Magnus Dahlströms författarskap tillhör de allra märkligaste på det svenska språket. Hans omisskännliga sätt att sätta ord på det outtalade kan ställas jämte en Bernhard, en Duras eller en Kafka. Iakttagandet, detaljen och nyanserna är legio hos Dahlström, en oroande ovisshet framhävs genom ett precist beskrivande. Hans karaktärer är ofta observatörer och myndighetspersoner vars inre skär sig mot den yttre verkligheten; de är aldrig riktigt hemma någonstans. Dahlström berättar om folk som är sina yrken, det de utför, de är sina tilldelade samhällsroller.
I Förhör kliver vi in i en civil utredares yrkesvardag. Som helt ny på jobbet får hon ta emot de fall hos polismyndigheten som ingen annan vill befatta sig med; de diffusa anklagelserna, småbrotten, tokstollarna. Hon är ”en avlastning för avdelningen, en tillgång att sätta in” och ”ingen formell del av själva verksamheten”. Hon förblir också namnlös i romanen, hon är bara sin funktion. Som utredare möter hon mordanklagelser med dunkla bevis, rånet som visar sig vara ett möjligt sexuellt utnyttjande och ungdomsbråket mellan politiska extremer där videobevisningen verkar manipulerad. Idel utkantsbrott med utkantsmänniskor, och många av de förhörda är också särdeles svårpratade människor som utredaren får försöka bända informationen ur. Inte alltid med lagenliga metoder. Allt utspelas i hennes rum, i korridoren vid kollegornas kontor. Eller på toaletten, dit hon ofta går för att skölja sitt, som det tycks henne, allt mer oformliga ansikte.
Magnus Dahlström verkar liksom som sin huvudkaraktär besatt av att se sina omgivningar som något avläsningsbart, som bär på en mening, om än en dunkel sådan – fast kanske skenbart. Kollegan till utredaren, polisen Barbro Babanovic, är i motsats till huvudpersonen namngiven – liksom flera andra i romanen. Deras namn presenteras i kursiv stil – Barbro Babanovic – vilket inger en lika skenbar kuslighet. Vi vet inte varför det förhåller sig på det sättet, men även om det i längden kan bli lite enahanda och något manierat över Dahlströms stil, så måste det vara så. För detta är författarens själva uttryck, hans sätt att berätta om just sin flik av universum.
Förhör är inte Magnus Dahlströms bästa verk, inte lika oumbärlig som Papperskorg eller Spådom, men den befinner sig ändå i en egen litterär sfär. Med sina kontrastrika reflektioner och glidande förlopp fäster den här romanen blicken på distinkt mänskliga beteenden och yttranden. Dahlström kilar in sig, med sina skeva vinklar och skuggpartier, i de mellanrum som ofrånkomligt uppstår vid mänsklig interaktion, där personer anser sig vara ovärda och osynliga. I det oändligt ogripbara kilar han in sig. Nutiden är en fond som vi kan försöka se mänskligheten genom – där kilar Dahlström in sig. Genom våra yrken, de uttryck vi avger, och hur vi ser på oss själva. Där nånstans kilar Magnus Dahlström in sig.
Foto: Caroline Andersson/Bonniers
Magnus
Dahlström:
Förhör.
Albert Bonniers förlag, 2020.
