Bland dem som ville hedra president Mauno Koivisto på Senatstorget i samband med hans begravning fanns en grupp människor med en gul flagga med ett kors i blått och rött. Det var representanter för de sovjetfödda ingermanländare som kommit till Finland på initiativ av Koivisto. En stor, heterogen grupp som få finländare vet tillräckligt mycket om.
Desto mer spännande är det med en film om en ingermanländsk familj regisserad av en ingermanländare. Lauri Randla (f. 1981) flyttade hit från Estland som tioåring. Hans långfilmsdebut Näkemiin, Neuvostoliitto är en skildring av en barndom under Sovjetunionens sista årtionde, då jag själv fortfarande bodde i min hemstad Leningrad.
Johannes (Niklas Kouzmitchev) har aldrig haft någon far. Hans unga ogifta mamma (Nika Savolainen) studerar i Tallinn. Pojken bor på en annan ort hos sina morföräldrar (Ülle Kaljuste och Tõnu Oja) – ett ganska vanligt sovjetiskt arrangemang.
Här skildras en ”sluten” stad där det finns ett uranraffinaderi. Förlagan är Sillamäe som på den tiden knappt hade någon estnisk befolkning. Sillamäe byggdes som en ”socialistisk mönsterstad”. Välutvecklad infrastruktur, låg pensionsålder, höga löner – så lockade man arbetskraft från hela Sovjetunionen dit. Därför förstår jag inte varför Johannes morföräldrar är fattiga. Ett annat mysterium är varför de berövas sin bostad efter att pojken blivit utsatt för strålning. I sådana fall beviljades man en större bostad, så att den sjuke skulle få ett eget rum. Men det faktum att den slutna staden bara blir mer sluten trots att glasnost vinner terräng i det övriga landet upplever jag som äkta.
Tillsammans med morföräldrarna flyttar Johannes till Tallinn. De får logi hos en välbeställd officersfru (Jekaterina Novosjolova) av tjetjenskt påbrå. Hon födde sin dotter på samma sjukhus där Johannes såg dagens ljus och anser sig stå i tacksamhetsskuld till hans mamma.
I sin nya skola upplever Johannes både nationalism och internationalism. Han blir vän med de tjetjenska syskonen Vera och Gennadij. Dessa ryska namn är osannolika i en tjetjensk familj, ändå känns episoderna med Vera (Elene Baratashvili) trovärdiga. Igenkänningsfaktorn är hög även när det gäller filmens skollärare och rektor, deras retorik och framtoning.
Tragedierna som präglade min generation – Afghanistankriget, Tjernobyl – skymtar i bakgrunden. De komplicerade etniska relationerna skildras ärligt, men annars fokuserar Randla på ett barns värld som präglas av värme, humor och kärlek.
Filmmakarna ska ha en eloge för de språk som hörs här, som jag upplever som äkta: estniska, ryska, morföräldrarnas lustiga blandspråk. De tidsenliga detaljerna är ett stort plus: sångerna av Alla Pugatjova, animationsfigurerna Drutten och Gena, de korrumperade byråkraterna på OVIR (en instans som reglerade privata utlandsresor), bananer som var en raritet i Sovjetunionen (ofattbart, med tanke på hur stor roll landet spelade i Afrika där det stödde ett antal lokala regimer).
I en av de mest symboliska och samtidigt hjärtevärmande scenerna dansar de nyförälskade Johannes och Vera till tonerna av Sovjetunionens nationalsång som strömmar från en Michail Gorbatjov-docka, en souvenir som pojkens mamma hämtat från Finland där hon jobbar som städerska.
En ny epok står för dörren. Mauno Koivistos tal hörs i radion, Estlands Folkfront demonstrerar ute på gatorna. På den tiden gick jag, i likhet med en del progressivt sinnade unga Leningradbor med ett estniskt flaggpins på kavajen och blev ledsen av att det var få ester som uppskattade detta tecken på solidaritet.
Näkemiin, Neuvostoliitto är sevärd i synnerhet därför att den uppmärksammar en folkgrupp som varit i skymundan. Vissa episoder är lite väl hafsiga, berättelsen är otydlig i konturerna. Det är exempelvis svårt att förstå varför morbror Kolja (Pääru Oja) får så mycket utrymme.
Ingen finska hörs, inga finländare syns till, vare sig i Tallinn eller annars. Det känns underligt. Vågar man hoppas på en uppföljare, om Johannes liv i Finland? Det är ju hit vi ser honom flytta i finalen.
Näkemiin, Neuvostoliitto/
Hüvasti, NSVL
Dramakomedi. 1 h 26 min.
Finland/Estland, 2020.
Manus och regi: Lauri Randla.
Foto: Elen Lotman.
I rollerna: Niklas Kouzmitchev, Nika Savolainen, Ülle Kaljuste, Tõnu Oja, Pääru Oja, Elene Baratashvili,
Jekaterina Novosjolova
