Det är ingen ovanlighet att det kommer till vår kännedom att ett bolag har avslöjats för att ha sysslat med moraliskt tvivelaktig verksamhet. Kanske har en biltillverkare lurat oss om partikelutsläppen från sina bilar, eller kanske en gruva har tömt sina gipsfällningsbassänger i en å och förstört de närliggande vattendragen. Eller kanske de mineraler som elektroniktillverkare brukar är utvunna under fruktansvärda omständigheter, i praktiken med hjälp av slavarbete.
Nuförtiden är det allt svårare att dölja missgärningar. Allt fler fall som tidigare skulle ha förblivit förhöljda i dunkel lyfts nu upp i nyhetsrubrikerna. Företagsskandaler och ansvarslös företagsverksamhet är en del av vår livsstil.
Forskaren Jukka Rintamäki tar Apple som ett exempel på hur marknaden fungerar i dag. En av Apples underleverantörer är den kinesiska tillverkaren Foxconn. Apple tillverkar ju inte sina egna produkter utan de är bara ”designed in California”.
”Missförhållandena i Foxconns fabrik i Shenzhen ledde till att 18 personer begick självmordsförsök. Foxconn reagerade på detta genom att installera skyddsnät under taken på fabriksbyggnaderna så att det inte längre skulle gå att hoppa till sin död”, säger Rintamäki.
På samma gång skriver Apple på sin webbsida rosiga texter om hur ansvarsfull deras produktionskedja är.
”I de flesta fall handlar det inte ens om att företagen ljuger, utan det är, vilket oberoende utredningar har visat, snarare fråga om ett slags hantering av transparensen. Ett företag ger gärna ett sken av transparens, medan det i verkligheten är så att man genom den lins de håller upp endast ser den verksamhet som har ett positivt offentlighetsvärde, medan det lämnas till vakthundsorganisationer att sprida ljus över de mer problematiska kontexterna.”
Ibland behöver man inte ens ljuga för att ljuga. Det räcker med att man berättar sanningen selektivt. Det här är något som företag är speciellt duktiga på. Dessutom har de stöd i marknadsföringsproffs, som vid behov kan hjälpa till med att paketera den selektiva sanningen. Ofta framförs berättelser om verksamheten genom företagsansvarets narrativ, och tråkiga nyheter har ingen plats i de sagorna.
De många företagsskandalerna har relativt liten inverkan på medborgarnas konsumentbeteende, och bolagen repar sig frapperande snabbt också från kriser som kan kännas gigantiska. Hundarna skäller, men karavanen drar vidare, som det gamla ordspråket lyder. Skandalen kan hänga kvar i nyhetsrubrikerna en ganska lång tid, och börskursen kan till och med dyka tillfälligt, men på lång sikt brukar marknadsandelarna återgå till det normala. Konsumenterna är inte långsinta.
”Varifrån kommer denna ovilja att bestraffa företagen?”, frågar sig Jukka Rintamäki, och svarar sedan själv: ”Från konsumentforskningen vet vi att etiska frågor inte väger särdeles tungt då folk gör sina inköpsbeslut, speciellt inte då det gäller komplexa affärer, som att skaffa ny bil. Det är också möjligt att många av de här skandalerna är så vanliga eller typiska för branschen att de helt enkelt inte ger upphov till ett stigma som skulle mobilisera folk.”
Ett skandalavslöjande om att till exempel arbetares rättigheter har trampats på, eller att produktionen är nedsmutsande, överraskar sist och slutligen inte någon.
Konsumenternas sinnebilder av varumärken byggs också medvetet upp över en lång tidsperiod. De värdeladdningar som uppstår sitter oerhört starkt fastklistrade, och lossnar inte på grund av tillfälliga stormar i vattenglas.
Eftersom företagen bevisligen inte klarar av att på egen hand värna om ansvarstagandet, skulle det enligt Rintamäki vara hög tid att vi frångick den av företagen själva kontrollerade diskussionen om företagsansvar till att tvinga företagen till ansvarstagande.
”Enligt forskningen har lagstiftning en större effekt till exempel på företagens utsläppsmängd än vad frivilligt företagsansvar har”, summerar Rintamäki.
Världsnaturfonden WWF granskar den globala konsumtionen och användningen av naturresurser. Vi finländare klarar oss inte speciellt bra i jämförelserna. Under de senaste åren har vi använt upp vår del av den beräknade globala konsumtionskvoten redan kring månadsskiftet mars-april. Under resten av året roffar vi sedan åt oss av andras andelar och tömmer glufsande moder jords skafferi. Människosläktets verksamhet kan inte kallas hållbar.
Finländarnas slösaktiga livsstil beror naturligtvis inte på att vi skulle vara exceptionellt likgiltiga eller onda. Det är snarare fråga om att vi har råd att konsumera, och konsumtion kräver naturresurser. Som tumregel kan man hålla att stora inkomster och överkonsumtion går hand i hand, även om det naturligtvis finns undantag.
Kopplingen mellan statens inkomster och miljöpåverkan är så stark att det går att räkna ut hur mycket föroreningar en stat producerar på basis av dess bruttonationalprodukt. Finland är inte något undantag, och samma mönster återfinns också inom landet. Enligt Statistikcentralen producerar landets rikaste tio procent dubbelt så mycket växthusgaser som de fattigaste tio procenten.
En välbemedlad minoritet producerar en ansenlig mängd av alla utsläpp. Vi måste antingen skära ner på den nuvarande konsumtionen eller kanalisera vår strävan efter livskvalitet till icke-materiell konsumtion. Än så länge har marknaden inte visat några tecken på att den skulle ta hand om en sådan här omställning.
Också de som arbetar i produktionskedjan drabbas hårt av vår livsstil. Till exempel utvinns mineraler som används för hemelektronik ofta under suspekta omständigheter. Dessutom designas vår elektronik för att den ska ha en så kort livslängd som möjligt. Fullt dugliga apparater blir långsamma och slutar fungera så att konsumenterna ska skaffa nya.
I december 2017 medgav Apple för franska myndigheter att bolaget medvetet gjort gamla apparater långsammare med hjälp av programuppdateringar. Bolaget uppgav att orsaken var att man ville ge mer livslängd åt de gamla batterierna som konsumenten inte själv kunde byta ut, men alla köpte inte förklaringen. Ett halvt år efter medgivandet lanserade Apple en ny programvaruuppdatering som skulle åtgärda problemet.
I april 2019 varnade Apples vd Tim Cook bolagets ägare för ett dåligt årsresultat, vilket berodde på att dess kunder i allt högre grad hade fört sina telefoner till reparation, trots att Apple försökt göra det så svårt som möjligt att få dem fixade.
Ibland tvingas man också byta telefon på grund av något mekaniskt fel, till exempel om man tappat den på ett stengolv. Försäkringsbolaget LähiTapiola uppger att finländarna årligen söndrar ungefär 300 000 smarttelefoner. En smarttelefons genomsnittliga livslängd är mellan två och fyra år.
Enligt forskning vid McMaster-universitetet i Kanada, producerar en smarttelefon i normal användning på två års tid ungefär en nio tiondelar av den mängd koldioxidutsläpp som det går till att utvinna råvarorna och och tillverka telefonen. Det produceras alltså mer koldioxidutsläpp under en telefons tillverkning, än vad som uppstår av dess användning.
Förutom att de i förtid föråldrade och trasiga apparaterna ökar efterfrågan på nya råvaror, bidrar de till en ökad mängd elektronikavfall.
I flera decennier har de dyrbara och sällsynta metaller som finns i våra apparater fraktats långt bort som avfall. Den officiella strävan må vara att materialen ska återvinnas, men ansvarstagandet för detta har brustit. Också från Finland har avfall fraktats till Afrika och Bortre Asien, vilket medför stora miljöproblem. Också Kina har tidigare mottagit elektronikskrot, men efter att problemen vuxit sig för stora förbjöd landet import av avfall i januari 2018.
EU borde nu funder på hur den kan intensifiera sin avfallsåtervinning. Allra bäst skulle det vara om dessa funderingar också kunde leda till att det producerades mindre avfall.
Översättning Janne Wass
Texten har tidigare publicerats i Jari Tamminens bok Nauti tyhjyydestä ja muita vastamainoksia (Into, 2019).
