Är författaren död eller gud?

av Janne Wass

Hur olika folkgrupper och erfarenheter syns i kulturen och konsten, och vem som tillåts berätta vilka berättelser, har varit hett debattstoff i och med metoo och Black Lives Matter under de senaste åren. Janne Wass utforskar ämnet utgående från rörelsen New Criticism och Barthes tes om författarens död.

I början av 1900-talet framträdde en rörelse inom den amerikanska litteraturkritiken som kom att kallas för New Criticism, och dess företrädare blev följaktligen kallade the New Critics. T.S. Eliot sammanfattade rörelsen med orden: ”Jag har antagit som axiomatiskt att en skapelse, ett konstverk, är autonomt”. Den nya kritiken ville lösgöra verket från upphovspersonen, och på så sätt frigöra konsten från konstnärsmystiken. Den dominerande litteraturkritiska skolan baserade sig på tyska strömningar från 1800-talet, och fokuserade på att sätta in texter i historiska, filologiska och filosofiska kontexter, och lade starkt fokus vid författarens tidigare verk, levnadshistoria och ideologi. Som kritiker skulle man så att säga krypa in i upphovspersonens huvud och studera verket genom dennas ögon – för att på så sätt komma fram till vad en författare ville säga genom texten.

Den nya kritiken menade att allt detta fokus på en texts omständigheter och författarens person ledde till att själva texten blev förbisedd. –Roland Barthes tog denna tanke ännu längre i sin essä La mort de l’auteur (Författarens död), en klassiker inom litteraturteori, år 1967. All skönlitterär text, menar Barthes, bör läsas som om den inte hade någon författare, utan som om texten ”blev till” vid varje ny läsning. Genom att fjättra texten vid författaren ”sätter man omöjliga gränser runt texten”, anser Barthes.

Han skrev uttryckligen om skönlitteratur, men samma tanke går igen i alla konst- och kulturformer och är besläktad med det slitna uttrycket ”konst för konstens skull”, även om det handlar om lite andra saker.

Empirisk kritik

Den nya kritiken uppstod under en tidsperiod då naturvetenskapen och de tekniska vetenskaperna upplevde ett kraftigt uppsving, medan humanismen hade börjat anses dammig och flummig. De nya kritikerna hade delvis som avsikt att höja litteraturkritikens anseende genom att omstöpa den som en empirisk vetenskap, och då måste den subjektiva tolkningen och ”gissandet” om författares avsikter minimeras. Barthes ville för sin del spränga alla gränser för texten. Till skillnad från Eliot såg han inte boken som ett autonomt verk, utan som lika många autonoma verk som den hade läsare.

Barthes och den nya kritiken har sina försvarare än i dag, men ser ut att ha förlorat slaget åtminstone i den allmänna offentliga diskussionen. Detta följer än en gång på en akademisk brytningsperiod, som i synnerhet drivits av att genusvetenskapen och den postkoloniala teorin etablerat sig och deras metoder och terminologi läckt över till en allt bredare humanistisk fåra. Tolkningsföreträde, erfarenhet och kontext har åter tagits till heder, och i konstdiskussionen sätts i dag i vissa fall nästan likhetstecken mellan Skaparen och Verket. Till många skapares förtret, ska det kanske påpekas. Ironiskt nog bottnar båda synsätten i en postmodernistisk diskurs. Men där Barthes dekonstruktivism poängterade alla tolkningars likvärdiga sannhetsgrad, tenderar den nya diskursen kring konst att göra strikta tolkningar av verk utgående från skaparens identitet, erfarenhet och kontext, samtidigt som den ifrågasätter validiteten i verk och tolkningar vars skapare och tolkare inte anses företräda ”rätt” erfarenhet och kontext.

Approprierade upplevelser

Det här är naturligtvis hårdragningar av två olika fenomen som sällan syns till i sina extremformer. Barthes tankar om den osynlige författaren är högst akademiska och kan kanske fungera som en strävan, men knappast någonsin som en realitet. Ett verk är ofrånkomligt förknippat med sin skapare, åtminstone i vårt undermedvetna, och att inte erkänna detta är en oärlig form av kritik. Samtidigt kan till och med de mest inbitna feminister och metoo-aktivister medge att Roman Polanski regisserat åtminstone ett par fantastiska filmer.

Frågan om representation inom konst och kultur är temat för denna månads nummer av Ny Tid, och den tematiken är nära förknippad med diskussionen om konstnärlig avsikt, konstnärens död och subjektiva versus objektiva tolkningar av konst. I slutändan handlar det, som författaren Hannele Mikaela Taivassalo påpekar i artikeln på sidan 20, om vems berättelser som berättas och om hur ”sanningsenliga” de berättelserna är.

I dag spelar ingen längre Othello med blackface på Finlands scener, men vem ska berätta de icke-vitas berättelser inom den finlandssvenska teatern om det inte finns icke-vita skådespelare tillgängliga? Om en manlig författare skriver en gripande roman om ett kvinnligt våldtäktsoffer, förlorar berättelsen i relevans för att mannen inte själv upplevt hur det är att vara kvinna och utsatt för övergrepp? Eller begår den manliga författaren till och med ett övertramp genom att appropriera någon annans upplevelser?

Empatins betydelse

I dag är det så gott som universellt accepterat att konstfältet i den bästa av världar borde representera en statistisk genomsnittsbild av det samhälle som konsten verkar i, vad gäller kön, etnicitet, språk och klass. Detta baserar sig delvis på den egalitära tanken om allas lika möjlighet på arbetsmarknaden, men också på idealet att konsten bör spegla samhället. Till exempel i Storbritannien är 90 procent av alla chefer på landets 50 största teatrar män. Teorin lyder att eftersom män har erfarenhet av en maskulin kultur, kommer ett teaterfält med nästan uteslutande manliga chefer också att representera denna maskulina kultur, trots att föresatserna är hur goda som helst.

Men å andra sidan kan en teaterchef omge sig av dramaturger, programplanerare och underchefer som representerar andra erfarenheter. En författare behöver inte skriva enbart utgående från sina egna upplevelser, utan kan göra research, intervjua och använda sin mänskliga empati för att sätta sig in i andra personers situation.

Tyvärr kan vi på Ny Tid inte ge ett definitivt svar på alla frågor rörande representation i konsten eller hur man ska förhålla sig till frågan om skapare versus verk. I detta nummer presenterar vi åtminstone några kritiska synpunkter.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.