horisonten. Det handlade om en dragning till den grumliga nostalgin som, absurt nog, också en femtonåring kan känna sig dragen till.
En stekhet dag i Bed-Stuy
Också i min lilla och amerikaniserade värld fanns det andra sorters sommarfilmer, vars hetta var av ett annat, mera sinistert, men också engagerande, slag. Då tänker jag inte bara på urspårade, gotiska saker som Philip Ridleys The Reflecting Skin, utan i synnerhet på Spike Lees Do the Right Thing från 1989. Det är ingen överdrift att säga att den filmen förändrade mitt sätt att se på USA. En film om motsättningar, vrede och misstänksamhet, en film som påminner en om James Baldwins- beskrivningar av USA som ”ett hus som står i lågor”. Inledningen, från Rosie Perez’ underbart energiska dansnummer till Public Enemys- ”Fight the Power”, är kanske lättsam, men man slås genast av en kraftfullhet i bilderna. Historien utspelar sig i Brooklyn, närmare bestämt i Bed-stuy, under en stekhet dag. En stadsdel i förändring visas upp: nya människor flyttar in, gemenskaper förändras, och nya konfrontationer sker på grund av det. Och så börjar en process av gentrifiering, med de dyra områdena på Manhattan som förebild. Redan i den här filmen skämtar man om att förvandla grannskapets sjaviga hus till Trump-bostäder.
Att se filmen för första gången var att känna en vall av hetta slå emot en, färgskalan förmedlar atmosfären på ett sätt jag fortfarande finner kongenialt. För en tonåring med en synnerligen ensidig filmdiet var det slående att uppleva en film som koncentrerar sig på en stadsdel med dess olika spänningar. De flesta scenerna utspelar sig på gatan eller i Sal’s famous pizzeria. Utgångspunkten är livet tillsammans, snarare än den vanliga amerikanska storyn om hjälten och hens (ofta hans) personliga utveckling. Mookie jobbar som pizzabud, utan att trivas särskilt bra; han är trött på sitt liv och känner sig utnyttjad – av pizzerian, av ”systemet”. Hans flickvän Tina (fantastiskt spelad av Perez, som kunde fått mera plats i berättelsen) anser att han snarare saknar ambitioner. Också pizzeriaägaren Sal är missnöjd med sin tillvaro, men han vill fortsätta driva sin restaurang trots att tiderna förändrats. Vid sidan av dessa två introduceras en hel rad av grannskapets personligheter. Mother Sister sitter på sin trappa och observerar allt som händer. Radio Raheem går runt på gatorna med sin boombox. Buggin Out, kille med street cred, försöker få igång en bojkott av pizzerian eftersom han är urled på att endast se vita kändisar pryda hakets väggar. ”Då får du se till att starta ditt eget ställe” säger Sal med en sur suck. Protesten leder senare till att ett gäng tar sig in i pizzerian. Okvädesorden yr. Radio Raheem attackerar Sal efter att denne viftat med ett basebollträ och slagit sönder Raheems radio. Polisen anländer och en av polismännen kväver Raheem till döds. Efter det stuvar de in kroppen i bilen och åker iväg. När Raheem dödas sker en urladdning. Pizzabudet Mookie kastar en sten genom pizzerians fönster – upploppet är igång.
Polisvåld och motsättningar
Motsättningarna mellan de olika grupperna i området – koreaner, mexikaner, svarta, italienare – är ett viktigt tema i berättelsen, men filmen tar också fasta på komplexiteten. Trots att Lee jobbar med rätt tydliga (stundvis nästan karikerade) figurer är den dynamik som framställs övertygande. Fördomarna är riktade åt alla håll, hånfulla gester och ord sätter tidigt en stämning som antyder att vad som helst kan hända. Komplexiteten relativiserar dock inte motsättningarna. Filmen säger inte: rasism ska inte tas på allvar för att den har många former. Polisvåldet och det oerhört grymma mordet framstår i sin avskyvärdhet och sätts i ett sammanhang av den rasism som i så hög grad präglar livet i grannskapet på så många olika plan. Redan tidigare har tittaren sett polisen övervaka området från sina bilar, och hört dem tala föraktfullt om människorna där.
Hela filmen kan förstås som svar på tal till sådana föraktfulla kommentarer: området sjuder av liv, tankar, skapande, röster och erfarenheter. Människor reagerar på varandra, medan vissa intar en mer iakttagande hållning, som Mother Sister. Men filmen gör det tydligt att hennes blick är annorlunda än polisens.
Do the Right Thing är inte en typisk uppbygglig berättelse om rättrådiga medborgare som möter orättvisor. Den tar sig an sprängstoff och svåra känslor: vrede, bitterhet, fördomar och gör det på ett sätt som inte försöker övertyga tittaren om att det finns en enkel lösning, fred och frid bara man sätter sig ner och inser att rasism är dumt. I själva verket avslutas filmen med två citat, ett av Malcolm X och ett av Martin Luther King: två olika sätt att förstå samhället. Och våldet, som i den här filmen är närvarande redan tidigt i form av konflikterna mellan grupperna, och människors utsatthet. Lee är bra på att skildra symptom, smärtpunkter och detta görs i olika stämningar, i början mera lättsamt. I en skojig scen får Buggin Out sina skor nedsmutsade av en vit medelklassperson. Katastrof. Man, fucking gentrification!
Angelägen grundfråga
När Do the Right Thing kom fick den på vissa håll kritik för att vara en film som inspirerar till våld (en kritiker klagade på att en restaurang bränns ner, men skrev ingenting om polisvåldet). 30 år senare: polisvåldet mot svarta fortsätter. Den som sett videon med George Floyd, som också kvävdes till döds, och hört hans ”I can’t breathe” kommer aldrig att glömma det. Spike Lee har kommenterat mordet på Floyd. I en intervju påminde han om att New York inte har upplevt utegångsförbud sedan 1943. Orsaken då var att en svart soldat, hemvändande från kriget, dödades av en vit polis och det uppstod kravaller i Harlem. ”I don’t know why there’s discussion why people are mad, this stuff has been happening.”
Do the Right Thing utgår från livet i gemenskaper som präglas av spänningar, och den lyckas just i beskrivningen av olika typer och grader av våld och hur de är relaterade till varandra. Utgångspunkten för filmen är en fråga om hur människor ska kunna leva med varandra i ett samhälle som präglas av våld och misstänksamhet. Den här grundfrågan är förbunden med det som gör filmen stark och angelägen: att folk också bryr sig om varandra i gemenskapen, att relationerna – som den mellan Sal och Mookie – inte är entydiga, att de förändras, att det förflutna spökar. Men i filmen saknas det typiska ”humanistiska” pratet om att ”se människan innerst inne”, allt medan samhället och dess orättvisor och ojämlikhet lämnas därhän. I sin film från 1989 blottlägger Spike Lee ett USA som präglas av sin historia och sina våldsamma institutioner. Do the Right Thing frammanar hur det kommer sig att grannskapets tvister och konflikter, som egentligen kunde ha karaktären av tjafs, kan förvandlas till tragedier med dödlig utgång.
